Trouble in paradise
*skjuter över köttbullen*
Hemkomst,återkomst,sammankomst !
I ankomsthallen är det en speciell atmosfär. Förväntan, längtan, saknad. Jag sitter på en bänk och känner ingenting alls. Betraktar människor som passerar fram och tillbaka. Ett plan kommer in från Etiopien. Ut genom dörrarna som skiljer väskbanden från ankomsthallen kommer ett par, kvinnan har ett litet mörkt spädbarn i sele på magen. Hon håller om barnet med båda armarna och när de mötande skyndar fram, svämmar hennes ögon över av tårar. Glädjetårar. Jag kommer på migsjälv med att sitta och le när jag ser dem. Lycka.
Men flyget från Oslo lyser med sin frånvaro. En gammal kvinna slår sig ner på bänken brevid mig. Någon (som jag gissar) är hennes son står och pratar med henne. Hon har den gällaste och gnälligaste röst jag hört, hur jag än försöker stänga den ute borrar den sig in i mitt medvetande och stör. Försöker koncentrera mig på min bok men det är stört omöjligt. Ser på den stora tavlan att ett plan från Phuket har landat. Drömmer mig bort, vart skulle jag vilja åka om jag fick välja nu på en gång? Thailand, Sydafrika, Indien, det finns så många destinationer som hägrar. Framförallt finns det platser som jag redan varit på och vill återse, människor jag mött som jag vill möta igen. Jag är så djupt försjunken i mitt dagdrömmeri så att jag missar när han promenerar ut genom dörrarna. Hinner titta på honom en stund innan han upptäcker mig. En gång i tiden hade jag klara problem att slita mig från de där ögonen, nu känner jag bara en innerlig glädje. "Allting ser mycket bättre ut när man ligger på ett tak, det måste ha någonting med höjden att göra, man är närmare himlen lixom".
Ljus i mörkret
Från toppen av Väsjöbacken kan jag se över hela världen. Folk med gummileder åker fort på snowboard nerför sluttningen. Här uppe är luften tunn, mitt medvetande tar sig egna friheter. En by som heter Hope, oromanstisk vantproblematik, man får torra läppar på vintern och nu är det bara tre dagar kvar tills jul !
Imorgon har jag mycket att se fram emot. Skall träffa två människor som brukar fylla mig med en sådan sjuk livsenergi. Dunderhonung. Hoppas att de kanske kan räta ut en del av mina hjärnvindlingar åt mig.
Cornelis sjunger "Festen är över fast alla festar, talet har tystnat fast alla talar. Döden tar fast dig i dessa salar. Håll andan en kort minut och smyg sen försiktigt ut.."
..en totalt obekymrad liten själ slår kullerbyttor ner för backen och nu är det dags att gå hem!
Dörrar kan öppnas från oväntat håll
Blogguden härskar!
Nya situationer får mig att freaka ut totalt. Känner mig dum som ett får. Bäää .
2007 har varit fritt fall utan skyddsnät. När saker har varit fittiga vill man vara fittig tillbaks. Men till&med Filippa inser att det finns sådant man inte gör. "Om du vill gå på lina så titta inte ner, titta inte åt sidan - Blunda och ta ett steg"
Imorgon skall jag och Deville lunka ut i kylan. Det är den bästa hjärnrensaren. Dra in djupa andetag och blås ut till vita plymer framför munnen. Lyssna på tystnaden.
Hej brandman, how you doing?
Nu väntar vi på de Desperata Hemmafruarna. Idag i skolan var jag så trött, satt och klippte med ögonen hela föreläsningen. Måste vända tillbaka mitt dygn. Men när världen går för att sova så sträcker Rastlösenheten på sig och börjar sin dag. That son of a bitch håller mig vaken nätterna igenom.
Får återfall, ramlar ner i gropen och orkar inte klättra upp igen. Emotionell krigsplats. Jag går 12-stegsprogrammet. Hej, jag heter Frida. (Kör av röster) Heeeeej, Frida. Är detta en medicin eller bara ett annat beroende?
