.

Håll huvudet kallt och hjärtat varmt.En helg med tema.I fredags bar vännerna mig på sina symboliska armar.Trots att jag fråntagits alla mina köksstjärnor tog maten slut den här gången med.Jag log när jag somnade.
Från den familj jag valt till den jag tilldelats.Hur är det tänkt när de man tycker mest om är de som får mig att känna som om jag hade pissmyror i byxorna.Andas djupt,räknar till fem och sätter mig på ett moln.
Ett generationshopp upp och jag tittar på tulpaner och diskuterar aktiv dödshjälp.Min lilla fågelmormor och jag.
En film om John Lennon i en salong brevid en god vän.Påvägen hem är hjärnan fylld av censurerade kvällsdrömmar och eftersom det inte finns något utrymme kvar till att styra fötterna så börjar de för egen maskin gå senast programerade rutt.Vaknar upp ur min svettiga dvala när jag står utanför huset.Fel hus.Känner mig som en treåring med separationsångest och ringer mamma som glad på rövin lovar att pappa kan svänga förbi och hämta mig.Ibland sover man bäst med en liten svart hund i knävecken.
Ute i Vallentuna finns killen som har mig runt sitt lillfinger.Idag la han mulen i mina händer och stod så och tittade på mig länge länge.Vi ska göra det här tillsammans.Du är tapper som en scout.

Jag sitter på jobbet med tunga ögonlock.Att jobba på en lördag kan bära emot men idag känner jag mig peppad,det är nog ljuset. På min ordinarie arbetsplats har det också skett en del större jordskred vilket har rensat luften,när dammet har lagt sig kan samtliga säkert andas lättare.
Igår skulle jag möta min vän L för en stillsam fika.Många timmar senare kommer jag på migsjälv med att svaja när jag går ner för rulltrappan vid Fridhemsplan.Det fanns alldeles för lite alkohol innanför västen för att sådant beteende skulle vara befogat,men jag skyller på fredagsutmattning och ovana vid starkare drycker.
Jag behöver inte säga att L är fantastisk,det har jag sagt så många gånger så det börjar bli tjatigt.Vi pratade om allt och ingenting och i synnerhet om planer vi drömmer om för sommaren.Jag vågar inte hoppas ännu men det skulle sätta sommaren 2010 på kartan.
Jag minns en gång på mellanstadiet när en kille gav mig en ask gelehjärtan på alla hjärtans dag.Som elvaåring är man ganska anspråkslös och med Icahjärtat i famnen för jag pladask för den modige lilla indianen.Länge hade jag kvar några mögliga hjärtan i en påse under sängen. Några år senare lyckades min b-friend på den tiden med vad alla fjortonåriga tjejer drömde om men ruinerade stämningen med "jag hoppas du gillar dem för de var svindyra och jag fick låna pengar av P".Jag tror jag klipte bort den repliken när jag återgav hela det superduper romantiska händelseförloppet för mina tjejkompisar.På gymnasiet fick de lyckligt lottade en ros i cafeterian av sina beundrare, jag fick en ros men var inte nöjd för det och det var väl då jag lärde mig att det inte bara är det romantiska tinget utan också de flygande fjärilarna som behövs.Ligger de kvar i sina puppor i magen istället för att flyga och kittlas så blir man alltid besviken. Och det spelade ingen roll hur många rosor den stackaren delat ut i cafeterian det fanns alltid fler puppor än fjärilar.
När min roomie uppvaktar mig på alla hjärtans dag och sedan åker ut till landet får jag ensam stå och gråta i mitt rum åt vackra röda rosor.Lagom till alla hjärtans dag 2010 har kraven växt sig lika höga som bitterheten och då finns det nog bara en som kan pricka fem getingar av fem möjliga.
Imorgon har jag program.Min vackra trasiga häst tittar på mig med mörka ögon.Då är det inte lätt,men när mina fingrar följer hans ben faller bitarna på plats och jag minns varför.Sedan skall jag och min anfader titta på olika boendealtenativ.Jag behöver ett nytt och känner pressen eller om det är stressen.Kanske båda.Vill hitta rätt,vill känna mig hemma.På kvällen skall jag och min goda vän Å se en film på bio.En enda man,jag undrar vilken de föreslår?

