.

Mina nya naglar är en mutation mellan glittrande julgranskulor och godiskarameller.De är de vackraste jag sett!

Det är minst ett decenium sedan jag stod i ett luciatåg senast, nu skall jag snart göra comeback.Men med handen på hjärtat så ta bort irritationsmoment med gitarr och jag är i mitt esse bland "Nu tändas tusen juleljus" och  "Bjällerklang".I år skall jag ta in julen med varenda cell.

Gul svart röd gul.Fancy people och arbetarklass.Flickor och pojkar.Unga och gamla. Debatten om människors olikheter har helt plötsligt kommit mig nära.Det har blivit nödvändigt att ransaka sig själv.Vart står jag?Jag vill vara fri från fördomar men finner mig som alla andra att fylld till halsen med dem.Finns det fördomsfria människor?Eller har fördomar funnits enda sedan den dag den första stenåldersmänniskan mötte andra människor?Men nu är det år 2008 och även om jag inte alltid har ett öppet sinne till allt som korsar min väg,så är ändå min vilja att befinna mig på en högre nivå än en stenåldersmänniska.

Thåström sjunger Cornelis Vreeswijks Cool water på den gyllene freden på min stereo.Jag har alltid varit förälskad i hans röst. Orden blir så innerliga, han menar varenda ett av dem. I hans låtar sjungs ingenting i onödan,varje rad fyller en funktion.Cornelis är död,Ola Salo är gay och Thåström är gammal,vart finns mannen för mig?Han som skriver låtar där ingenting lämnas åt slumpen..

Det snöar tidelipom,det snöar mer och mer tidlipom. Allt grått och tråkigt begravs under et luddigt vitt täcke. Det kännns som jag blivit tilldelad a fresh start.Vem kan deppa när världen är gnistrande vit och ren.
Hos Åsa har det bakats kladdkaka.Mys.Gossipgirl gick på Tv:en, vet ej varför jag tycker att den serien är så fantastisk,men det gör jag.Serena är den vackra flickan med det vackra namnet. Hon är anledning nog att titta.
Hos Åsa kommer alltid kärlek upppå tapeten.För en gångs skull var vi rörande överens.Gemensam bekant gör oförståeliga saker och jag bara skakar på huvudet. Hon var en gång för länge sedan en nära vän till mig nu verkar våra liv gå åt helt motsatta hål. Jag vill så gärna försöka förstå varför människor handlar som de gör,men en del saker passerar långt utanför mitt förstånd.
Det är tomt utan Jenny på jobbet.Hulya är där och utan henne skulle jag vara ensam,men vi är tre musketöser.One is missing.
På onsdag har jag nya naglar och på söndag är det Horse show. This week holds many happy things in its hand!

Beviset på att någon läser de här orden mer än jag fick jag häromdagen när "Lina-tusen mil härifrån" kritiserade min uppdatering.Trots att jag just i den sekunden förolämpades då jag just skrivit ett inlägg,så vid närmare eftertanke gladde det mig att någon faktist engagerar sig i mina funderingar och formuleringar.

Teckenkursen gick i ett enda töcken.Sömn är aldrig överskattat. Min kropp och mitt medvetande har alltid så länge jag kan minnas behövt en stor portion sömn. Och idag ringde mat-och-sov-klockan just när mina händer som bäst formade meningen "ett dygn är 24 timmar". Kanske var det menat som en påminnelse.

Kroppen och hjärnan är rent biologiskt två helt skilda institutioner.Min hand gick iväg och handlade utan att först konferera med resten av det som är jag.Häpen sitter jag där och stirrar på den där den hänger kvar i luften. Frusen i tiden.På en osynlig fisketråd. Har den stannat. På sin bana. Innan den i en perfekt båge landar där jag siktat.
Först då kopplar hjärnan, för den är ett väldigt långsamt organ. Det är nog fler än jag som känner till den där känslan när man inte hunnit med i vad kroppen tar sig för och vaknar upp i en situation som inte behöver någon djupare analys för att man skall förstå att detta var inte bra!

