.

1.Min och Åsas bakdag.Vi bakade kladdkaka (som vi åt upp samma kväll),den finns förevigad här ovanför.Åsa på första bilden försöker fodra sin mössa och jag och Mysan med våra övertalningsblickar..=)
2.Malin framför det vackra trädet på norrmalmstorg.Händerna fulla med julklappskassar och vi är påväg ut till Cirkus.
3.Deville på tävlingarna i Uppsala för några helger sedan.Då den första snön kom,han ser lite förvånad ut.

Dålig uppdatering kan inte förlåtas med en hög amatörfoton.Borde skriva något men jag är så trött.I helgen.I promise!

Helgen kom och gick. Jag är inne i en stresspiral, hur skall jag komma ur?Den nya arbetsuppgiften har gett mig nytändning, jag känner lust att göra något, att förändra. Tidigare har det blivit så mycket vardag och rutin, jag tappade nästan bort min ambition.Nu har sinnena skärpts,fler borde få en utmaning,då skulle alla arbetsplatszombies försvinna.Jaja,jag är glad som en lärka iallafall!

Mina nya naglar är en mutation mellan glittrande julgranskulor och godiskarameller.De är de vackraste jag sett!

Det är minst ett decenium sedan jag stod i ett luciatåg senast, nu skall jag snart göra comeback.Men med handen på hjärtat så ta bort irritationsmoment med gitarr och jag är i mitt esse bland "Nu tändas tusen juleljus" och  "Bjällerklang".I år skall jag ta in julen med varenda cell.

Gul svart röd gul.Fancy people och arbetarklass.Flickor och pojkar.Unga och gamla. Debatten om människors olikheter har helt plötsligt kommit mig nära.Det har blivit nödvändigt att ransaka sig själv.Vart står jag?Jag vill vara fri från fördomar men finner mig som alla andra att fylld till halsen med dem.Finns det fördomsfria människor?Eller har fördomar funnits enda sedan den dag den första stenåldersmänniskan mötte andra människor?Men nu är det år 2008 och även om jag inte alltid har ett öppet sinne till allt som korsar min väg,så är ändå min vilja att befinna mig på en högre nivå än en stenåldersmänniska.

Thåström sjunger Cornelis Vreeswijks Cool water på den gyllene freden på min stereo.Jag har alltid varit förälskad i hans röst. Orden blir så innerliga, han menar varenda ett av dem. I hans låtar sjungs ingenting i onödan,varje rad fyller en funktion.Cornelis är död,Ola Salo är gay och Thåström är gammal,vart finns mannen för mig?Han som skriver låtar där ingenting lämnas åt slumpen..

Det snöar tidelipom,det snöar mer och mer tidlipom. Allt grått och tråkigt begravs under et luddigt vitt täcke. Det kännns som jag blivit tilldelad a fresh start.Vem kan deppa när världen är gnistrande vit och ren.
Hos Åsa har det bakats kladdkaka.Mys.Gossipgirl gick på Tv:en, vet ej varför jag tycker att den serien är så fantastisk,men det gör jag.Serena är den vackra flickan med det vackra namnet. Hon är anledning nog att titta.
Hos Åsa kommer alltid kärlek upppå tapeten.För en gångs skull var vi rörande överens.Gemensam bekant gör oförståeliga saker och jag bara skakar på huvudet. Hon var en gång för länge sedan en nära vän till mig nu verkar våra liv gå åt helt motsatta hål. Jag vill så gärna försöka förstå varför människor handlar som de gör,men en del saker passerar långt utanför mitt förstånd.
Det är tomt utan Jenny på jobbet.Hulya är där och utan henne skulle jag vara ensam,men vi är tre musketöser.One is missing.
På onsdag har jag nya naglar och på söndag är det Horse show. This week holds many happy things in its hand!

Beviset på att någon läser de här orden mer än jag fick jag häromdagen när "Lina-tusen mil härifrån" kritiserade min uppdatering.Trots att jag just i den sekunden förolämpades då jag just skrivit ett inlägg,så vid närmare eftertanke gladde det mig att någon faktist engagerar sig i mina funderingar och formuleringar.

Teckenkursen gick i ett enda töcken.Sömn är aldrig överskattat. Min kropp och mitt medvetande har alltid så länge jag kan minnas behövt en stor portion sömn. Och idag ringde mat-och-sov-klockan just när mina händer som bäst formade meningen "ett dygn är 24 timmar". Kanske var det menat som en påminnelse.