Det var länge sedan jag kände mig såhär.Kramp i bröstet och gråten i halsen.Försöker harkla mig för att få ut den.Står på balkongen tills jag tappat känseln i allt utom hjärtat.Går runt och runt i lägenheten för att trötta ut migsjälv.Varför gör inte naturen det här åt mig?Varför måste jag fatta besluten?Innerst inne finns svaren,men kan det inte vara lättare?Snälla gör det lättare!

Jag har börjat se min syster,på tunnelbanan,i skolan,i bankomatkön och i drömmen.Det är psykologiskt för hon befinner sig köttsligt på andra sidan jordklotet.Jag har flera teorier som vanligt.En slags omvänd befrielseprocess.Ett barn distanserar sig från sina föräldrar i en viss ålder och det är naturligt och början till ett självständigt liv.Om jag föddes på avstånd från henne så kanske det är en närmandeprocess jag känner nu.Vi har nog ett genetiskt gummiband som sträcks ut med avståndet mellan våra kontinenter.Hon har  större nytta av en vanlig basic storasyrra än en som visar sin kärlek och oro i att vilja slå hennes omgivning med baseballträ. Jag har lite svårt med de talade orden men jag har en del att säga,en fråga och en flera outtalde förlåt.

Jag vill klä av mig och gå ut i snön,lägga mig ner och låta flingor,alla hundra miljonerna unika och speciella täcka mig från topp till tå.De gnistrar som swarovskikristaller men har redan när jag tar de första stegen ut på altanen bedövat varenda ven och nerv.På rygg formar kroppen en snöängel och i mitt huvud spelar videon till Shakiras, She Wolf.Om jag vore född i ett annat kön så skulle den ålande kroppen ge mig sömnproblem.
När köttet och själen blivit ett skall jag stiga upp och åka till Norrland.På flyget påminner jag migsjälv om att inte höja mina förhoppningar till onåbara höjder.Ett hem är där hjärtat bor och inte en förutbestämd punkt på en karta.
Då min cowboy hissar upp mig framför sig i sadeln,när min utbildning ligger som det mjuka mellan ryggkotorna och jag gått de mil jag behöver gå i de skor jag måste prova, då kanske jag är där.Eller så ligger det där någonstans mellan mjuka kullar och väntar på att jag skall hitta dit.
Nu har snön kylt ner mig till MaxonJaxon-temperatur,här i min snödriva ligger jag behagligt tillbakalutad i mjuk grädde.Omfamnad av naturen bättre än någon människa någonsin kan hålla mig.Filmklippen har slutat spela bakom mina ögonlock,tystnaden susar i mina öron.Böjer jag nacken ner under ytan av ädelstenar kan jag föralltid ligga på ett moln och trä mina halsband men det verkar vara en genväg i en tråkig cementtunnel. Jag säger som Janis Joplin "Freedom is just another word for nothing left to lose"

