.

Horse show i fredags. En årets högtid för alla hästnördar som jag själv. Och ensam är jag inte, det var fullsatt. Det var bra, kanske var det ännu bättre förra året, men jag tyckte det var jättebra i år med. Pegasus är alltid vackrast, lägger in en bild på honom. I pausen träffade vi S och J, de var fulla och skelade med ögonen. Kände mig lite avundsjuk. Den (avundsjukan) satt i enda tills jag efter två cider var tillbaka på min plats igen och hade lite svårt att fokusera ögonen på de små hästprickarna som sprang omkring därnere på arenan. Det sötaste i år, var ett gäng barn på shetlandsponnyer som var utklädda till snögubbar. Barnen alltså. Har försökt att hitta en bild på det utan framgång. Däremot hittade jag en bra bild på det mest spektakulära inslaget förra året. De kommer nog att bli svårslaget många år framöver...

   

Fick en sådan konstig känsla på vägen hem. Som när mormor kom och för att vara barnvakt när mamma och pappa skulle bort. Separationsångest. Grät och snörvlade precis som då, när jag var 4, 5 år och mamma gick. Det kändes konstigt, blev lite häpen över migsjälv. Det fanns inget du och inget jag, det var Vi. Nu finns det inget vi, utan det är åter tillbaka till du och jag. Men det är okej. Det är såhär det skall vara. När du tittar på något på alldeles för nära håll så kan du inte se det du ser om du går en bit ifrån..