Sentimentalt
Facebook. Ibland källan till allt ont.
Idag satt jag och spanade in några av mina vänners sidor som jag inte hört ifrån på länge, bara för att få en glimt av vad som pågick i deras liv. För det ändamålet är Facebook ganska värdelöst, de är så opersonliga, kanske kan man få en hint genom att läsa i folks gästböcker (wallen) eller titta i deras fotoalbum, men uppdateras det inte kontenuerlig så är det ju lönlöst. Hursomhaver så dök jag in bland bilderna hos min gamla barndomskompis Lisa.
Plötsligt finner jag migsjälv sittandes framför datorn med en klump i magen och darr på läppen. Det var många år sedan hon bodde i Stockholm och jag cyklade till henne på helgerna eller pratade med henne i skolan. Men jag saknar henne och jag saknar livet som det var då. Kanske rent av hur jag var då. Självklart är allting på gott och ont. Jag vill inte åka tidsmaksin tillbaka till Officersvägen år 2000, det var inte en ta-mig-tillbaka-klump jag fick i magen utan mer en nostalgiklump. Jag hade en bästis, livet var simpelt, det var sommar och hästar. Vi hade på oss färgglada kläder och gick på schools out. Hennes hus var en idyll för mig, jag trivdes som en mycket välmående fisk. I mitt huvud kan jag fortfarande gå genom det där huset och höra låten Bomba följa mig från rum till rum.
Sedan dess har åren gått. Hennes liv har förändrats. Mitt likaså. Visst har varit rosor annat bara taggar. För oss båda. Men sådant är livet. Jag vet inte varför den där sorgsna känslan kom över mig just idag, för hon tog en annan stig än mig långt tidigare. Nu bor hon på andra sidan havet, men det är inte sjömilen som håller oss isär. Ibland hävdar människor att man måste umgås kontinuerligt för att ha någonting att säga varandra. Betsämt brukar jag tala för motsatsen, vilja argumentera för den iallafall. Kanske för att jag vill att det alltid skall gå att plocka upp tråden där vi lämnade den liggandes. Det är inte bara Lisa.
Angelica och Markus kan också vrida om mitt hjärta sådär ibland, jag tror de där personerna står för barndom, lyckliga och bekymmersfria år i solljus.
Idag satt jag och spanade in några av mina vänners sidor som jag inte hört ifrån på länge, bara för att få en glimt av vad som pågick i deras liv. För det ändamålet är Facebook ganska värdelöst, de är så opersonliga, kanske kan man få en hint genom att läsa i folks gästböcker (wallen) eller titta i deras fotoalbum, men uppdateras det inte kontenuerlig så är det ju lönlöst. Hursomhaver så dök jag in bland bilderna hos min gamla barndomskompis Lisa.
Plötsligt finner jag migsjälv sittandes framför datorn med en klump i magen och darr på läppen. Det var många år sedan hon bodde i Stockholm och jag cyklade till henne på helgerna eller pratade med henne i skolan. Men jag saknar henne och jag saknar livet som det var då. Kanske rent av hur jag var då. Självklart är allting på gott och ont. Jag vill inte åka tidsmaksin tillbaka till Officersvägen år 2000, det var inte en ta-mig-tillbaka-klump jag fick i magen utan mer en nostalgiklump. Jag hade en bästis, livet var simpelt, det var sommar och hästar. Vi hade på oss färgglada kläder och gick på schools out. Hennes hus var en idyll för mig, jag trivdes som en mycket välmående fisk. I mitt huvud kan jag fortfarande gå genom det där huset och höra låten Bomba följa mig från rum till rum.
Sedan dess har åren gått. Hennes liv har förändrats. Mitt likaså. Visst har varit rosor annat bara taggar. För oss båda. Men sådant är livet. Jag vet inte varför den där sorgsna känslan kom över mig just idag, för hon tog en annan stig än mig långt tidigare. Nu bor hon på andra sidan havet, men det är inte sjömilen som håller oss isär. Ibland hävdar människor att man måste umgås kontinuerligt för att ha någonting att säga varandra. Betsämt brukar jag tala för motsatsen, vilja argumentera för den iallafall. Kanske för att jag vill att det alltid skall gå att plocka upp tråden där vi lämnade den liggandes. Det är inte bara Lisa.
Angelica och Markus kan också vrida om mitt hjärta sådär ibland, jag tror de där personerna står för barndom, lyckliga och bekymmersfria år i solljus.
Kommentarer
Trackback
