.

Trubaduerer får konversationen att avstanna. Sällskapet håller för en minut eller två andan när Cornelis stämma harklar sig i högtalarnen. Hans visdom får åhörarna att skruva på sig. Den lokale konstnären har jag mött förr, då med andra förutsättningar. Nu sitter jag här med stora ögon och fallen haka. Försöker fånga all den kreativitet som krossats och skingras för vinden. Emellertid är det inte att betraktas som självklart, vem förstörde vem?
Nu stiger sol och nu faller dagg, för fattigt folk och för rika. Men lyckan har en förgiftad tagg, som man bör noga undvika. Hon stannar gärna i några dar men när du vill hålla henne kvar, blir hennes ögon iskalla och du blir bitter som galla.

Min hjärna är som epelepsi. Tankarna flyter fram i jämna mönster, tills ett missat samtal lyser upp telefonens display.     Sedan stammar sinnet sena sekunder.
Alla dessa jäkla drömmar om kärlek och musik. Och vad får man, vad får man?
Vi är inte bättre själsligt matade. För jag är så bam bam bam. Det spelar ingen roll om det är vitt vin eller whiskey.

Det finns också sådant som kan få kroppen att skaka. Men endast den. Känslan ligger orörd kvar på botten. Den kan gott ligga kvar där, hitills har den mest varit som ett efterhängset småglin. Ivägen. Huden har lagt elektriska nerver utanpå min varelse. 1000 volt från hårfäste till tåspets. Vad är meningen? Ingen. Njut!


Det är liv och död nu. Livet ligger bakom oss. Det är döden vi satsar på. Kom igen, kom igen, kom igen.

Midnatt råder, det är tyst i husen, tyst i husen,
alla sova, släckta äro ljusen, äro ljusen.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Se, då krypa tankarna upp ur vrårna, upp ur vrårna,
lyssna, speja, trippa fram på tårna, fram på tårna.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Snälla Frida låtit hjärnan vara, hjärnan vara,
vaken,öppen.Den skall bara, den skall bara.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Hur tankarna, möter förnuftet, möter förnuftet,
tissla, tassla: ”Hon är svag”, ”Hjärtat mjukt”
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Som jag sprattlat och fäktat, tagit mig enda hit
två och en halvtimme senare skall jag rädda med en kram
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Nu till lekar! Glada skrattet klingar, skrattet klingar,
hjärnan den skurken har bytt sida,bytt sida
Inga bekymmer,vi kanske rymmer?
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Natten lider. Snart de tankar snälla, tankar snälla,
kvickt och näpet allt i ordning ställa, ordning ställa.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Sedan åter in i tysta vrårna, tysta vrårna,
tankeskaran, tassar nätt på tårna, nätt på tårna.
Tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Slår upp ögonen mot en ny morgon. Ganska lik den förra men ändå som ingen varit förr.. 

I min Tv-apparat pratar dräkter och kostymer om det intellektuella som en klassfråga. I min skalle har det en tid pågått funderingar om just detta. Hur skall jag inspirera mina elever till att aldrig sluta vara nyfikna?Till det som Hårdstedt kallar en livslång lust att lära? Kan vara det som är tjusningen och på samma gång utmaningen?

Tillbaka till klassärendet.
Lilla I i all sin klokhet talar om omgivningens förväntningar och hur man reagerar på dessa. Miljön runt ett barn överför sina tankar och åsikter och dessa formar barnet i en viss riktning. Det finns människor som föds med en glöd inom dem som är starkare än omvärldens påverkan. Men oftast är vi barn av vårt samhälle. Inget barn kan heller ifrågasättas, de har inget ansvar. Ansvaret vilar på familj och  på skolan.
 Bruce Springsteen sjunger You can´t start a fire without a spark. En ny människa är ett blankt papper. Det vi däremot föds med är förutsättningar. Jag kan inte acceptera att bara luta mig tillbaka och vara nöjd. Varför skulle jag vilja sluta upp med att vara nyfiken, vilja lära mig mer, vilja utvecklas? Kanske föddes jag med bra förutsättningar för detta, kanske föddes jag också i en omgivning som har uppmuntrat mig. Men ingen föds med obefintliga möjligheter, det kanske bara behövs  en puff in på rätt stig. Vi är inte självantändliga, det behövs någon/något som tänder den där gnistan för att vi skall kunna brinna vidare på egen hand. 

Alla växer vi upp till människor med en hjärna och en tanke. Ett medvetande så avancerat och med möjligheter att lagra oändligt mycket information. Vore det inte ett misstag att låta sådana resurser gå om intet? 

Som tonåring förde jag ett  ständigt krig mot min mor som önskade ge mig en skatt jag inte hade vett att ta emot. Hon måste ha besuttit ett tålamod från en annan värld. Brukade kalla henne boksnobb. Låtsades att jag inte förstod hennes språkbegrepp och vände ryggen till den kultur hon ville visa mig. När jag nyss fyllt 25 ser jag min mamma i allt jag gör. Också när jag möter min spegelbild.

