Lycka som knark
Ibland inte bara sveper fyrens ljus över oss. För en stund kan du vila i en strålkastare och den känslan kan liknas vid ett rus.
Lika mäktigt som vilket annat beroende som helst. Endast vid sällsynta tillfällen är det lika mycket eufori som blod i dina ådror.
Men substansen klingar av och hjärnan ropar efter mer. Kräver mer.
Det är lättare att ge den vad den önskar än att leva sig igenom abstinensen.
Dessa skimrande stunder ser du ner på vardagen som en prick långt långt nedanför den upphöjda plats där du nu befinner dig.
Tillbaka i verkligheten blir denna punkt som en darrande hägring vid horisonten. Alltid hungrande. Ständigt precis utom räckhåll.
Det tar tid att trappa ner. Är det rätt att fasa ut snarare än bryta rakt av?
Det kanske är ångest? Adrenalin och rastlöshet. Går runt runt på mina 18 kvadratmeter. Söker olika sätt att lindra. Hur ska jag kunna somna? Imorgon kommer det kännas bättre!?
Dagen efter har jag träningsvärk innanför revbenen där jag tänker mig att själen sitter.
Sretan put
Han kan tala precis lika bra som Någon.
Den tsunamivåg som sköljt in över mig det senaste året håller sakta på att dra sig ut till havs igen. Det tar lite tid. Jag blev väldigt fascinerad av den nya värld som öppnade sig med Någon. Så överväldigad av allt som var nytt att jag kanske förväxlade det med något annat? Det är bara ett sätt jag väljer att läsa sjökortet på. Någon öppnade en dörr för mig på glänt, när jag tog tag i handtaget flög den upp på vid gavel och jag tror aldrig den kommer gå att stänga igen.
Att börja söka efter den stig fötterna befann sig på innan är inte möjligt. Mina fötter ska gå någon annanstans. Det är inte längre ett famlande mellan mörka träd, ingen bark under handflatan, inga knän mot mossa. Jag går bredvid stigen nu, sneglar ditåt ibland men mest försöker jag hålla blicken på horisonten
The Maggiomoment
En konversation med en människa som inte har några andra likheter med mig annat än att vi är just människor. Vi talar om kärlek. 43 års ålderskillnad, språk, nationalitet, landsgränser och erfarenheter. Du säger på ett finkänsligt och väl kamouflerat sätt att jag har fel.
Jag reser 10 mil. Jag börjar längta efter 5.
Kommer på mig själv med att dricka vin på toaletten. Kunde lika gärna hälla det direkt där i.
Hade redan i början av året några stora tankar groendes innanför pannbenet. De pusselbitar du sedan serverade mig mer eller mindre medvetet, har fått mig att sitta här med en bild jag önskar att jag vetat om för årtionden sen.
Min personliga utveckling idag ligger i att vara tacksam för det jag har, utan att vilja ha mer.
Det finns många aspekter i att ta ett steg utanför bubblan. Världen blir större, platser som förr inte existerat är nu påtagligast av alla.
Varför längtar jag alltid någon annanstans?
Behöver inte slå upp ögonen för att veta att det är mörkt ute, att klockan antagligen är runt fyra på morgonen och att ingenting är annorlunda. Tapeten är smutsgrå och kvadratrarna 18. Tapeten och min själ är i symbios. Och när jag möter min blick i spegeln är skallen kal. Medicinen fungerar inte. Önskade något att se fram emot, skingra molnen. Att sälja den iden till de som känner mig bäst var inte svårt. Resmålet var sekundärt. Jag ville bara befinna mig någonstans där det var socialt accepterat med en stabil promillehalt. Tills dagen då planet lyfte var jag som en mal till ljuset, gnuggade grovsalt i såren.
Kan inte minnas första gången jag såg dig. Det var som att du från periferin kom längre och längre in i mitt synfält. Tills du en kväll vid stranden stod där precis framför mig. Med dina ögon, tankar, ditt land, ditt språk och dina vanor.
Hemma?
Om vi var några andra
Från min plats här utanför kan bara bleka stigar anas. Faller för tillfälligt självförtroende sprunget ur händelser som möjligen inte hänt. Sent omsider tar något form bortom intelligensens återvändsgränder. Silar dina svar noga för att inte missa något som kan passa mig. Ständigt på jakt efter möten som ger mig en glimt av vem jag verkligen talar med. De samtalen finns i Ritorp, i en mormors hammock , på tunnelbanan och i länder där det inte existerar någon Bamseklubb.Hellre investerar jag det dyrbaraste jag har i en främling som kan ge mig ett par nya tankar än förlorar det till någon som å ena sidan kan påminna mig vart jag kom från men som å andra sidan aldrig slagit upp sina ögon i Märkligheten.
All this time I was finding myself,
and I didnt know I was lost
didnt know I was lost
One for the road
En hand håller min höft.
Yogarösten tillkännager -Inhale..-exhale.
Sockerdricka strömmar under huden längs min nacke ner över min rygg.
