.

I ankomsthallen är det en speciell atmosfär. Förväntan, längtan, saknad. Jag sitter på en bänk och känner ingenting alls. Betraktar människor som passerar fram och tillbaka. Ett plan kommer in från Etiopien. Ut genom dörrarna som skiljer väskbanden från ankomsthallen kommer ett par, kvinnan har ett litet mörkt spädbarn i sele på magen. Hon håller om barnet med båda armarna och när de mötande skyndar fram, svämmar hennes ögon över av tårar. Glädjetårar. Jag kommer på migsjälv med att sitta och le när jag ser dem. Lycka.
Men flyget från Oslo lyser med sin frånvaro. En gammal kvinna slår sig ner på bänken brevid mig. Någon (som jag gissar) är hennes son står och pratar med henne. Hon har den gällaste och gnälligaste röst jag hört, hur jag än försöker stänga den ute borrar den sig in i mitt medvetande och stör. Försöker koncentrera mig på min bok men det är stört omöjligt. Ser på den stora tavlan att ett plan från Phuket har landat. Drömmer mig bort, vart skulle jag vilja åka om jag fick välja nu på en gång? Thailand, Sydafrika, Indien, det finns så många destinationer som hägrar. Framförallt finns det platser som jag redan varit på och vill återse, människor jag mött som jag vill möta igen. Jag är så djupt försjunken i mitt dagdrömmeri så att jag missar när han promenerar ut genom dörrarna. Hinner titta på honom en stund innan han upptäcker mig. En gång i tiden hade jag klara problem att slita mig från de där ögonen, nu känner jag bara en innerlig glädje. "Allting ser mycket bättre ut när man ligger på ett tak, det måste ha någonting med höjden att göra, man är närmare himlen lixom".