.

Jag känner mig så melankolisk. Eftersom den här dagen år efter år har en konstig inverkan på mig,så tänkte jag iår taktist undvika detta genom att jobba mig igenom helgen. Men dagen tog slut och som ett brev på posten fanns känslan där i min mage. Kanske är det för att du är långt borta på en strand och ideer och drömmar om framtiden har börjat ta form i mitt huvud. Mitt mål kommer närmare. Det jag vill göra ligger inte längre bortom räckvidd. Men istället för att världen gnistrar av lycka, så är det något som gnager mig. Det jag brukar kalla orosdjuret. Nu när de praktiska faktorerna finns för att förverkliga mina drömmar så är det bara jag själv som håller mig tillbaka. Jag skall ge tiden tid, det behöver både jag och omvärlden. Ingenting är fullkomligt onedbrytbart. Berlinmuren av betong och relationer som tycktes vara föralltid vittrar ner och blir till sand. Jag är ingen cyniker, men är fullt medveten att det alltid någongång kommer till ett "Slutligen". Nu blev det här inlägget brådjupt och det var inte alls meningen. Hade jag inte haft en arbetsdag väntandes runt hörnet så hade jag berusat den här ångesten och domnat bort för länge sedan. Nu blev det detta istället. Inte heller jag är mer än bara människa...

You faith was strong but you needed proof