Det var i knäcktimmen,ni vet då när man stoppar den där knäcken i munnen som gör illamåendet till ett faktum.Jag hade lutat mig tillbaka i den kusinska soffan och börjat tänka på dagar som gått och de som komma skall.Vid den här tiden förra året hade jag inte de bitarna jag har idag,avgörande bitar.
Jag hade länge längtat efter fasta fragment ,något stadigt och beständigt.Orosdjuret springer alltid runt i sitt hjul och har hindrat mig från att se hela bilden.På min axel sitter en liten tjej,hon heter Filippa och vi känner varandra utan och innan,hon är mitt alterego samtidigt mitt samvete och straffet för mina synder.Every now and then hamnar jag i ett vägskäl,när jag står där och kliar mig i huvudet så viskar Filippa "Tänk om det finns något bättre Frida?Du behöver inte ta några beslut,vänta och se".Och istället för att gå till höger eller vänster så hittar jag en gyllene medelstig (man får inte syn på den vid första ögonkastet),Filippa är nöjd men jag går stigen fram med en klump i magen och en känsla av att jag är en jäkla fegis som aldrig vågar ta några riktiga beslut.
Men sedan Sammetsöga och jag bildat vår pakt så känns allt väldigt självklart.Om det fanns några tvivelviskningar eller viskare förr så har de for sure begravts i snö vid det här laget.Detta är mitt kall.
Så mitt nyårslöfte 2010 är en invecklad historia.Detta år är mitt första vuxenår,det är iår ungdomsmordet skall ske.Frida skall dö och Frida skall se dagens ljus.Men för att ta avsked av någon som stått mig så nära så länge och välkomna en annan,krävs det en blick i backspegeln.Låt mig ge er tre tidigare versioner av F :

Frida 8 år : Obekymrad sitter hon med lera upp till knäna i ett cementrör några kilometer från Sollentuna Centrum med sin bästa vän Andreas och ett hundratal rostiga skruvar i olika stolek och färg. Lycklig!

Frida 14 år : Besitter en halv hjärna och har sikten skymd av en första förälskelse,oförstående föräldrar,problem med icke uppnådd ålder i vissa affärssamanhang och det enorma beroendet av vänners närhet tyckande och tänkande.

Frida 20 år : Har provat 4 olika vägar.Ingen var rätt.Vill inte vara där hon är men vet inte vart hon ska.Vill plugga,går inge bra.Vill jobba,vet inte med vad.Vill inte bo hemma men vet inte vart.Vill veta något men vet varken ut eller in.

Ett bokslut över Frida som du och jag känner henne.Nu är den nya versionen här,Frida 0.10.
Annica,hon kommer vara en bättre kollega,vän och arbetskraft.Som en oljad blixt blir dina ord min lag utan minsta argumentation.Och när vi efter en smidig arbetsdag, full av samarbete och möten äter en fredagsmiddag på Nem Nem Quan så är jag inte det minsta trött utan kan analysera våra i olika grad betydelsefulla(lösa?) problem tills resturangen stänger och tunnelbanan slutat gå.
Och mamma!Din mönsterdotter, den du inte trodde fanns, är här.Hon skottar snö,äter söndagsmiddgar,går ut med hunden,hälsar på mormor,kommer ihåg att vattna blommorna när du är borta och vill sitta i ditt knä och vara din lilla flicka.
Mina samlade vänner,inga nämda inga glömda : År 2010 är det ni och jag mot världen.Var och en av er är en ovärderlig,unik del av mitt liv.Om jag förr varit förvirrad,egoistisk eller stressad, så skall det nu bli ändring.Den här nya Frida är en klippa,ett kap,hon kommer vara rolig,djup eller bara chill och hon kommer alltid likt en radar känna av ditt för dagen pågående humör och bete sig därefter.Satsa på henne,välj Frida 2010!

Mitt första nyårslöfte alltså,en bättre människa.En vuxen människa som tar ansvar och vågar välja.

Vid den här tiden förra året så stod jag på alla fyra ute i Blidöskogen och grät så du inte kunde höra vad jag sa.Och med facit i hand hade det väl inte heller spelat någon roll.Att gå runt i labyrinter som jag redan gått i i flera år,där jag kan varenda kurva,jag har sett ritningen,den 3dimensionella modellen och varit med och byggt sluresultatet är waste of time.Det är som att ha ett dropp i armvecket som istället för att fylla på dig med ny energi,dränerar dig på känslor.Det tar dock olika långt tid för olika människor att komma fram till det.
Och år 2010 ska vara ett bra år!Mitt andra nyårslöfte.

