.

Ebba Prytz. Eftersom mitt namn figurerar på hennes blogg så måste ju hennes namn finnas med på min. Och hon har rätt också. Kanske gör hon inte en fluga förnär men mig skrämmer hon till mitt innersta. Det är ögonen. De är fina men de psykar mig. Ebba Psyk. Eller så kanske det bara är mitt dåliga samvete som äter mig varenda gång jag ser henne.

Linen här ovanför gled ur min mun igår när jag och Veronica hade hamnat i en diskution om livets mening och vad hon och jag egentligen gjorde här på jorden. Igårkväll och nu på morgonen har jag funderat lite på den där diskutionen. Kan inte hjälpa det men en obehagskänsla sprider sig i magen. Min morfar dog just vid en ålder av 89 år. Han hade levt ett långt, händelserikt och bra liv. Jag kommer ju minnas honom hela mitt liv, men mina barn kommer aldrig ha träffat honom, de kommer kanske veta vad han hette, men inte ha några band till honom. Och deras barn i sin tur kommer inte veta vem han var. Det är inte många generationer som behöver gå innan en människa inte längre är ihågkommen. Kanske gör du något bra, eller modigt, uppfinner något nyttigt eller sjunger en vacker sång. Om du då har tur blir du inskriven i historieböckerna och får då en lite längre "livslängd". Men även böcker blir föråldrade. Och kanske väntar en ny istid. Sådana som förr var självklart "odödliga" tappar mer och mer greppet om mänskligheten. Till och med Gud är ju på utgång!