Kroppen och hjärnan är rent biologiskt två helt skilda institutioner.Min hand gick iväg och handlade utan att först konferera med resten av det som är jag.Häpen sitter jag där och stirrar på den där den hänger kvar i luften. Frusen i tiden.På en osynlig fisketråd. Har den stannat. På sin bana. Innan den i en perfekt båge landar där jag siktat.
Först då kopplar hjärnan, för den är ett väldigt långsamt organ. Det är nog fler än jag som känner till den där känslan när man inte hunnit med i vad kroppen tar sig för och vaknar upp i en situation som inte behöver någon djupare analys för att man skall förstå att detta var inte bra!

Hulyas naglar har släppt.Nu är jag hypokondriker och checkar mina en gång i kvarten.

Detta är ingen blogg i modets tecken och detta kanske både är första och sista gången jag lägger upp bilder på mina inköp, men jag är bara så nöjd. I onsdags var jag och och Jenny som tidigare nämnts och fixade våra naglar. Nu ser mina händer lite mera kvinnliga ut och fingrarna ser inte längre ut som prinskorvar.Jag har en liten blomma i pärlor på varje tumme och franskmanikyr på alla fingrarna.
Sedan när jag deppade runt i stan för migsjälv i söndags hittade jag klänningen på bilden här ovanför, swoosh sa det så hade jag både den och rosettskorna med mig hem. Jag hade kastat en blick på kavajen också inne på MQ men bestämt att den fick vänta. Vänta. Jag ungefär 24 timmar tills jag var tillbaka inne i stan med Hulya och Jenny för att fika. Då fick den följa med hem. Den är så fin, slutar strax under brösten, och med lila foder. Paris,Kate and I is the shit.
Summan av detta hejdlösa pengaflöde är att det nästan ekar på mitt konto nu. Men jag är som Toker med de fladdrande öronen i Snövit. Dum och glad. Jag hänger inte läpp jag. Finnanskrisen drabbar oss alla..

Dagen idag invaderas av diverse släktingar i olika storlekar och från olika delar av vårt avlånga land.Systeryster avgav en lång suck när hon såg min i hennes ögon tråkiga uppenbarelse.Själv var jag ganska nöjd.Men kanske är det så att jag tillhör en äldre generation vars tankar om mode och utsmyckningar är på utgång. Så jag satte mig snällt på en stol och lät ungdomen härska i mitt hår.

Min farfar har fått vatten i sin lunga. Ingen vet hur det har kommit dit. Nu får han bo på sjukhus en liten stund. Jag försöker hålla mitt orosdjur under kontroll.

De enklaste sakerna kan ibland vara de mest uppskattade. Imorse fick jag sova tills jag vaknade. That is what I call satisfaction!

När jag lutar mig framåt droppar min näsa som en läckande kran. Detta är inte en klagosång endast en upplysning. Analys av det fysiska och psykiska tillståndet.Min utsida består somsagt av en droppande näsa, insidan av en öm men för tillfället obekymrad själ.Vi sätter punkt där, det skall hållas enkelt, grävande tjänar ingenting till. Krafsar jag förmycket blir kanske sanningen anorlunda och just nu har jag bara lust att må bra. Det tänker jag göra en stund.

Om onödig lyx är ett högt guldskimrande berg så måste manikyr vara glasyren högst uppe på det bergets topp.Om 24 timmar sitter jag och min kollega Jenny (tillika mycket goda vän) med händerna badandes i ren och skär lyx.

Mitt kött och blod består av en hop människor med mörka ögonbryn och ett mått ovan havet högre än medel.De placerar mig i ett sammanhang och om någon (jag vet inte vem men någon som brukar se på folk från hög höjd) skulle titta ner på oss, så skulle han eller hon upptäcka ett mönster.Mönstret skulle vara anorlunda om inte jag fanns. Den vetskapen kan få vem som helst att känna sig betydelsefull. Dessutom är de här människorna inte bara pusselbitar med uppgift att få mig att känna att jag ingår i någon sorts kedja - Jag tycker om dem också!

I mitt medvetande staplar jag välputsade guldtior på varandra.När jag samlat tillräckligt många (utan att tornet rasat) kan jag ta mina vingar och flyga ut i världen. Tills dess åker jag snålskjuts på någon annans vingar (och guldtior). I mars styr vi kosan mot Thailand. Jag borde inte ropa hej innan jag har pappret med boxen i kryssad för "Ledighet medges" i min hand, men jag kan inte låta bli att glädjas redan nu. Rubriken på det här inlägget är en sjömansvisa av Evert Taube. Den passar bra att sjunga när man seglar över Pacific och himlen är rosa men säkert likabra en solig dag på en strand i Thailand..

