.

 

Det går inte alltid att förklara. Det handlar inte alltid om vilja eller hjärtklappning. Utan om att inte ha något val. Det är bara såhär det är och det finns ingenting att göra åt det. Jag har förlikat mig, slutat gå på tvären och vara bångstyrig. Detta är inte en amerikanskt sentimental kärleksförklaring. Detta är ett konstaterande.Hur mycket vi än stretar åt varsit håll så gör våra fötter snart en u-sväng och vi finner oss själva påväg tillbaks till varan..Du är mitt förstahandsval. I allt.

Dagen i bilder. Jag solar. Felix pysslar. Ramses flåsar i värmen.

Facebook. Ibland källan till allt ont.

Idag satt jag och spanade in några av mina vänners sidor som jag inte hört ifrån på länge, bara för att få en glimt av vad som pågick i deras liv. För det ändamålet är Facebook ganska värdelöst, de är så opersonliga, kanske kan man få en hint genom att läsa i folks gästböcker (wallen) eller titta i deras fotoalbum, men uppdateras det inte kontenuerlig så är det ju lönlöst. Hursomhaver så dök jag in bland bilderna hos min gamla barndomskompis Lisa.
Plötsligt finner jag migsjälv sittandes framför datorn med en klump i magen och darr på läppen. Det var många år sedan hon bodde i Stockholm och jag cyklade till henne på helgerna eller pratade med henne i skolan. Men jag saknar henne och jag saknar livet som det var då. Kanske rent av hur jag var då. Självklart är allting på gott och ont. Jag vill inte åka tidsmaksin tillbaka till Officersvägen år 2000, det var inte en ta-mig-tillbaka-klump jag fick i magen utan mer en nostalgiklump. Jag hade en bästis, livet var simpelt, det var sommar och hästar. Vi hade på oss färgglada kläder och gick på schools out. Hennes hus var en idyll för mig, jag trivdes som en mycket välmående fisk. I mitt huvud kan jag fortfarande gå genom det där huset och höra låten Bomba följa mig från rum till rum.

Sedan dess har åren gått. Hennes liv har förändrats. Mitt likaså. Visst har varit rosor annat bara taggar. För oss båda. Men sådant är livet. Jag vet inte varför den där sorgsna känslan kom över mig just idag, för hon tog en annan stig än mig långt tidigare. Nu bor hon på andra sidan havet, men det är inte sjömilen som håller oss isär. Ibland hävdar människor att man måste umgås kontinuerligt för att ha någonting att säga varandra. Betsämt brukar jag tala för motsatsen, vilja argumentera för den iallafall. Kanske för att jag vill att det alltid skall gå att plocka upp tråden där vi lämnade den liggandes. Det är inte bara Lisa.
Angelica och Markus kan också vrida om mitt hjärta sådär ibland, jag tror de där personerna står för barndom, lyckliga och bekymmersfria år i solljus.

Phu!
Nu sitter jag efter ännu en avklarad arbetsdag hemma i F's TV-soffa och tittar på när han spelar playstation medan vi väntar på middag. Hans pappa håller som bäst på och snor ihop en calbonara down stairs. NICE!

Dagen på jobbet har gått smärtfritt. Tråkigt väder så det blev mest inomhusaktiviteter. Det blir jag så seg av och timmarna sniglar sig fram. Vi tog iallafall en tur på stan och på eftermiddagen bakade vi både socker och chokladkaka.

Sist jag var inne på Baylando råkade jag få med mig både den tredje säsongen av Greys Anatomy (jag har redan 1:an och 2:an så nu kan Sofia förvänta sig ett maraton någon kväll inom snar framtid) och Saltkråkan complete box. Jag älskar Saltkråkan !Jag tror att alla barn har sin Astrid Lindgren-favorit. Min är Saltkråka. Jag gillar Madicken och Rasmus på luffen också.

Nästa vecka blir hektisk. Jag jobbar alla dagar utom måndag och onsdag och då skall jag hinna åka ut till stallet och ta mig till skolan och skriva på uppsatsen. Blev lite irriterad när jag fick höra att det slutgiltiga inlämningsdatumet har flyttats fram. Det är alltid så, när man har jobbat arslet av sig och ligger i bra tajming så blir inte det värdesatt. Dock fick jag reda på hysteriskt roligt skvaller i samma veva så det väger upp. Snart är skolan slut!=)

Just an update,ciao

Ebba Prytz. Eftersom mitt namn figurerar på hennes blogg så måste ju hennes namn finnas med på min. Och hon har rätt också. Kanske gör hon inte en fluga förnär men mig skrämmer hon till mitt innersta. Det är ögonen. De är fina men de psykar mig. Ebba Psyk. Eller så kanske det bara är mitt dåliga samvete som äter mig varenda gång jag ser henne.