Dimman vältrar sig in över kobbar och skär.
Hur skall...jag...t..a...m...i..g......u.....r........d........e.......t.........h...........ä............r.....
...sedan kapitulerar hjärnan ut i ingenting.
En Matrix-karta blinkar och flimrar över min kropp.
1000 volt vid varje beröring.100 vid varje blick.
Munnen är tom på ord.
Då pulsen har landat förklarar fingrarna det tungan inte förmådde.
I det skumma ljuset börjar ögonen urskilja vitt kakel och dushar på rad.
90-talets alla lavalampor lyser och någonstans långt bort hörs The Verves Bittersweet Symphony.
Vi hånglar mot alla kakelväggar i Häggviksskolans omklädningsrum.
Springer sedan flämtande mot bussen i ett regn som inte kyler.
Skorna i handen och trosorna i fickan.
Min bröstkorg är för liten
Skallen är till bristningsgränsen fylld med tankar. Att katalogisera den här röran av papper ter sig överväldigande. En liten figur ränner runt runt därinne och försöker organisera i arkivskåp. Men förgäves. En vind blåser upp alla papper i luften igen precis när han fått dem iordning.
Jag har sett världen förut. Utan att se den.
Alltings början
Drömmer att jag har röda läppar och randiga strumpbyxor. Att det fanns en lägenhet med atelje. Om att resa långt bort. Att vara nära de viktiga i livet. Jag drömmer om att läsa alla de där böckerna. Önskar mig tid för kreativitet och passion. Den inneboende inspirationen har gått från att försiktigt knacka på min tinning till att klösa min rygg.
Mitt verktyg är det skrivna ordet. Samtidigt som det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, fascineras jag av tolkningsmöjligheten som uppstår när inte allt förmedlas i klartext. Att gömma sig bakom vaga formuleringar är ibland ett konstruerat mod.
Lycka är en sil. En stund av perfekt harmoni. Ett rus och en kick. Den gemensamma nämnaren är tidens avgränsning. Lycka är inget vi söker finner och sedan har. Att ha den föreställningen kan leda ner i beständigt mörker. Välj istället att se lyckan som en fyr,snurrar runt runt och ibland träffar ljuskäglan dig.
Nuet står och stampar. Min frustration har tagit över efter sorgsenheten. Varför får jag inga svar? Inte från det fysiskt existerande och inte från migsjälv. Det finns ett avslutat kapitel som önskar respons även från mig. Det finns ingen sådan förmåga, står med hjärtat i handen och fötterna på två ställen. Kan inte ta ställning till ytterligare komponenter. Tror mig se ännu ett kapitel sälla sig till de andra
Music sounds better with you
Ligger på rygg i Sofias badkar och tittar upp i plasttaket. Aldrig är det enkelt och inte blir det lättare med alla dessa mil emellan oss.Världen gnistrade mot mig, snön knarrade under mina skor och vi talade om livet. Endast en hop frågor och funderingar-inga svar. Trots det tröstar ord som blir sagda högt, mer än de som förblir i mina tankar. Klär jag känslorna i ord börjar de sakta falna.
För en kort tid sedan fick jag sitta på min väns häst. Kvällen var mörk, himlen stjärnklar och snön kvävde ljudet av galopperande hovar.Då tryckte lyckan mot revbenen som en heliumballong som vill ut. Jag får lust att sträcka ut armarna och vråla från tårna. Hästar är det vackraste djur som finns.
I’ve got a friend he’s only a heartbeat away
Jag spelar musik så det vibrerar i väggarna. Sminkar lager på lager framför spegeln.
En gång i tidernas begynnelse tog jag mod till mig och ställde mig framför en klass 8-åringar och mimade ett bidrag till Eriksbergsskolans mimfestival. Min musiksmak var inte rätt i tiden.
Ha i åtanke vart jag kommer ifrån. Kanske är det också något som bör ligga och vila även i din ryggrad. Ikväll har jag identifierat en ömhet precis där mina revben slutar.En obefogad oro som uppstår när tiden och insatsen möts. När dagarna passerar i kalendern börjar det utkristalliseras hur ont det skulle göra om allt upphörde i detta nu. Janis Joplin sa Freedom is just another word for nothing left to lose, samtidigt som det gör mig helt skakis, fyller det mig alltjämt med en varm känsla av att det finns något jag inte vill förlora.
Varför kommer mina stigar alltid tillbaka till Thåström?Vandrar jag i musikaliska cirklar? Önskar att jag kunde sjunga Stjärna som är din för det lilla nya livet M. Med samma innerlighet som Joakim kan framföra den sången, menar jag varje ord till henne.
L om du läser detta, när skall kreativiteten få släppas fri?Du har inspirerat mig! I mina tankar befinner sig färger, former och material. Ljus, stämming och känsla. När ska vi börja? Jag vill börja! Make it happen
En dag skall vi alla dö. Alla andra dagar skall vi det inte
Stortankarna på plats i skallen. Hur skall jag kunna skriva en uppgift för skolan när livsfrågorna knackar på dörrn. De nöjer sig inte med "Det passar inte så bra nu skulle ni vilja komma tillbaka imorgon?". De tankarna vill bli tänkta NU NU NU.
