.

Tittar på klockan. Den visar 25 år. De som vet, talar om förvirrade, identitetssökande tonåringar. Trots att den betydelsefulla födelsedagen kommit och gått känner jag mig mer än någonsin bortkommen. Dockorna gör hittills inte sitt jobb, vaknar varje morgon med grå känsla i bröstet. Står inte på någon klippavsats och önskar inte heller skjuta huvudet till prickar på tapeten men verkar samtidigt blivit immun mot eurofori. Befinner mig ständigt på en nivå mellan skratt och gråt. Inga djupa dalar men heller inte höga toppar.

Det som dock skiljer mig från tonåringen är att jag inser att detta är en övergående period och att det finns något bakom molnen. Jag sätter upp milstolpar. Stallet, Stockholm, Grekland, 11 agusti. Lurar hjärnan att tänka på allt möjligt annat men bedragen av tanken är jag snart tillbaka på ruta ett igen. På svt play kan man se dokumentärserien Och så levde de lyckliga. Ju fler avsnitt jag ser desto mer övertygad blir jag. Sedan går de två motståndarna "Prata" och "Låta tiden gå" in i ringen och går rond efter rond mot varandra. Det är fortfarande i skrivande stund oavgjort. Kankse kommer tredje parten Amadeus in och avgör.



http://www.youtube.com/watch?v=dFBalD1L46I