.

I min barndom satt lillasyster och jag i baksätet på Volvon när den styrde mot fjället, hon sa att hon inte behövde bilbälte för hon skulle hålla i sig om vi krockade. Men fast jag kan se på flera mils avstånd, kanske redan hade det på känn när jag satte sig i bilen så bryter jag både nyckelben och handled när krocken väl kommer.

Här sitter jag med en rosa peruk från Buttericks. -Frida ska du göra en Britney sa Kalle. I den sekunden var det det enda rätta. Jag kände mig ren och pånyttfödd. Allt var symboliskt. Sex veckor senare stirrar jag på min spegelbild och konstaterar det som många konstaterat innan mig, det är en hårfin gräns mellan galning och geni. Jag ser inte ut som Natalie Portman i V för Vendetta! Min vän på andra sidan Atlanten fnyser och konstaterar "You're always doing weird things".

Som en unghäst vinglar jag omkring i skolans korridorer och försöker sortera mina tankar. Den här kursen flyter i mina ådror och har gjort det i generationer. Hade det inte varit så hade jag lika gärna kunnat åka hem till Stockholm. Och vad ska jag göra där?Tankarna far fram på en autoban genom mitt inre. Jag är på rätt väg och på rätt plats,varför känner jag mig då så ambivalent. Ena stunden är jag hög på eufori. 24 timmar senare vill jag dunka huvudet i betongen.

En fara med mig är att jag alltid har trott att en plats skall vara svaret på allt. Den specifika punkten har ändrats men uppfattningen har alltid funnits kvar. Från Grimslöv i Småland till Virginia i USA, överallt har jag väntat på att känslan av att komma hem skall skölja över mig. Vid 25-års ålder börjar det gå upp för mig att lyckan inte bor på en plats och det är bara att resa dit så kommer harmoni-i-själen ligga på hallmattan när jag kommer hem. Men vart finns den då? När man är ett barn är lyckan bara att vara med sin familj och man önskar inget mer. Men fjortonåringen i mig har gjort outplånliga avtryck och hon har sökt lyckofixen allt sedan dess. I stunder finns den mellan mina kupade händer som en liten fågelunge. Jag kan göra en lista över de tillfällen när jag känt den genomsyra mig. Kanske är det tiden, platsen, människorna och sinnet som skall korsa varandras vägar. Kanske är jag ute och cyklar, söker efter något näst intill ouppnåligt och missar att solen skiner och världen inte verkar gå under idag heller..