Vad är viktigt i tillvaron? Vad måste finnas för att man skall kunna leva?Någon är 4 veckor. En annan 92 år. Den ena har precis börjat börja. Nästa har så sakteliga börjat sluta.
I tidernas begynnelse flyter dagarna förbi utan att pannan behöver läggas i djupa veck. Med dagarna smyger sig allvaret på. Vilket liv är det jag har föreställt mig?Plötsligt har mina vardagsfantasier tagit en helt ny vändning. När själen rannsakas förkortas listan över livsnödvändigheter ned avsevärt. Finns det dock sådant som jag kan leva utan men inte har viljan?Är jag en ytlig människa för att det finns guldkanter som inte kan tvättas bort i diskmaskinen?
Tuesday
In a land called Greece my lungs took the first breath in a coulpe of months that was not just automotive
Hold me like you never let me go
Trubaduerer får konversationen att avstanna. Sällskapet håller för en minut eller två andan när Cornelis stämma harklar sig i högtalarnen. Hans visdom får åhörarna att skruva på sig. Den lokale konstnären har jag mött förr, då med andra förutsättningar. Nu sitter jag här med stora ögon och fallen haka. Försöker fånga all den kreativitet som krossats och skingras för vinden. Emellertid är det inte att betraktas som självklart, vem förstörde vem?
Nu stiger sol och nu faller dagg, för fattigt folk och för rika. Men lyckan har en förgiftad tagg, som man bör noga undvika. Hon stannar gärna i några dar men när du vill hålla henne kvar, blir hennes ögon iskalla och du blir bitter som galla.
Min hjärna är som epelepsi. Tankarna flyter fram i jämna mönster, tills ett missat samtal lyser upp telefonens display. Sedan stammar sinnet sena sekunder.
Alla dessa jäkla drömmar om kärlek och musik. Och vad får man, vad får man?
Vi är inte bättre själsligt matade. För jag är så bam bam bam. Det spelar ingen roll om det är vitt vin eller whiskey.
Det finns också sådant som kan få kroppen att skaka. Men endast den. Känslan ligger orörd kvar på botten. Den kan gott ligga kvar där, hitills har den mest varit som ett efterhängset småglin. Ivägen. Huden har lagt elektriska nerver utanpå min varelse. 1000 volt från hårfäste till tåspets. Vad är meningen? Ingen. Njut!
Det är liv och död nu. Livet ligger bakom oss. Det är döden vi satsar på. Kom igen, kom igen, kom igen.
Räknar dina revben
Umeå har inte mött Filippa. Och Filippa har inte mött Umeå. Väser i mitt öra att hon föredrar storstäder framför byhålor (no offense). Samtidigt känner jag hur hon samlar sina krafter, hon energin som byggts upp under två terminer är på väg att svämma över. Så att Stockholmsnedräkningen har börjat kunde inte komma lägligare.
Men tjejen.
Räkna : En missisippi, två missisippi, tre missisippi..dra ett extra andetag. Frida kan väl få vara med på ett hörn när beslut skall fattas?
För samtidigt som jag har henne att tacka för mycket så är hon aldrig kvar och håller mitt hår eller städar upp i vardagsrummet. Mest fördelaktigt blir det då vi är ett team. När hon tar saken i egna händer medan jag fortfarande står och rotar i väskan efter mod. När hon på samma gång med fartvinden i sitt rosa hår dubbelkollar med Frida om vi är på rätt väg.
Vi ses i sommar !
Tankarnas mysnatt
Midnatt råder, det är tyst i husen, tyst i husen,
alla sova, släckta äro ljusen, äro ljusen.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.
Se, då krypa tankarna upp ur vrårna, upp ur vrårna,
lyssna, speja, trippa fram på tårna, fram på tårna.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.
Snälla Frida låtit hjärnan vara, hjärnan vara,
vaken,öppen.Den skall bara, den skall bara.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.
Hur tankarna, möter förnuftet, möter förnuftet,
tissla, tassla: ”Hon är svag”, ”Hjärtat mjukt”
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.
Som jag sprattlat och fäktat, tagit mig enda hit
två och en halvtimme senare skall jag rädda med en kram
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.
Nu till lekar! Glada skrattet klingar, skrattet klingar,
hjärnan den skurken har bytt sida,bytt sida
Inga bekymmer,vi kanske rymmer?
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.
Natten lider. Snart de tankar snälla, tankar snälla,
kvickt och näpet allt i ordning ställa, ordning ställa.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.
Sedan åter in i tysta vrårna, tysta vrårna,
tankeskaran, tassar nätt på tårna, nätt på tårna.
Tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.
Slår upp ögonen mot en ny morgon. Ganska lik den förra men ändå som ingen varit förr..