Linen här ovanför gled ur min mun igår när jag och Veronica hade hamnat i en diskution om livets mening och vad hon och jag egentligen gjorde här på jorden. Igårkväll och nu på morgonen har jag funderat lite på den där diskutionen. Kan inte hjälpa det men en obehagskänsla sprider sig i magen. Min morfar dog just vid en ålder av 89 år. Han hade levt ett långt, händelserikt och bra liv. Jag kommer ju minnas honom hela mitt liv, men mina barn kommer aldrig ha träffat honom, de kommer kanske veta vad han hette, men inte ha några band till honom. Och deras barn i sin tur kommer inte veta vem han var. Det är inte många generationer som behöver gå innan en människa inte längre är ihågkommen. Kanske gör du något bra, eller modigt, uppfinner något nyttigt eller sjunger en vacker sång. Om du då har tur blir du inskriven i historieböckerna och får då en lite längre "livslängd". Men även böcker blir föråldrade. Och kanske väntar en ny istid. Sådana som förr var självklart "odödliga" tappar mer och mer greppet om mänskligheten. Till och med Gud är ju på utgång!

Kom just hem från jobbet. Fick börja med att skölja ner en alvedon med ett glas Oboy. Har en sådan dunkande huvudvärk. Undrar vad det kan bero på. Jag tycker att jag har druckit ordentligt. Tror jag skall ta med mig mina solbrillor imorgon, känner mig som en mullvad som just kommit upp från underjorden. Kisande ögon i skarpt solljus.Kanske är det de jag får huvudvärk av?

Annars har det gått bra idag. Lugn dag. Glädjetjut men inga allvarliga tillbud. Sådana dagar uppskattar jag. Igår däremot var det andra bullar. Vi var på Ungdomsspelen som ligger i Vallentuna. Jag sitter under en björk och försöker få några sista minuters sömn innan allting drar igång. Då anar jag något i ögonvrån som får mig att vända på huvudet. Jag vet inte vad det var egentligen, jag tyckte bara rörelsen verkade bekant på något sätt. Man kan säga att jag vaknade till snabbt iallafall.

Sådana reaktioner hos migsjälv får mig att fundera. På allt möjligt. Skulle gärna vända ut och in på min hjärna otaliga gånger för att finna svar, men känner att jag inte riktigt har råd att slösa energi på sådant i dags läget. Det får bli någon gång i framtiden. Kanske på roadtrip med Sofia. Jag drömmer om det. Hon och jag i en bil, soluppgång som slickar motorhuven när vi susar fram och "Hit me hard" går sakta över till "Deliver me"...

Jag är trött som en hyena.
Imorse ringde mobillarmet halv 6. Upp, klädde på mig och ut till bilen. Det är skönt nu när det är sommar och det är ljust så tidigt på morgonen. Det är lättare att hålla sig vaken bakom ratten när det inte är beckmörkt.
Deville bryr sig inte alls om, vad det är för tid på dygnet, han går alltid på med långa kliv och spetsade öron. Jag gillar verkligen min positiva häst. Det blev bara skritt idag också, han har känts lite stel i någon vecka nu. Inte halt utan bara som om han hade träningsvärk eller liknande. Tills vidare tar vi det lugnt. Skön tur i morgonsolen. Såg varken till älgar eller vildsvin, phu!

Körde hem i racerfart och snabbdushade och rusade sedan till bussen. Trots att jag i vanliga fall inte är något stort deckarfan, så är jag nu helt inne i andra Stieg Larson-boken, Flickan som lekte med elden. Jag har den i ipoden och sitter och lyssnar hela vägen till skolan. Väl där kom tröttheten krypande och jag kan inte påstå att jag var särskilt effektiv. Josefin skulle möta sin syrra och droppade av vid 13-snåret och jag och Veronica gav upp framåt tre. Jag hade då gjort ungefär hälften av det som var målet för dagen. Jaja..

