.

När jag sitter i skolan så skriver jag i almanackan. "Det jag mest av allt behöver nu,är ett jobb". En timme senare ringer en kvinna som jag var på anställningsintervju hos i söndags och sa att de tyckte om mig och undrade om jag fortfarande var intresserad av jobbet. Klart jag var. Blev så till mig. Började ringa runt till en massa olika människor för att berätta om min lycka. Så nu kan jag titulera mig som personlig assistent. Såhär entusiastisk har jag inte känt mig inför en uppgift på väldigt länge. Det var ju helt kört med pluggandet sedan, hände dock en grejj på vägen ut som kunde ha fått ett väldigt tråkigt slut. Jag har suttit hela helgen och finputsat på min hemtenta och jag hade också printat ut L's tenta för hon har ingen skrivare hemma. Båda tentorna hade jag med mig för att lämna in, så när jag bestämde mig för att ge upp pluggandet för den dagen så rafsade jag bara ihop alla grejjer jag hade spritt ut,slänge mitt skräp i papperskorgen och gick. För att sedan när jag stod framför lärarfacket få hjärtklappning när jag letade överallt, t.o.m vände upp och ner på väskan utan att hitta några tentor. Det visade sig att jag mitt i glädjeyran hade fått hjärnsläpp och slängt tentorna tillsammans med mitt skräp. Fick gå tillbaka och gräva i papperskorgen, men jag hittade dem, lite läskbefläckade men annars hela. Lämnade in dem och kunde känna hur en stor tyngd lyfte från mina axlar.Phhuu!

Imorgon skall jag gå och skriva på papprena till det nya jobbet,wohohohooo!