Mitt naiva jag
Vädret är lömskt. När jag drog upp min rullgardin imorse så strålade solen emot mig. Äntligen, tänkte jag och slängde på mig tights,klänning,tunn kofta och skinnjacka. Ännu mer peppad blev jag när jag kastade en blick på termometern i köket och såg att den visade på 9 plusgrader.
Men i samma stund som jag klev ut genom dörren blåste en isande vind genom märg och ben. Det kändes som jag stod naken där på min förstukvist. Satan vad kallt !
Men nu är det faktist den 17:onde april och någon måste en gång för alla visa vart skåpet skall stå. Det är faktist VÅR! Så jag satte näsan i vädret och småsprang huttrande mot bussen...
Lite senare på dagen står jag och Veronica i kafeterian på skolan. Jag med en giggantisk muffin och en coca cola i handen och hon med kaffe och cigg. - Du äter en muffins om dagen konstaterar hon lugnt. Jag kan inte få fram någonting för jag har munnen full. Men i mitt huvud råder förbril aktivitet.
Dagen innan hade jag villrådigt stått i mitt rum och funderat på vad jag skall ha på mig på konserten på lördag. Jag vill ju göra ett gott intryck på den lilla franska elektroflickan. Till sist bestämde jag mig för blå stuprörsjeans från Crocker och en snygg födelsedagst-shirt med drömfångare på. Tyckte det skulle vara på sin plats med en liten mannekänguppvisning av min tänkta outfit för min syster innan jag bestämde mig. Men där tog det stopp.
Jeansen stannade någonstans ovanför knäna innan låren (ganska svårdefinerat område) och rörde sig inte en millimeter. Några minuter senare var jag helt genomsvettig och väldigt nära ett sammanbrott. Men jeansen var på plats. De var som ett extra lager hud. Tight hade fått en helt ny innerbörd. Jag fick tårar i ögonen. Mina favoritjeans vad hade hänt med er? Gick förbi mamma och gav henne några anklagande blickar. Det har hänt förr att hon har tvättat kläder för varmt. Sedan stängde jag in mig på mitt rum och satt på en stol framför spegeln resten av kvällen och muttrade sorgsna haranger för migsjälv.
Så där i kafeterian slog det mig. Det låg något i det Veronica sa. En muffins om dagen, ja kanske..men då är det ju inte byxorna som blivit mindre utan jag som blivit större!?....
Men i samma stund som jag klev ut genom dörren blåste en isande vind genom märg och ben. Det kändes som jag stod naken där på min förstukvist. Satan vad kallt !
Men nu är det faktist den 17:onde april och någon måste en gång för alla visa vart skåpet skall stå. Det är faktist VÅR! Så jag satte näsan i vädret och småsprang huttrande mot bussen...
Lite senare på dagen står jag och Veronica i kafeterian på skolan. Jag med en giggantisk muffin och en coca cola i handen och hon med kaffe och cigg. - Du äter en muffins om dagen konstaterar hon lugnt. Jag kan inte få fram någonting för jag har munnen full. Men i mitt huvud råder förbril aktivitet.
Dagen innan hade jag villrådigt stått i mitt rum och funderat på vad jag skall ha på mig på konserten på lördag. Jag vill ju göra ett gott intryck på den lilla franska elektroflickan. Till sist bestämde jag mig för blå stuprörsjeans från Crocker och en snygg födelsedagst-shirt med drömfångare på. Tyckte det skulle vara på sin plats med en liten mannekänguppvisning av min tänkta outfit för min syster innan jag bestämde mig. Men där tog det stopp.
Jeansen stannade någonstans ovanför knäna innan låren (ganska svårdefinerat område) och rörde sig inte en millimeter. Några minuter senare var jag helt genomsvettig och väldigt nära ett sammanbrott. Men jeansen var på plats. De var som ett extra lager hud. Tight hade fått en helt ny innerbörd. Jag fick tårar i ögonen. Mina favoritjeans vad hade hänt med er? Gick förbi mamma och gav henne några anklagande blickar. Det har hänt förr att hon har tvättat kläder för varmt. Sedan stängde jag in mig på mitt rum och satt på en stol framför spegeln resten av kvällen och muttrade sorgsna haranger för migsjälv.
Så där i kafeterian slog det mig. Det låg något i det Veronica sa. En muffins om dagen, ja kanske..men då är det ju inte byxorna som blivit mindre utan jag som blivit större!?....
Kommentarer
Trackback
