.

För flera dagar sedan satt jag med tidningen uppslagen framför mig och smörgåsen halvvägs till munnen. Lika lite som man kan fråga min syster något när hon tittar på TV och förvänta sig ett svar, lika lite kan jag göra andra saker när jag läser. Artikeln handlade om att HIV ökar som aldrig förr i Sverige (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=739686).
Det för tillbaka minnen från när jag var i USA. Klart att jag har tänkt på det mycket sedan jag kom hem, men nu när jag läste artikeln så kom allting helt plötsligt upp till ytan igen och jag har de senaste dagarna gått omkring och haft dessa funderingar på näthinnan.
Jag åkte till USA julen 2006 för att vara Au Pair i ett år. Familjen jag skulle till bestod av mamma,pappa och två småflickor på 2 och 4 år. Det låg ett äventyr framför mina fötter.
Någon av de första kvällarna efter att jag hade kommit fram,hade vi lagt flickorna och det var bara jag och D (min värdmamma) som var uppe. Vi satt och tittade på TV när hon vänder sig till mig och säger -"I just wanted you to know that I'm the only one here that is sick. The gils and B (hennes man), all three of them are fine. If you are worried or have questions about HIV, just ask. I will never put you in any risk."
Det körde omkring små ambulanser i mitt huvud, sjuksystrar hoppade ur och försökte ge mun-mot-mun-metoden till mina hjänvindlingar för att få igång verksamheten igen. Nickade bara och fattade absolut ingenting.
Ni vet när man har ett litet hum vad ens samtalspartner pratar om eller vill komma till, då kommer man med frågor tills man är helt på det klara om vad han/hon menar. Men när du inte har en susning, inte en milliíde och vad det rör sig om då står liksom hjärnan still. Antingen trillar poletten ner efter mycket om och men och bilden blir klar, eller så blir man föralltid ovetande.
I det här fallet blev det något sorts mellanting. Under de närmaste veckorna såg jag D äta X antal tabletter dagligen, hörde när hon pratade om att det skulle komma ut en artikel om henne i en stor amerikansk tidning och att hon inte visste hur hon skulle berätta för flickorna om hennes sjukdom, när den yngsta flickan fick astmaanfall åkte vi till akuten och där råkade jag höra när D berättade för en doktor att hon hade blivit smittad när hon var 19. etc etc.
Sådär pågick det ganska länge, jag hörde lite här och där,kunde lägga ihop lite själv men det var hela tiden väldigt frustrerande och förvirrande att det alltid saknades en bit. Efter ett tag började jag bli arg också. Jag hade inte valt att inte åka till hennes familj eller bytt familj om hon hade berättat från början. Men att inte veta var ju faktist en risk.
Sedan hände två saker som bringade lite mer klarhet till situationen. Det första som hände var att min mamma som säkert funderade minst lika mycket som jag därhemma i Sverige, sa att hon ville prata med D.
När jag förvarnade D om detta (då min mamma ibland kan låta mer anklagande än hon verkar) så tror jag hon insåg att jag faktist inte visste (eller iallfall hade vetat,för under tiden jag hade bott i deras familj hade jag ju fått fler och fler pusselbitar). Så berättade hon hela historien från början till slut. Det var en av de smärtsammaste saker jag varit med om, att bara sitta och se på henne när hon berättade, och veta att detta är ingen uppdiktad historia, detta är verkliga livet. Fick en stor klump i magen och en massa skuldkänslor för att jag hade varit arg på henne.
Det andra  som hände var att tidningen med artikeln om D kom ut. Där fanns allt igen svart på vitt, det fanns ingenting att gömma sig bakom och jag förstod mycket väl varför hon hade pratat så mycket om hur hon skulle berätta för barnen. I det lilla samhället (där vi dessutom var nyinflyttade) där vi bodde visste alla vem man var. Mycket riktigt dröjde det inte länge innan grannar och föräldrar på skolan började reagera. Alla på sitt eget sätt.
Ibland kan jag undra om det kanske hade varit bäst om hon inte berättat allt för mig, det blev en sådan väldigt tung tankeryggsäck att bära. Hela tiden hade jag hennes öde på min näthinna. Grubblandet tog en massa energi och det gick på något sätt aldrig att stänga av. Jag ville komma fram till något. Funderar man vill man komma till en slutsats en lösning. Efter ett tag blev det så stora exentionella frågor så huvudet höll på att spricka!
Jag tänkte mycket på flickorna, om viljan att skaffa barn som är så djupt rotad i oss människor. Som nästan är en av våra mest primitiva djuriska instinkter. Bilda familj. Barn. Samtidigt som det var en risk. Risken att barnen skulle testa positivt fick jag veta var inte så stor, några % (ja,fortfarande en risk,om än inte så hög), men hur skulle de under graviditeten påveras av alla mediciner D var tvungen att äta. Och sedan när de fanns här mitt ibland oss, hur länge skulle hon finnas kvar?Fram och tillbaka vandrade tankarna med mig, jag vände det ut och in, försökte sätta in mig själv och funderade på vad jag tyckte. Kom inte fram till någonting, det var för stort, för svårt, jag hade kommit till en situation i livet där jag inte kunde säga "såhär skulle jag ha gjort om det var jag".
Jag läste en artikel som hennes lillebror hade skrivit om hur han som 15-åring fick sitta ner vid ett "Familjesamtal" och där föräldrarna berättade att hans storasyster var sjuk. Hur kan man som mamma se ljus när hon vet att hennes dotter har en dödlig sjukdom?Hur orkar man vara en stark familjefar, någonstans finns bilden av att det är jag som skall skydda min familj, det är mitt ansvar. Varför kunde jag inte skydda henne från detta?
Hennes två yngre bröder, då 12 och 15 år, vad kunde de ta till sig, vad säger man till så unga pojkar?Sanningen, inte kan man säga annat än sanningen? Men vem orkar vara den som gör det?
Och B (hennes man), om och om igen sa hon till honom, "Du vet att jag kanske inte alltid kommer finnas här, är du säker på att du vill vara med mig?" och om och om igen svarade han att han var införstådd i vad han gav sig in i. Jag kände med hela familjen.
Hur så många personer kan påverkas av livets nyckfulla lek med en liten människa.
Men framför allt tänkte jag och förundrades av henne själv. Hur kunde hon vara så stark. Och så svag. Samtidigt. När hon fick veta att hon var HIV-positiv var hon likagammal som jag var när jag bodde hos henne, 19 år. Varför la hon sig inte bara ner och gav upp. Vad får en att vilja kämpa?
Ibland kunde jag undra hur det kunde komma sig att jag utav flera hundra värdfamiljer hade kunnat välja just denna. Men på något sätt var det nog meningen. Jag vill inte låta religös men jag tror faktist att vi snubblar över saker utmed vägen som inte ligger där av en slump.
Det är inte många människor som påverkar en riktigt starkt i livet. Hon är en av dem. En sådan jag aldrig glömmer och alltid minns. Jag tror det är människor som får en att hajja till,se livet ur andra glasögon och kanske komma till nya insikter som stannar kvar..

Och kanske är det så. Från det lilla myggbettet till det dödande viruset. What doesn't kill you, makes you stronger !