Stoppade i Sollentuna centrum påvägen hem och gjorde lite ärenden. Bytte månadsstenen från maj till april. Jättefin bergskristall. Köpte en svart luvtröja på Lindex och en vit t-shirt. Jag fick papper som man kan trycka på t-shirts med i födelsedagspresent. Nu skall jag inviga på den nya tröjan. Cornelis-lines blir det nog. Eller sjömansvisor. Vi får se.

När jag kom innanför dörren hemma så var mamma påväg till mormor. Jag bestämde mig på stående fot för att följa med. Det var ett bra beslut visade det sig sen. Mamma och mormor fixade med papper i köket och jag satt i vardagsrummet och fick lite mer plugg gjort. Sedan åt vi middag tillsammans. När vi kom hem mötte vi farmor och farfar som varit hos oss och diskuterat packning med Annie. Annie och farmor åker till Paris imorgon. Själv skall jag jobba. Kanske är jag lite avundsjuk och bitter.Men det brukar gå över när jag blädrat lite i kartboken.

Nu är jag slut som artist

Vädret är lömskt. När jag drog upp min rullgardin imorse så strålade solen emot mig. Äntligen, tänkte jag och slängde på mig tights,klänning,tunn kofta och skinnjacka. Ännu mer peppad blev jag när jag kastade en blick på termometern i köket och såg att den visade på 9 plusgrader.
Men i samma stund som jag klev ut genom dörren blåste en isande vind genom märg och ben. Det kändes som jag stod naken där på min förstukvist. Satan vad kallt !
Men nu är det faktist den 17:onde april och någon måste en gång för alla visa vart skåpet skall stå. Det är faktist VÅR! Så jag satte näsan i vädret och småsprang huttrande mot bussen...

Lite senare på dagen står jag och Veronica i kafeterian på skolan. Jag med en giggantisk muffin och en coca cola i handen och hon med kaffe och cigg. - Du äter en muffins om dagen konstaterar hon lugnt. Jag kan inte få fram någonting för jag har munnen full. Men i mitt huvud råder förbril aktivitet.
Dagen innan hade jag villrådigt stått i mitt rum och funderat på vad jag skall ha på mig på konserten på lördag. Jag vill ju göra ett gott intryck på den lilla franska elektroflickan. Till sist bestämde jag mig för blå stuprörsjeans från Crocker och en snygg födelsedagst-shirt med drömfångare på. Tyckte det skulle vara på sin plats med en liten mannekänguppvisning av min tänkta outfit för min syster innan jag bestämde mig. Men där tog det stopp.
Jeansen stannade någonstans ovanför knäna innan låren (ganska svårdefinerat område) och rörde sig inte en millimeter. Några minuter senare var jag helt genomsvettig och väldigt nära ett sammanbrott. Men jeansen var på plats. De var som ett extra lager hud. Tight hade fått en helt ny innerbörd. Jag fick tårar i ögonen. Mina favoritjeans vad hade hänt med er? Gick förbi mamma och gav henne några anklagande blickar. Det har hänt förr att hon har tvättat kläder för varmt. Sedan stängde jag in mig på mitt rum och satt på en stol framför spegeln resten av kvällen och muttrade sorgsna haranger för migsjälv.
Så där i kafeterian slog det mig. Det låg något i det Veronica sa. En muffins om dagen, ja kanske..men då är det ju inte byxorna som blivit mindre utan jag som blivit större!?....

Min morfar har fått en stroke. Jag var på sjukhuset idag med mormor. Jag vet inte om han kände igen någon av oss, försökte prata lite med honom men vad som faktist kom fram är svårt att säga. Jag är så ledsen.

Jag borde förbjudas att ha en blogg. Om man inte uppdaterar minst varannan dag, varför skall man då skriva överhuvudtaget? Jag som hela tiden tjatar om att mitt sätt att "teripera" migsjälv är orden, att jag regelbundet måste skriva av mig, men nu går det ibland flera veckor mellan mina påstådda behov av verbal störtflod. Ja,hursomhelst så idag måndagen den 10:e mars verkar det passa att skriva igen. Jag hoppas det går kortare tid tills nästa gång.

Först och främst en lite hyllning och glädjedans till mitt jobb. Jag trivs som fisken i vattnet och handen i handsken. Jag har jobbat hela helgen och det känns som den har varit meningsfullare än något annat har varit på väldigt länge.

