.

                                  
Hos Åsa och med Greys i DVDn kommer vi alltid helt osökt in på ämnet.Kanske är det för att detta alltid är en stor komponent i alla människors liv. Inte alltid på det romantiska sättet, men vi behöver alla kärlek. Jag behöver kärlek. Den finns i min kropp. På så många olika plan. Den får mitt hjärta att svälla för jag älskar så många och så mycket. Min familj, mina vänner, Nova, Deville, naturen, Blidö och that special boy. Men skillnaden mellan den romantiska sortens kärlek och all den andra som finns hos mig är att den första fullkomligt kan få mig att tappa huvudet.
Han är kärleken större än alla andra.Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han får mig att skratta och att vilja gå upp på morgonen. Men jag har släppt iväg migsjälv till att bli någon annan.Det jag säger är inte att jag ger upp,för det gör jag aldrig. Snarare att det måste finnas andra vägar.
Åsa on the other hand är i lyckorus-och-jag-kan-inte-hålla-mig-borta-fasen.Hennes grubblerier handlar snarare om vilken form hennes kärlek håller på att anta och tolkningar av beteenden och ord. Innan man har lärt sig en ny människas språk kan det dra en till vansinne med alla analyser. Men det var Åsa.

Jag kan dig

Ilskan har mattats av och jag finner mig själv i facket  : ung,arbetslös,outbildad.Vad göra nu?Efter de obligatoriska tårarna och några dagars orosklump i magen, fick knuten så äntligen en lösning. Det Lolita brukar förespråka och det hon verkligen har lärt mig är att : DET LÖSER SIG ALLTID !
Och det tror jag.I Barcelona gavs tid åt eftertanke. Gata upp och gata ner,vinden som sveper kring min kropp och blåser bort allt gammalt ur mitt medvetande.Här finns bara jag och min karta. Inte ens en Ipod.Det var befriande och gav mig nya sätt att se på den närmaste tiden.
Det är inte ofta jag kommer erbjudas chansen att ovilkorligt stå för det jag finner rätt. Livet är aldrig endast svart eller vitt, men nu fick jag handla så som om endast de färgskalorna existerat. Men det finns alltid ett pris.
Det som gav luft under vingarna var cirkeln av människor runt omkring mig. Det var varken barndomsvänner eller blodssystrar, men jag kände en sådan värme och välvilja. Genast känns allting mycket enklare.

Jag sitter i Toms säng och lyssnar på hans snarkande och väntar på att tiden skall gå.Klockan är kvart över fyra på morgonen och om ungefär en timme har jag tillåtelse att väcka honom för då skall vi börja plocka ihop och gå. Jag skall åka hem idag. Det är sorligt. Fast just nu vill jag hellst att tiden skall gå.Inte för att jag längtar hem utan för att jag är så förbannat trött och får inte gå och lägga mig.Vi har nämligen ingen väckarklocka och inga mobiler och jag litar absolut inte på att jag skall vakna av migsjälv. Tom litade på sin biologiska klocka imorse och då vaknade vi vid 13-snåret.

Det har varit väldigt sköna dagar här. Först har vi sovit fram tills lunch och sedan har Tom gått tll jobbet och jag ut på stan. Det har blivit en held el shopping och det kommer svida ordentligt på kontot. det är som att jag inte låtsas om att jag just blivit arbetslös och har räkningar att betala. Men jag är i Barcelona-bubblan nu och där kan inga bekymmer nå mig. Det har faktist kommit med lite kultur när jag vandrat runt i stan också. Slott,kyrkor,konstiga byggnader,skolor parker,stränder.skulpturer och andra sevärdheter. På kvällen när T jobbat färdigt så har vi käkat middag och sedan vandrat hemmåt. Kanske är han besviken på min brist på partyintresse.Men efter att ha gått omkring hela dagen vill jag bara lägga mig ner och sova.Jag känner mig så fri när jag kan sträcka ut armarna från kroppen och känna den varma vinden,väl hemma igen blir det att dra på sig några tröjjor.

Ikväll var som sagt sista kvällen och vi beställde in en liter sangria till middagen.Den tyckte jag var äcklig så Tom fick dricka upp alltihopa. Vidare beskrivning överflödig..

Jag har ont i magen. Omvärlden säger att det ordnar sig. Och jag vet att jag har gjort rätt. Men oviljan är stark. Fanns det ett sätt så skulle jag ta det. Men jag tror inte det finns några sätt. Ibland vänder livet fortare än man tänkt sig. Även om det är jagsjälv som håller i rodret.

Jag torkar svetten ur pannan och ser på Sofia som står framåtlutad och andas högt. Vi är vid Rösjön och campingen ligger tyst och öde.Inte en krusning på vattnet. Hon dyker i om och om igen. Huvudet försvinner först ner under ytan, sedan följer kroppen efter. Hon är norrland.