Bakisfilosofi
Det var en helt vanlig dag. Jag och Nova tog en promenad på ängen när det plötsligt från ingenstans kom en kula visslande genom luften. Rätt i bröstet borrade den sig in. Det gjorde ofantligt ont, Nova sprang efter hjälp medans jag bara låg och kippade efter andan. -Skjuten på nära håll, sa doktorn på Karolinska sjukhuset när han hade petat ut kulan och sytt igen såret. Den första tiden var mitt huvud i ett ljudisolerat vakum. Kroppen kändes svag och febrig, det gjorde ont också. Som någon sorts nära-döden-upplevelse, jag stod utanför min kropp och såg livet ovanifrån sett. När jag slog upp ögonen på morgonen kunde jag inte minnas vad det var som var bra med den här dagen, vad jag hade att se fram emot. Avsutten tid. Nu har det gått flera månader. Bandaget är borttaget. Såret som förr var så djupt så jag kunde få in hela långfingret och med fingerspetsen nudda hjärtat, har växt ihop. Rosa vävnader binder ihop skinnet som en bro. Det är ömt om jag trycker, men den ständiga värken har stillnat.
Det har dock uppstått komplikationer. Det läcker tydligen. Jag måste ha gjort någon häftig rörelse eller blivit knuffat på L´s 20-årsfest, för det är sedan dess detta har uppkommit. Idag när jag satt i bilen påvägen hem kände jag att detta inte längre är under kontroll. Jag kan inte ställa mig under dushen och skölja det av mig.
Har man blivit skjuten förr vill man göra allt i sin makt för att det inte skall hända igen. Förstås försöker man undvika alla de platser och tidpunkter då man löper större risk. Så hur kommer det sig då att jag som knappt har läkt, som fortfarande ömmar, som i månader undvikit mörka platser och hållit föredrag om vapenförbudens alla fördelar, plötsligt nyfiket själv står och fingrar på något misstänkt likt ett skjutvapen ?
Leona Lewis - Keep bleeding love. Ladda ner genast !
Ta ett djupt andetag
...mitt riktiga liv är på pause det är för banalt att stå med glittrande pärlor på kinderna med huvudet fullt av tvetydiga tankar att låta henne krypa vidare mot den magiska linje där hav möter himmel snart måste ballongen spricka och färgglada bitar av själ ligga utspridda över golvet och leendet som tar sin form över läpparna har rötter långt ned i hjärtat ett vakuum av eko som slår mot kroppens insida fyll mina lungor med tvivel om du vill jag är beredd att rycka ut dem för att du ska få ett andetag extra hon bär ett ess i rockärmen substitutet för det riktiga ruset i svetten som lackar från hettan kokar samvetet bort att stå med tappat ansikte och hur hon än fumlar omkring på marken så lyckas hon inte hitta det dessa dyra minuter över alla vattenmassor dem emellan linda in dig i hela mig och viska hemligheter i ditt sinne mitt i mitt rus fick jag ett moment av klarhet dra in luft...
Hästfest !
Horse show i fredags. En årets högtid för alla hästnördar som jag själv. Och ensam är jag inte, det var fullsatt. Det var bra, kanske var det ännu bättre förra året, men jag tyckte det var jättebra i år med. Pegasus är alltid vackrast, lägger in en bild på honom. I pausen träffade vi S och J, de var fulla och skelade med ögonen. Kände mig lite avundsjuk. Den (avundsjukan) satt i enda tills jag efter två cider var tillbaka på min plats igen och hade lite svårt att fokusera ögonen på de små hästprickarna som sprang omkring därnere på arenan. Det sötaste i år, var ett gäng barn på shetlandsponnyer som var utklädda till snögubbar. Barnen alltså. Har försökt att hitta en bild på det utan framgång. Däremot hittade jag en bra bild på det mest spektakulära inslaget förra året. De kommer nog att bli svårslaget många år framöver...
Fick en sådan konstig känsla på vägen hem. Som när mormor kom och för att vara barnvakt när mamma och pappa skulle bort. Separationsångest. Grät och snörvlade precis som då, när jag var 4, 5 år och mamma gick. Det kändes konstigt, blev lite häpen över migsjälv. Det fanns inget du och inget jag, det var Vi. Nu finns det inget vi, utan det är åter tillbaka till du och jag. Men det är okej. Det är såhär det skall vara. När du tittar på något på alldeles för nära håll så kan du inte se det du ser om du går en bit ifrån..