I torsdags när jag kom från teckenkursen tänkte jag skriva ett inlägg men jag var så trött så jag somnade ifrån det hela.Jag får kompensera det nu. Kursen är otroligt intressant. Min ambition har inte varit på den här nivån sedan psykologi A. Men en klass med människor twice my age har både sina för och nackdelar. Jag hinner fundera igenom ditt och datt, träna på läxan och äta upp mitt fika medan de tragglar igenom sina namn med fingrarna spretande. En myrväg av frustration vandrar längs mina ben och ut i resten av kroppen. Tanterna har humor och vi är där på samma premisser, men de är ofokuserade och flamsiga. Insikten är ändå den att det är migsjälv jag ser.Det är bara att vänta..

Förra vintern befann jag i dvala. Från september till februari var min ögonlock så tunga. Jag vaknade aldrig helt på sex månader.Och nu börjar mörkret tala om för mig att det snart är dags att dra täcket över huvudet igen. Helgen har då varit som ljusterapi, landet, ön i havet, var klädd i orange och rött. God mat och långa promenader. Ingen ångest bara leenden. Jag känner mig redo för en ny arbetsvecka.

I min Ipod sjunger Beyonce som annars inte brukar få sjunga alls : If I were a boy.......

                                                       ......om och om igen

The Knife - Heartbeats

Förtioåtta timmar passerar av mitt liv. Det är höst. Sol och vackra löv.Ljuset är magiskt när jag går till bussen. Dagen gör mig ändå mera melankolisk, det är alltid så, vackra saker stinger till i hjärtat och tårar mina ögon. Det är som att trycka på den rätta knappen.Jag dricker Baileys ur en gammal Lokaflaska som min mamma brukar ha på sina gympapass. Kroppen slappnar av. Sofia är bra. Hennes prat och hennes funderingar. Men bäst av allt är låten. Den sätter både hennes och mina tankar i ord och en mening. Det känns bra att vi är minst tre. Sofia,jag och hon långt borta i något annat land som sjunger om och om igen..

One night to be confused
One night to speed up truth
We had a promise made
Four hands and then away
Both under influence
We had divine sense
To know what to say
Mind is a razorblade

To call for hands of above, to lean on
Wouldn't be good enough for me, no

One night of magic rush
The start: a simple touch
One night to push and scream
And then relief
Ten days of perfect tunes
The colours red and blue
We had a promise made
We were in love

To call for hands of above, to lean on
Wouldn't be good enough for me, no

To call for hands of above, to lean on
Wouldn't be good enough for me, oh

And you
You knew the hand of a devil
And you
Kept us awake with wolves teeth
Sharing different heartbeats in one night

To call for hands of above, to lean on
Wouldn't be good enough for me, no

To call for hands of above, to lean on
Wouldn't be good enough for me, oh

Jag målar naglarna mörklila.
Idag trodde jag min sista stund var kommen när jag och Deville hamnade mitt i familjen Älg. För några sekunder tittade jag och älgen varandra i ögonen. Kändes som vi var tre mötande element.Det vilda, det tama och så människan.Sedan galoperade älgen mot sina bröder och systrar och jag seglade genom luften. Med ett cowboytag som jag inte använt sedan Masons tid lyckades jag se till att landa i sadeln igen. Adrenalinet forsade som Umeåälven om våren.
Lina har kommit hem. Inte för att stanna.Så har det varit länge. Men för en stund och jag får njuta av hennes sällskap på onsdag.Jag önskar mig sol och en trevlig dag i stan med henne och Linnea. Sedan har vi inbjudit henne till min och Linneas onsdagstradition, då vi äter middag och tittar på Bonde söker fru och Greys anatomy. Det där med Bonde får väl jag ta på mig då,jag älskar dem!
Veronica Maggio kan man tycka är en som sjunger för pengar.Men det gör inte musiken mindre bra.Det svänger, jag dansar runt och snurrar in mig i mina gardiner.
Nu är ena handens naglar färdigmålade.
Jag har drömmar. De växer och förändras,vissa försvinner för att lämna plats åt andra. Den senaste tiden har drömmarna handlat om resor.Platser att besöka och återse. Människor jag längtar efter och sådana jag ännu inte mött. Det kommer inte bli som med Noa, på ett sätt striktare då flygtider och hotellrum påverkar vart resan går.På ett annat sätt så oändligt mycket friare. Jag är en liten människa på jorden,det känns stort med så mycket makt. Kanske vågar jag inte?
Veronica sjunger : 

Jag har försökt läsa böcker om visdom
Ingenting fanns, ingenting fanns
Den som söker ska få sin belöning
Ingen vet när, ingen vet när

Jag,pappa,Nova och Deville ute vid stallet. Mamma tar kortet. Familjedag i det vackra höstvädret.

