Om jag kunde skulle jag krama dig
Åh jag vet hur den där känslan känns. Det kramade till i magen på mig redan imorse och nu har det bildats en riktig ångestklump i min mage. Jag har inga tioårsperspektiv men det måste i grunden vara samma känsla multiplicerad med antal år. Fast allting är bra idag, så kunde jag framana hur det kändes direkt när min jobbarkompis berättade. Jag tyckte jag kunde se migsjälv i henne. Blicken är dimmig, lika mycket sömnlöshet som tårar. Frånvarande, för medvetandet befinner sig överallt utom här i rummet. Hemma går det inte att vara för då skulle frustration och maktlöshet klösa tapeterna till långa remsor. På jobbet står kroppen rent fysiskt men huvudet känns bortkopplat. Ögat ser men hjärnan registerar inte omgivningen, det är en matt hinna mellan sinne och verklighet.
För att vara krass så fanns det två saker som dög åt mig då. Att han skulle vända sig tillbaka eller att hela tiden fylla på mitt blodomlopp med alkohol.
Det finns förstås ett facit. Den lätta och den svåra vägen.Som alltid. Jag önskar att han full av insikt tvärstannar på den stig han valt. Men det är inte alltid det händer. Och det är här vägskälet kommer. Antingen väljer man att hoppas, då följer en väntan, och för att stå ut med den behövs bedövning. Låt det vara så, luta dig tillbaka och låt kroppen domna bort. Det är skönt att slippa tänka eller känna om det så bara är för några timmar. Kroppen, hjärtat och hjärnan behöver vila från kaoset.
Den andra vägen är att sätta punkt. Gå vidare. Bita ihop. Stånga sig igenom de hinder som kommer. Kanske gråta. Men ta emot smärtan när den kommer och inte låta den vänta.
Den icke mänsklige hade sagt att detta är altenativet att föredra. Men som de flesta andra så lever jag aldrig som jag lär. Jag skulle kunna säga till dig att sätta den där punkten och aldrig vända dig om. Men det skulle vara tomma ord. För själv skulle jag hoppats in i det sista och förmodligen efter det också.
Jag har inte känt dig så länge och går inte under titeln barndomskompis eller familjemedlem, men jag kan hjälpa dig att fylla på glaset..
För att vara krass så fanns det två saker som dög åt mig då. Att han skulle vända sig tillbaka eller att hela tiden fylla på mitt blodomlopp med alkohol.
Det finns förstås ett facit. Den lätta och den svåra vägen.Som alltid. Jag önskar att han full av insikt tvärstannar på den stig han valt. Men det är inte alltid det händer. Och det är här vägskälet kommer. Antingen väljer man att hoppas, då följer en väntan, och för att stå ut med den behövs bedövning. Låt det vara så, luta dig tillbaka och låt kroppen domna bort. Det är skönt att slippa tänka eller känna om det så bara är för några timmar. Kroppen, hjärtat och hjärnan behöver vila från kaoset.
Den andra vägen är att sätta punkt. Gå vidare. Bita ihop. Stånga sig igenom de hinder som kommer. Kanske gråta. Men ta emot smärtan när den kommer och inte låta den vänta.
Den icke mänsklige hade sagt att detta är altenativet att föredra. Men som de flesta andra så lever jag aldrig som jag lär. Jag skulle kunna säga till dig att sätta den där punkten och aldrig vända dig om. Men det skulle vara tomma ord. För själv skulle jag hoppats in i det sista och förmodligen efter det också.
Jag har inte känt dig så länge och går inte under titeln barndomskompis eller familjemedlem, men jag kan hjälpa dig att fylla på glaset..
Kommentarer
Trackback