Lina bjöd på en god portion drama men är nu tillbaka i tryggheten igen (är det ett dåligt omen att säga så?). Måste ringa henne någon dag, känner för förändring. Sist jag hade den känslan i maggropen så klippte hon av mitt hår en dryg decimeter. Alltid spännanade att se vad som händer denna gången.

På torsdag fyller min SysterYster myndig. Stora damen ju! Det blir nog några drinkar med henne i helgen för att fira. Men det  där med alkohol börjar glida ifrån mig, är det såhär det känns att bli gammal?

2007 var inte mitt år. Nu skall jag se till att 2008 blir paradåret med stort P. Jag håller på med en avancerad livsplan för några år frammåt. Resor, lägenhet, jobb och utbildning. Stora pusselbitar.

Jag känner mig som en urkramad trasa. Slutade klockan 4 och det är 3 timmar tidigare än när jag jobbar efter mitt ordinarie helgschema. Hur ska detta gå? Jag ringde just och gjorde upp med Malin att vi skulle ta samma tåg hem till henne,men nu ser jag vilken snigelfart det går med middagen, så vi får se hur det blir med socialiserandet ikväll. Imorgon ska jag åka till skolan, det är fruktansvärt eftersom det är söndag imorgon men alldeles självförvållat. Har nämligen hemtenta som skall vara inlämnad på tisdag och jag har inte ens börjat=(
Nu ska jag gå och titta på The nightmare before christmas som Josefin har lånat mig. Skriver imorgon när ögonlocken inte känns så tunga,ciao!

 
                                                                                                                                       
                                                                                                                          Visst är de lika ?