Att vara intellektuell för mig handlar om att aldrig sluta utvecklas. Att vilja ta reda på mer, inte för att du måste, utan för att du har ett intresse av det. Det handlar nödvändigtvis inte om kultur även om konst, böcker,film, musik och drama kan skapa både stora och små tankar och inspirera till att vilja mer. Allmänbildning går att nå så lätt i vår värld. Läs en tidning, googla, se på Aktuellt, lyssna på en P3-dokumentär,var frågvis. Det finns ingenting att skylla på..

Rökmaskinen har stått på hela natten.Inte bara är mina kläder helt inpyrda, det är också väldigt svårt att se klart i dimman. Jag gnuggar mig i ögonen men kan ändå bara se fram till skolavslutningen. Vad som händer sedan är fortfarande dolt bland molnen.

Det är inte bara framtiden som är lite otydlig i kanterna. När jag ser mig omkring är hela världen rätt skev faktist. Gårdagens goda humör flyter kvar under huden. Stänger ögonen och rinner med musiken. Har en trollkarlshatt i nacken men inga formler och inga kaniner.

Lilla I manar ut mig i rampljuset igen men jag tvekar. Ju mer jag har grubblat dessto mer övertygad blir jag om att jag varit ute och cyklat länge nu. En gång fanns det en vacker enhörning som skadade sitt horn och allt sedan dess har jag sökt efter olika sätt att läka det på. Istället för att lita på att det kommer bli helt med tiden. Nu när jag tror att jag är något på spåren borde det ju vara enkelt men det är som att passa tonåringar med utegångsförbud en fredagkväll. 

Och att hålla ett öga på migsjälv så jag inte bjuder in de där ungdomarna på tequila är ett heltidsjobb.

Mitt motstridiga innanmäte börjar känna av Stockholmsresans närmande. Orosdjuret vaknar och undrar vad som kan förväntas av den kungliga huvudstaden. Måste säga att det inte bara är han som undrar. Jag har tröttnat på melankolin. Det har varit många turer fram och tillbaka. Allting fram tills nu har varit en snabbfix, när sedan världen svänger runt finns det bara vatten i silen.

Igår gick jag på mammas gata, vissa dagar så kan jag sakna, tryggheten från gamla dagar men det finns inget som kan få dem tillbaka
Ibland vill jag återvända, men det finns ett litet dilemma, det känns som skorna börjar klämma, och jag har fått växtvärk jag måste lämna.

Men hästen finns. Vad gjorde jag annars? Tio sekunder i ett svävmoment.

Och så det här jävla håret. VÄX UT !

I min barndom satt lillasyster och jag i baksätet på Volvon när den styrde mot fjället, hon sa att hon inte behövde bilbälte för hon skulle hålla i sig om vi krockade. Men fast jag kan se på flera mils avstånd, kanske redan hade det på känn när jag satte sig i bilen så bryter jag både nyckelben och handled när krocken väl kommer.

Här sitter jag med en rosa peruk från Buttericks. -Frida ska du göra en Britney sa Kalle. I den sekunden var det det enda rätta. Jag kände mig ren och pånyttfödd. Allt var symboliskt. Sex veckor senare stirrar jag på min spegelbild och konstaterar det som många konstaterat innan mig, det är en hårfin gräns mellan galning och geni. Jag ser inte ut som Natalie Portman i V för Vendetta! Min vän på andra sidan Atlanten fnyser och konstaterar "You're always doing weird things".

Som en unghäst vinglar jag omkring i skolans korridorer och försöker sortera mina tankar. Den här kursen flyter i mina ådror och har gjort det i generationer. Hade det inte varit så hade jag lika gärna kunnat åka hem till Stockholm. Och vad ska jag göra där?Tankarna far fram på en autoban genom mitt inre. Jag är på rätt väg och på rätt plats,varför känner jag mig då så ambivalent. Ena stunden är jag hög på eufori. 24 timmar senare vill jag dunka huvudet i betongen.

En fara med mig är att jag alltid har trott att en plats skall vara svaret på allt. Den specifika punkten har ändrats men uppfattningen har alltid funnits kvar. Från Grimslöv i Småland till Virginia i USA, överallt har jag väntat på att känslan av att komma hem skall skölja över mig. Vid 25-års ålder börjar det gå upp för mig att lyckan inte bor på en plats och det är bara att resa dit så kommer harmoni-i-själen ligga på hallmattan när jag kommer hem. Men vart finns den då? När man är ett barn är lyckan bara att vara med sin familj och man önskar inget mer. Men fjortonåringen i mig har gjort outplånliga avtryck och hon har sökt lyckofixen allt sedan dess. I stunder finns den mellan mina kupade händer som en liten fågelunge. Jag kan göra en lista över de tillfällen när jag känt den genomsyra mig. Kanske är det tiden, platsen, människorna och sinnet som skall korsa varandras vägar. Kanske är jag ute och cyklar, söker efter något näst intill ouppnåligt och missar att solen skiner och världen inte verkar gå under idag heller..