.

Ligger på rygg i Sofias badkar och tittar upp i plasttaket. Aldrig är det enkelt och inte blir det lättare med alla dessa mil emellan oss.Världen gnistrade mot mig, snön knarrade under mina skor och vi talade om livet. Endast en hop frågor och funderingar-inga svar. Trots det tröstar ord som blir sagda högt, mer än de som förblir i mina tankar. Klär jag känslorna i ord börjar de sakta falna.

 

För en kort tid sedan fick jag sitta på min väns häst. Kvällen var mörk, himlen stjärnklar och snön kvävde ljudet av galopperande hovar.Då tryckte lyckan mot revbenen som en heliumballong som vill ut. Jag får lust att sträcka ut armarna och vråla från tårna. Hästar är det vackraste djur som finns.