För flera dagar sedan satt jag med tidningen uppslagen framför mig och smörgåsen halvvägs till munnen. Lika lite som man kan fråga min syster något när hon tittar på TV och förvänta sig ett svar, lika lite kan jag göra andra saker när jag läser. Artikeln handlade om att HIV ökar som aldrig förr i Sverige (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=739686).
Det för tillbaka minnen från när jag var i USA. Klart att jag har tänkt på det mycket sedan jag kom hem, men nu när jag läste artikeln så kom allting helt plötsligt upp till ytan igen och jag har de senaste dagarna gått omkring och haft dessa funderingar på näthinnan.
Jag åkte till USA julen 2006 för att vara Au Pair i ett år. Familjen jag skulle till bestod av mamma,pappa och två småflickor på 2 och 4 år. Det låg ett äventyr framför mina fötter.
Någon av de första kvällarna efter att jag hade kommit fram,hade vi lagt flickorna och det var bara jag och D (min värdmamma) som var uppe. Vi satt och tittade på TV när hon vänder sig till mig och säger -"I just wanted you to know that I'm the only one here that is sick. The gils and B (hennes man), all three of them are fine. If you are worried or have questions about HIV, just ask. I will never put you in any risk."
Det körde omkring små ambulanser i mitt huvud, sjuksystrar hoppade ur och försökte ge mun-mot-mun-metoden till mina hjänvindlingar för att få igång verksamheten igen. Nickade bara och fattade absolut ingenting.
Ni vet när man har ett litet hum vad ens samtalspartner pratar om eller vill komma till, då kommer man med frågor tills man är helt på det klara om vad han/hon menar. Men när du inte har en susning, inte en milliíde och vad det rör sig om då står liksom hjärnan still. Antingen trillar poletten ner efter mycket om och men och bilden blir klar, eller så blir man föralltid ovetande.
I det här fallet blev det något sorts mellanting. Under de närmaste veckorna såg jag D äta X antal tabletter dagligen, hörde när hon pratade om att det skulle komma ut en artikel om henne i en stor amerikansk tidning och att hon inte visste hur hon skulle berätta för flickorna om hennes sjukdom, när den yngsta flickan fick astmaanfall åkte vi till akuten och där råkade jag höra när D berättade för en doktor att hon hade blivit smittad när hon var 19. etc etc.
Sådär pågick det ganska länge, jag hörde lite här och där,kunde lägga ihop lite själv men det var hela tiden väldigt frustrerande och förvirrande att det alltid saknades en bit. Efter ett tag började jag bli arg också. Jag hade inte valt att inte åka till hennes familj eller bytt familj om hon hade berättat från början. Men att inte veta var ju faktist en risk.
Sedan hände två saker som bringade lite mer klarhet till situationen. Det första som hände var att min mamma som säkert funderade minst lika mycket som jag därhemma i Sverige, sa att hon ville prata med D.
När jag förvarnade D om detta (då min mamma ibland kan låta mer anklagande än hon verkar) så tror jag hon insåg att jag faktist inte visste (eller iallfall hade vetat,för under tiden jag hade bott i deras familj hade jag ju fått fler och fler pusselbitar). Så berättade hon hela historien från början till slut. Det var en av de smärtsammaste saker jag varit med om, att bara sitta och se på henne när hon berättade, och veta att detta är ingen uppdiktad historia, detta är verkliga livet. Fick en stor klump i magen och en massa skuldkänslor för att jag hade varit arg på henne.
Det andra  som hände var att tidningen med artikeln om D kom ut. Där fanns allt igen svart på vitt, det fanns ingenting att gömma sig bakom och jag förstod mycket väl varför hon hade pratat så mycket om hur hon skulle berätta för barnen. I det lilla samhället (där vi dessutom var nyinflyttade) där vi bodde visste alla vem man var. Mycket riktigt dröjde det inte länge innan grannar och föräldrar på skolan började reagera. Alla på sitt eget sätt.
Ibland kan jag undra om det kanske hade varit bäst om hon inte berättat allt för mig, det blev en sådan väldigt tung tankeryggsäck att bära. Hela tiden hade jag hennes öde på min näthinna. Grubblandet tog en massa energi och det gick på något sätt aldrig att stänga av. Jag ville komma fram till något. Funderar man vill man komma till en slutsats en lösning. Efter ett tag blev det så stora exentionella frågor så huvudet höll på att spricka!
Jag tänkte mycket på flickorna, om viljan att skaffa barn som är så djupt rotad i oss människor. Som nästan är en av våra mest primitiva djuriska instinkter. Bilda familj. Barn. Samtidigt som det var en risk. Risken att barnen skulle testa positivt fick jag veta var inte så stor, några % (ja,fortfarande en risk,om än inte så hög), men hur skulle de under graviditeten påveras av alla mediciner D var tvungen att äta. Och sedan när de fanns här mitt ibland oss, hur länge skulle hon finnas kvar?Fram och tillbaka vandrade tankarna med mig, jag vände det ut och in, försökte sätta in mig själv och funderade på vad jag tyckte. Kom inte fram till någonting, det var för stort, för svårt, jag hade kommit till en situation i livet där jag inte kunde säga "såhär skulle jag ha gjort om det var jag".
Jag läste en artikel som hennes lillebror hade skrivit om hur han som 15-åring fick sitta ner vid ett "Familjesamtal" och där föräldrarna berättade att hans storasyster var sjuk. Hur kan man som mamma se ljus när hon vet att hennes dotter har en dödlig sjukdom?Hur orkar man vara en stark familjefar, någonstans finns bilden av att det är jag som skall skydda min familj, det är mitt ansvar. Varför kunde jag inte skydda henne från detta?
Hennes två yngre bröder, då 12 och 15 år, vad kunde de ta till sig, vad säger man till så unga pojkar?Sanningen, inte kan man säga annat än sanningen? Men vem orkar vara den som gör det?
Och B (hennes man), om och om igen sa hon till honom, "Du vet att jag kanske inte alltid kommer finnas här, är du säker på att du vill vara med mig?" och om och om igen svarade han att han var införstådd i vad han gav sig in i. Jag kände med hela familjen.
Hur så många personer kan påverkas av livets nyckfulla lek med en liten människa.
Men framför allt tänkte jag och förundrades av henne själv. Hur kunde hon vara så stark. Och så svag. Samtidigt. När hon fick veta att hon var HIV-positiv var hon likagammal som jag var när jag bodde hos henne, 19 år. Varför la hon sig inte bara ner och gav upp. Vad får en att vilja kämpa?
Ibland kunde jag undra hur det kunde komma sig att jag utav flera hundra värdfamiljer hade kunnat välja just denna. Men på något sätt var det nog meningen. Jag vill inte låta religös men jag tror faktist att vi snubblar över saker utmed vägen som inte ligger där av en slump.
Det är inte många människor som påverkar en riktigt starkt i livet. Hon är en av dem. En sådan jag aldrig glömmer och alltid minns. Jag tror det är människor som får en att hajja till,se livet ur andra glasögon och kanske komma till nya insikter som stannar kvar..

Och kanske är det så. Från det lilla myggbettet till det dödande viruset. What doesn't kill you, makes you stronger !