Det är bara att sätta bredsidan till när jobbet kommer och ta konfrontionen så smidigt som möjligt. Skygglappar och ljudfilter. På det sättet avverkade jag förra veckan och så skall också denna vecka genomföras fram till semestern. Oändligt med tid ligger framför mina fötter.

Hästen är tillbaka från ledigheten och verkar ha laddat batterierna till det yttersta. I mellanåt blir det lite väl akrobatiskt, men jag kan inte banna, han är det vackraste jag har och den sprudlande livsglädjen är inget jag vill tukta. Då håller jag i mig lite bättre istället.

Kärlek har vingar. Den fladdrar i mitt hjärta. Den bedårar mig, förlorar mig och förleder mig.Sedan flyger den sin kos.

Ni kan inte tro det men jag var just ute med Sofia vid Rösjön. Vips så hade jag gått 6 kilometer. Bara sådär. Efter jobbet. Det var så skönt. Men det blir nog ingen vana..

Dålig updatering Frida, shame on you!

Faktum är att jag bara har jobbat som en tok. Det finns både för och nackdelar med det här strålande sommarvädret när man jobb. Fördelen rä att jag blir pigg,glad och brun. Nackdelen är att jag blir svettig som en elitidrottare av att dra rullstolen och att huvudvärken kommer som ett brev på posten i slutet av dagen om jag inte har hält i mig flera liter vatten.
Men man skall icke klaga. När jag slutade i söndags styrde jag kosan mot landet. Jag älskar att sitta bakom ratten och sjunga Oh Laura låtar och se solen gå ner.
Tyvärr kunde jag inte stanna länge utan var påväg tillbaka redan dagen efter.Åt pizza och snackade framtid med Felix halva kvällen.

Idag skall jag tvätta bilen och sedan åka iväg till Solstugan och träffa Lolita. Det ser jag fram emot. Det brukar vara inspirerande att träffa henne.

Vilket tråkigt inlägg det här blev. Jag lovar bättring.

Jag förstår inte hur jag kan ha glömt att säga det. Men här kommer nyheten iallafall. Inte rykande färsk. Men bättre sent än aldrig. JAG SKALL ÅKA TILL BARCELONA!
Japp, fick en impuls när jag satt och pratade med min gamla gymnasiekompis Tom på msn. Så nu skall jag åka och hälsa på honom på semestern. I Europas pärla. Jag längtar så. Vi skall bara shoppa,ligga på stranden och dricka drinkar hela dagarna.
Jag hade tänkt att vara snåljåp fram tills den stora resan. Tackade till och med nej till en weekend i Amsterdam pga av det. Men som sagt. Detta var ett rent infall och nu är jag så lycklig. Ibland behöver man bli överraskad.

Sommar. Att ligga på en handduk och titta upp i det blå. Med en vän. Smultron & jordgubbar. Samtal. Skratt. Gemenskap. Bara ben. Sol mot hud. Bekymmerslös tillvaro. Åsa & jag. Idag.

När tåget susar fram fantiserar jag om de små samhällena vi passerar. Hur skulle det kännas att bo där?Jag blir upprymd och förväntansfull,drömmer mig bort om ett hus på landet med hundar,katter och hästar. Men så fort vi blivit upplockade på Göteborgs station infinner sig en ny känsla. Jag sitter tillbakalutat i baksätet på bilen som tar motorvägen påväg ut från Göteborg. Vi passerar fästningen, bron och seglarudden där min mamma kapseglade som liten. Jag känner inga band till dessa platser. Återigen kommer frågan upp i mitt huvud. Varför så långt borta?Här i det varma baksätet börjar mina ögon att klippa, jag sitter så skönt vill bara luta huvudet mot rutan och sova en liten stund. Men jag låter bli. Sträcker på mig och försöker engagera mig i samtalet som pågår i framsätet. Regnet börjar falla med tunga droppar på biltaket. När karavanen av bilar sakta rullar längs grusvägen längre och längre in i grönskan så sköljer regnet ner över oss. Den sista biten går vi. När jag kommit upp över krönet och kan se på det som ligger där framför oss så får jag svaret på min fråga. Han skall ligga så långt borta just för att den här platsen finns bara här och ingen annanstans. På en sluttning växer höga ekar och vattnet glittrar långt där nere. Det är ett naturområde, ingen kyrka i närheten och inga andra gravar. Jag har sett på bild att den här slänten på våren är täckt av vitsippor och på vänster sida ligger en skogshage. Inga kor syns dock till. Jag får en föreställning i huvudet om hur månen kommer bilda en vacker mångata över sjön och lysa på honom. Vi ser båda samma måne. Jag ber att få hålla urnan en stund. Den är grön och ganska tung. Försöker gå in i migsjälv och tala med honom genom tanken. Kramar urnan och föreställer mig att jag kramar om honom. En sista gång. Hålet är redan grävt i förväg. Någon tar urnan och sänker ner den i gropen. Det är djupt och det tar lång tid att fylla igen med jord. Jag lägger kransen med blommor på plats och mamma pratar lite och läser en dikt. Sedan sjunger vi Ohl wie. En godnattsång som han sjöng för mig när jag var liten, passar bra att sjunga för honom nu. Jag sjunger högt. Vi står där under våra paraplyer. Regnet öser ner. Det är inte kallt och regnet gör det snarere stämmningsfullt än förstör. Vi borde ha fällt ihop våra paraplyer och stått där runt omkring honom, vuxna och barn och låtit vattnet rinna över oss.. ..sedan går vi därifrån på rad. Kedjan har blivit kortare. Men jag tror vi alla just där känner en väldigt trygghet i att få tillhöra den. Familj betyder allt...

