.

När jag lutar mig framåt droppar min näsa som en läckande kran. Detta är inte en klagosång endast en upplysning. Analys av det fysiska och psykiska tillståndet.Min utsida består somsagt av en droppande näsa, insidan av en öm men för tillfället obekymrad själ.Vi sätter punkt där, det skall hållas enkelt, grävande tjänar ingenting till. Krafsar jag förmycket blir kanske sanningen anorlunda och just nu har jag bara lust att må bra. Det tänker jag göra en stund.

Om onödig lyx är ett högt guldskimrande berg så måste manikyr vara glasyren högst uppe på det bergets topp.Om 24 timmar sitter jag och min kollega Jenny (tillika mycket goda vän) med händerna badandes i ren och skär lyx.

Mitt kött och blod består av en hop människor med mörka ögonbryn och ett mått ovan havet högre än medel.De placerar mig i ett sammanhang och om någon (jag vet inte vem men någon som brukar se på folk från hög höjd) skulle titta ner på oss, så skulle han eller hon upptäcka ett mönster.Mönstret skulle vara anorlunda om inte jag fanns. Den vetskapen kan få vem som helst att känna sig betydelsefull. Dessutom är de här människorna inte bara pusselbitar med uppgift att få mig att känna att jag ingår i någon sorts kedja - Jag tycker om dem också!

I mitt medvetande staplar jag välputsade guldtior på varandra.När jag samlat tillräckligt många (utan att tornet rasat) kan jag ta mina vingar och flyga ut i världen. Tills dess åker jag snålskjuts på någon annans vingar (och guldtior). I mars styr vi kosan mot Thailand. Jag borde inte ropa hej innan jag har pappret med boxen i kryssad för "Ledighet medges" i min hand, men jag kan inte låta bli att glädjas redan nu. Rubriken på det här inlägget är en sjömansvisa av Evert Taube. Den passar bra att sjunga när man seglar över Pacific och himlen är rosa men säkert likabra en solig dag på en strand i Thailand..