Hulyas naglar har släppt.Nu är jag hypokondriker och checkar mina en gång i kvarten.

Detta är ingen blogg i modets tecken och detta kanske både är första och sista gången jag lägger upp bilder på mina inköp, men jag är bara så nöjd. I onsdags var jag och och Jenny som tidigare nämnts och fixade våra naglar. Nu ser mina händer lite mera kvinnliga ut och fingrarna ser inte längre ut som prinskorvar.Jag har en liten blomma i pärlor på varje tumme och franskmanikyr på alla fingrarna.
Sedan när jag deppade runt i stan för migsjälv i söndags hittade jag klänningen på bilden här ovanför, swoosh sa det så hade jag både den och rosettskorna med mig hem. Jag hade kastat en blick på kavajen också inne på MQ men bestämt att den fick vänta. Vänta. Jag ungefär 24 timmar tills jag var tillbaka inne i stan med Hulya och Jenny för att fika. Då fick den följa med hem. Den är så fin, slutar strax under brösten, och med lila foder. Paris,Kate and I is the shit.
Summan av detta hejdlösa pengaflöde är att det nästan ekar på mitt konto nu. Men jag är som Toker med de fladdrande öronen i Snövit. Dum och glad. Jag hänger inte läpp jag. Finnanskrisen drabbar oss alla..

Dagen idag invaderas av diverse släktingar i olika storlekar och från olika delar av vårt avlånga land.Systeryster avgav en lång suck när hon såg min i hennes ögon tråkiga uppenbarelse.Själv var jag ganska nöjd.Men kanske är det så att jag tillhör en äldre generation vars tankar om mode och utsmyckningar är på utgång. Så jag satte mig snällt på en stol och lät ungdomen härska i mitt hår.

Min farfar har fått vatten i sin lunga. Ingen vet hur det har kommit dit. Nu får han bo på sjukhus en liten stund. Jag försöker hålla mitt orosdjur under kontroll.

De enklaste sakerna kan ibland vara de mest uppskattade. Imorse fick jag sova tills jag vaknade. That is what I call satisfaction!

När jag lutar mig framåt droppar min näsa som en läckande kran. Detta är inte en klagosång endast en upplysning. Analys av det fysiska och psykiska tillståndet.Min utsida består somsagt av en droppande näsa, insidan av en öm men för tillfället obekymrad själ.Vi sätter punkt där, det skall hållas enkelt, grävande tjänar ingenting till. Krafsar jag förmycket blir kanske sanningen anorlunda och just nu har jag bara lust att må bra. Det tänker jag göra en stund.

Om onödig lyx är ett högt guldskimrande berg så måste manikyr vara glasyren högst uppe på det bergets topp.Om 24 timmar sitter jag och min kollega Jenny (tillika mycket goda vän) med händerna badandes i ren och skär lyx.

Mitt kött och blod består av en hop människor med mörka ögonbryn och ett mått ovan havet högre än medel.De placerar mig i ett sammanhang och om någon (jag vet inte vem men någon som brukar se på folk från hög höjd) skulle titta ner på oss, så skulle han eller hon upptäcka ett mönster.Mönstret skulle vara anorlunda om inte jag fanns. Den vetskapen kan få vem som helst att känna sig betydelsefull. Dessutom är de här människorna inte bara pusselbitar med uppgift att få mig att känna att jag ingår i någon sorts kedja - Jag tycker om dem också!

I mitt medvetande staplar jag välputsade guldtior på varandra.När jag samlat tillräckligt många (utan att tornet rasat) kan jag ta mina vingar och flyga ut i världen. Tills dess åker jag snålskjuts på någon annans vingar (och guldtior). I mars styr vi kosan mot Thailand. Jag borde inte ropa hej innan jag har pappret med boxen i kryssad för "Ledighet medges" i min hand, men jag kan inte låta bli att glädjas redan nu. Rubriken på det här inlägget är en sjömansvisa av Evert Taube. Den passar bra att sjunga när man seglar över Pacific och himlen är rosa men säkert likabra en solig dag på en strand i Thailand..