.

Ibland inte bara sveper fyrens ljus över oss. För en stund kan du vila i en strålkastare och den känslan kan liknas vid ett rus.
Lika mäktigt som vilket annat beroende som helst. Endast vid sällsynta tillfällen är det lika mycket eufori som blod i dina ådror.

Men substansen klingar av och hjärnan ropar efter mer. Kräver mer.
Det är lättare att ge den vad den önskar än att leva sig igenom abstinensen.

Dessa skimrande stunder ser du ner på vardagen som en prick långt långt nedanför den upphöjda plats där du nu befinner dig.
Tillbaka i verkligheten blir denna punkt som en darrande hägring vid horisonten. Alltid hungrande. Ständigt precis utom räckhåll.

Det tar tid att trappa ner. Är det rätt att fasa ut snarare än bryta rakt av?

Det kanske är ångest? Adrenalin och rastlöshet. Går runt runt på mina 18 kvadratmeter. Söker olika sätt att lindra. Hur ska jag kunna somna? Imorgon kommer det kännas bättre!?

Dagen efter har jag träningsvärk innanför revbenen där jag tänker mig att själen sitter.