 

Här sitter jag framför datorn och försöker sminka mig på samma gång. Solen lyser in genom min balkongdörr och jag är på ett strålande humör. Igår var jag Linnea och Karin och såg Sex and the city. Den var bra, jag var verkligen positivt överraskad. Förutom en massa ful reklam så var den grym. Prinsessan Madelene och hennes snubbe var också där och såg den. Jag stod i samma toakö som henne,det ni!=)

Idag kommer några av mina arbetskollegor hit och vi skall grilla och snacka skit. Det skall bli kul. Jag har städat bort alla tecken (inklusive mina föräldrar) som kan avslöja mig. De är liksom vuxna på riktigt och jag är bara fejk. Hoppas de inte märker något..=)

Någon gång idag kommer Felix också hem från Thailand.Jag vet inte när och jag har försökt ringa honom utan framgång. Jag är bara ledig två dagar nästa vecka. Det suger, men finns inget val. Jobbar fyra dagar och sedan skall jag åka till Göteborg.

Vilket svammel det här blev, nu går jag och klipper min lugg istället,ciao

Jag säger som Emeliy. -Åh Håkan. Det där var inte hennes exakta ord, men jag vet att det är det hon menar. Han är kung. Idag satt jag och tittade på Allsång på Skansen och blev sjukt glad av att höra honom sjunga. Hans energi smittar av sig.
Dessutom är han kombinerat med den här tiden på året positiv för mig. Förra sommaren när jag och Sofia var och såg honom på Grönan så träffade vi Lina och Emeliy där och jag blev bjuden på Linas fest och sedan dess har jag umgåtts med henne igen. Vilken lycklig historia. Håkan återförenade oss. Det gör honom inte mindre gudomlig liksom. Och så de där "linesen"...jag skulle kunna tapetsera mina väggar med klockrena citat från hans låtar.

Och som om det inte vora nog med kärlek i det här inlägget så fick min vackra häst mitt hjärta att svälla idag. Vi hoppade två av de tidigare helt livsfarliga självmordsredskapen i form av fälttävlanshinder som jag aldrig trodde jag skulle gå inärheten av. Bara sådär. Jag blundar och rider mot och han bara drar upp frambenen och flyger över. När jag vågar titta igen har han vingar och ett långt horn i pannan. Min bruna Pegasus!

Jag ser veckan och sommaren ta form och jag gillar det jag ser. Men framför allt kan jag ana hur framtiden kan gestalta sig. Om jag vill. Drömmar behöver inte föralltid förbli bara drömmar. Du behöver bara få hjulen att börja rulla..

Jag känner mig så melankolisk. Eftersom den här dagen år efter år har en konstig inverkan på mig,så tänkte jag iår taktist undvika detta genom att jobba mig igenom helgen. Men dagen tog slut och som ett brev på posten fanns känslan där i min mage. Kanske är det för att du är långt borta på en strand och ideer och drömmar om framtiden har börjat ta form i mitt huvud. Mitt mål kommer närmare. Det jag vill göra ligger inte längre bortom räckvidd. Men istället för att världen gnistrar av lycka, så är det något som gnager mig. Det jag brukar kalla orosdjuret. Nu när de praktiska faktorerna finns för att förverkliga mina drömmar så är det bara jag själv som håller mig tillbaka. Jag skall ge tiden tid, det behöver både jag och omvärlden. Ingenting är fullkomligt onedbrytbart. Berlinmuren av betong och relationer som tycktes vara föralltid vittrar ner och blir till sand. Jag är ingen cyniker, men är fullt medveten att det alltid någongång kommer till ett "Slutligen". Nu blev det här inlägget brådjupt och det var inte alls meningen. Hade jag inte haft en arbetsdag väntandes runt hörnet så hade jag berusat den här ångesten och domnat bort för länge sedan. Nu blev det detta istället. Inte heller jag är mer än bara människa...

