.

När tåget susar fram fantiserar jag om de små samhällena vi passerar. Hur skulle det kännas att bo där?Jag blir upprymd och förväntansfull,drömmer mig bort om ett hus på landet med hundar,katter och hästar. Men så fort vi blivit upplockade på Göteborgs station infinner sig en ny känsla. Jag sitter tillbakalutat i baksätet på bilen som tar motorvägen påväg ut från Göteborg. Vi passerar fästningen, bron och seglarudden där min mamma kapseglade som liten. Jag känner inga band till dessa platser. Återigen kommer frågan upp i mitt huvud. Varför så långt borta?Här i det varma baksätet börjar mina ögon att klippa, jag sitter så skönt vill bara luta huvudet mot rutan och sova en liten stund. Men jag låter bli. Sträcker på mig och försöker engagera mig i samtalet som pågår i framsätet. Regnet börjar falla med tunga droppar på biltaket. När karavanen av bilar sakta rullar längs grusvägen längre och längre in i grönskan så sköljer regnet ner över oss. Den sista biten går vi. När jag kommit upp över krönet och kan se på det som ligger där framför oss så får jag svaret på min fråga. Han skall ligga så långt borta just för att den här platsen finns bara här och ingen annanstans. På en sluttning växer höga ekar och vattnet glittrar långt där nere. Det är ett naturområde, ingen kyrka i närheten och inga andra gravar. Jag har sett på bild att den här slänten på våren är täckt av vitsippor och på vänster sida ligger en skogshage. Inga kor syns dock till. Jag får en föreställning i huvudet om hur månen kommer bilda en vacker mångata över sjön och lysa på honom. Vi ser båda samma måne. Jag ber att få hålla urnan en stund. Den är grön och ganska tung. Försöker gå in i migsjälv och tala med honom genom tanken. Kramar urnan och föreställer mig att jag kramar om honom. En sista gång. Hålet är redan grävt i förväg. Någon tar urnan och sänker ner den i gropen. Det är djupt och det tar lång tid att fylla igen med jord. Jag lägger kransen med blommor på plats och mamma pratar lite och läser en dikt. Sedan sjunger vi Ohl wie. En godnattsång som han sjöng för mig när jag var liten, passar bra att sjunga för honom nu. Jag sjunger högt. Vi står där under våra paraplyer. Regnet öser ner. Det är inte kallt och regnet gör det snarere stämmningsfullt än förstör. Vi borde ha fällt ihop våra paraplyer och stått där runt omkring honom, vuxna och barn och låtit vattnet rinna över oss.. ..sedan går vi därifrån på rad. Kedjan har blivit kortare. Men jag tror vi alla just där känner en väldigt trygghet i att få tillhöra den. Familj betyder allt...