Jag har vaknat upp från det döda. Hela helgen har jag legat nedbäddad i Tv-rumssoffan och känt mig som en fisk på torra land. Jag hatar att vara sjuk.Som tur är så är jag det inte så ofta. Idag var jag och Hulya inne i stan efter jobbet och köpte inflyttningspresent till Jenny och fikade i solen efter uträttat uppdrag. Sedan åkte jag ut till stallet och satt barbacka på Deville och njöt av solen som värmde i ryggen och tänkte glada tankar. Ibland är livet som pricken över i.

Nu var det länge sedan jag skrev igen. Inte länge sedan jag satt och tittade på den här sidan och tänkte att jag skulle skriva något,men länge sedan det verkligen formades ord på skärmen. Anledningen till att det varit så långt mellan tanke och handling är att mitt huvud har varit till bristningsgränsen fyllt av så mycket annat. Man kan säga att det pågått ett krig där. Nu håller städarna på att sopa ihop resterna av min celler och hjärnvindlingar.

Det är kväll nu.Jag har varit i stallet hela eftermiddagen.Först lunkade jag och Deville i skogen sendan försökte jag hjälpa M. Det var svårt, jag blev ledsen och argoch fick bita mig i tungan och ta djupa andetag för att inte göra fel. Pedagogik är underskattat.Åkte hem med lite olika klumpar i magen.Det finns alltid så mycket att fundera på!

En gång kände jag en flicka som ofta sa att hon längtade.Det kunde röra sig om något specifikt eller om längtande i det stora hela. Ibland behövde hon inte ens veta vad det var hon längtade efter. Jag känner igen mig. Det finns en längtan i mig också.Är inte säker vad vad det är jag vill åt, bara att det är något som finns precis utom räckhåll för mig nu.

Jag mötte någon som inte står mig nära på något sätt men som ändå berörde mig. En sådan där person som finns i min vardag, som jag pratar med och tycker bra om men som stannar utanför ringen av vänner. Iallafall så hade den här personens mamma dött för bara några dagar sedan. Det gjorde ont i mig. När min morfar dog i våras blev jag så ledsen, jag har tänkt på honom varje dag sen dess. Jag har till och med tatuerat in hans bokstav på min ankel. Hur skulle det då kännas om min mamma inte fanns imorn.Det kan jag inte föreställa mig. Det finns inte. Jag älskar min morfar och jag saknar honom, men han var gammal, hade levt ett långt liv och var klar. Jag unnar honom att få vila. Min mamma. För det första har jag ett klart behov av att hon finns här, jag behöver henne och för det andra är hon inte färdig här, det finns mycket liv kvar åt henne. Den flickan vars mamma hade dött, ville jag krama och hålla om länge, men det fanns osynliga väggar mellan henne och mig, någon annan kom och strök henne över håret åt mig.

Nu trycker en liten hundnos mot mitt lår,dags att ta tag i det första "måstet" ¨på min lista.

Later

Jag har stulit den här bilden.Den överensstämmer med en känsla jag har.Avsked.
Det börjar forma sig en tanke i mitt huvud om att det enda sättet för oss är allt eller inget. Eftersom du inte väljer allt, så väljer jag inget.

       
Klockan sex imorse satte jag foten innanför dörren. Det har varit en härlig vecka men nu var det skönt att komma hem till normaliteten igen. Sverige visar sig från sin bästa sida och det duggar när jag och Nova går en sväng ner mot sjön.
Cypern med skinande sol och turkostblått vatten känns avlägset. Veckan har varit allt jag kunnat önska mig, trots mycket jobb har jag inte tappat suget som så ofta hemma i vardagen. Miljöombytet satt som handen i hansken på alla plan.

Nu har jag en liten klump i magen för min systeryster är ute och går på minfält. Det har hon varit hela sommaren så det är väl ingen anledning att höja på ögonbrynen nu, men hon slutar ju aldrig hälla i den där bägaren och den har svämmat över flera gånger om. Kruxet är väl att jag på något sätt känner att det är jag som håller i skursvabben och har upptorkningsmomentet på mitt ansvar. Självklart är det inte så. Men det tynger mig och jag vill gärna lämna över hink och trasa till någon äldre och förståndigare.

På lördag blir det utgång med mina arbetskollegor. Det ser jag så mycket fram emot. Jag har redan börjat fundera på vad jag skall ha på mig och vart jag vill gå. Jag tycker om de där tjejerna så mycket. Vi är värda en sjuhelvetes lyckad kväll. Håll tummarna !

Just när allting håller på att gå över ända,kickar turen in och nu sitter jag här påväg till Cypern, med ett nytt jobb som står och väntar när jag kommer hem. Det är bara att lyfta på hatten.