You faith was strong but you needed proof

      

Idag har jag haft min date med Åsa. Vi möttes först nere på Ica i Norrviken och handlade godis,vaniljbullar och apelsinjuice. Jag har skygglappar och huvudet i sanden när det kommer till Bikiniseason 2008. Sedan dess har vi legat i hennes soffa, betraktat denne man och tuggat i oss nästan hela godispåsens innehåll.
Åsa är en sådan enkel person och det är en av anledningarna att jag tycker om att umgås med henne. Jag kan vara Frida utan att dra in magen och säga fyndiga saker på regelbunden basis. Dessutom har hon ingenting emot att se hela Greys anatomy season 1 på raken. Tro mig dr Derek Shepherd har ingen som helst påverkan på oss=)

Kom just hem från jobbet. Trött som en björn innan vinteridet.Ont i ryggen har jag också. Men ingen att klaga för, de som satte mig på denna jord är i Göteborg, Annie hos någon kompis och våra gäster tittar på fotbollsmatchen. Det skulle jag nog också ha gjort om jag hade orkat. Det blir nog så att jag tar en sväng med Nova och rensar hjärnan och går sedan och lägger mig. Egentligen vet jag inte varför jag satte mig här och skrev när jag hade så lite att säga. Men men..hjärnan är en outgrundlig plats. Tjing so long !

Åh jag vet hur den där känslan känns. Det kramade till i magen på mig redan imorse och nu har det bildats en riktig ångestklump i min mage. Jag har inga tioårsperspektiv men det måste i grunden vara samma känsla multiplicerad med antal år. Fast allting är bra idag, så kunde jag framana hur det kändes direkt när min jobbarkompis berättade. Jag tyckte jag kunde se migsjälv i henne. Blicken är dimmig, lika mycket sömnlöshet som tårar. Frånvarande, för medvetandet befinner sig överallt utom här i rummet. Hemma går det inte att vara för då skulle frustration och maktlöshet klösa tapeterna till långa remsor. På jobbet står kroppen rent fysiskt men huvudet känns bortkopplat. Ögat ser men hjärnan registerar inte omgivningen, det är en matt hinna mellan sinne och verklighet.
 För att vara krass så fanns det två saker som dög åt mig då. Att han skulle vända sig tillbaka eller att hela tiden fylla på mitt blodomlopp med alkohol.
Det finns förstås ett facit. Den lätta och den svåra vägen.Som alltid. Jag önskar att han full av insikt tvärstannar på den stig han valt. Men det är inte alltid det händer. Och det är här vägskälet kommer. Antingen väljer man att hoppas, då följer en väntan, och för att stå ut med den behövs bedövning. Låt det vara så, luta dig tillbaka och låt kroppen domna bort. Det är skönt att slippa tänka eller känna om det så bara är för några timmar. Kroppen, hjärtat och hjärnan behöver vila från kaoset.
Den andra vägen är att sätta punkt. Gå vidare. Bita ihop. Stånga sig igenom de hinder som kommer. Kanske gråta. Men ta emot smärtan när den kommer och inte låta den vänta.
Den icke mänsklige hade sagt att detta är altenativet att föredra. Men som de flesta andra så lever jag aldrig som jag lär. Jag skulle kunna säga till dig att sätta den där punkten och aldrig vända dig om. Men det skulle vara tomma ord. För själv skulle jag hoppats in i det sista och förmodligen efter det också.
Jag har inte känt dig så länge och går inte under titeln barndomskompis eller familjemedlem, men jag kan hjälpa dig att fylla på glaset..

Nu är jag helt slut. Klockan är bara kvart i tio men det spelar ingen roll. Jag skall sova. Kom hem från stallet för någon timme sedan. Det var väldigt skönt att rida idag. Satt barbacka och kände den varma hästkroppen röra sig under mig medan jag lyssnade på tystnaden.
Här hemma är det inte lika tyst. Vi har besök som sitter och pratar med mamma i köket. Jag får låta dem hållas, det var länge sen de sågs och har väl massa prattimmar att ta igen antar jag..=)
Idag är det annars en stor dag, då jag,Josefin och Veroniva äntligen har lämnat in uppsatsen for good. Det känns som ett ton tegelsten har lyfts från mina axlar. Det borde kännas ännu bättre för dem, som har jobbat mer med uppsatsen än mig. Men dåligt samvete väger det med.
Nu ska jag gå och lägga mig och läsa Elvis innan jag somnar. Skall jobba imorn.
Ciao