Till sist.Du,du måste lyssna nu.Om jag inte gör rätt,om jag tror att något är rätt men misstar mig,då stoppar du väl mig?På något sätt kan du väl ge mig ett tecken,en fingervisning om jag är ute och cyklar.För det där orosdjuret är inte dött,det har bara fått ett mindre hjul att springa i.
Och för mitt löftes skull,det skulle vara lättare att hålla om jag fick något att gå på.Lägg en blomma vid min port eller sätt ut en A-brunn på någon strategiskt plats.Tack!

Åsa och jag ser på Svenska Hjältar.Mark Levengood talar perfekt mumintrollsengelska, det är som att flyta på rygg i en bäck av chokladsås när man lyssnar på honom.Att vara en hjälte är en stor heder och att belönas för sina insatser är väl också helt i sin ordning, men måste det vara så amerikanskt sentimentalt?Det är som om de riktiga människorna och deras hjältedåd försvinner bakom all den smäktande musiken och de tårrypande fraserna.Jag beundrar alla de personer som fick pris ikväll men jag undrar om Kanal4 inte kan hitta något annat sätt att uttrycka sig på än alla dessa klicheer.

Det är som min gode vän Lina brukar hävda att man med berusningsmedel i ådrorna säger sanningen.Och om jag ser tillbaka på mina handlingar i fredagsnatt så är jag berädd att hålla med. Sanningsenlig och egoistisk ringar nog in det hela.Jag sa absolut vad jag tänkte men borde ha låtit bli.När jag dessutom morgonen efter fortsätter en smskonversation som borde avslutats när jag somnade kan jag inte annat än förundras över migsjälv.Nacken är böjd.

Karl hade efter mycket tjat kastat in handduken och kört med mig ut till Drottningholm för att hämta min gamla cykel.Ju mer jag letar runt i snåren dessto mer förvirrad blir jag.Vafan jag är helt säker på att det var här jag ställde den!Det är mörkt som i en säck och jag går runt runt och letar.Till sist så måste jag inse fakta. Min cykel finns inte.Det robusta och stadiga träd jag låst fast den vid existerar inte heller.Bara en lite stubbe.Arrrggghhh.

Bilden är för att han är min Mr Fox.

Ligger hemma på Malins kökssoffa och känner att nu är livet i allra högsta grad till belåtenhet.Jobbet trycker mot mina tinningar hela veckan och det tar en stund innan pulsen saktar ner.Nu är den emellertid alldeles precis där den skall vara.Blodet flyter lugnt och snart är det middag.Sjömansgryta.Med potatisskalaren i handen känner jag mig riktigt händig,skalar raskt 10 potatisar när Malin tittar bort och står sedan med förväntan i blick.Tydligen ses det som självklart att kunna skala potatis vid min ålder och applåderna uteblir.
Jag kom hit imorse och sedan dess har inte mycket som kan mätas i pengar eller volym skett.Däremot känner jag mig ren i sinnet, vi har pysslat,pratat och bara suttit tysta tillsammans.Ikväll skall jag sitta lutat mot min vän i soffan och se romantisk komedi medan hennes pojkvän passar upp på oss med coca cola och fotmassage...eh neh..det som sker är väl antagligen att jag somnar i ett soffhörn innan Robinson har börjat efter att ha proppat magen full med godis och chips.Kan se den läckra synen framför mig..grr

Det finns människor och så finns det människor. En av de som länge varit viktigast för mig har jag tyvärr varit separerad ifrån under ett par månader. Jag vill av hela mitt hjärta att vi ska kunna trassla upp knutarna nu i helgen som kommer.För när jag står längst fram i kyrkan på mitt bröllopp och i ett sista ögonblick av panik vänder mig om för en stöttande blick så är det dig jag ser.Det känns självklart.
Förstår att det krävs en del av både mig och dig men jag är övertygad om att detta är ett missförstånd och att den enda möjlighet till att vi inte kan lösa detta skulle vara om vi inte kan komunicera med varandra.Se mig med ett öppet sinne,det är så jag ser dig!

Nu ska jag gå och se till att "Lilla rara söta Anna" spelas i högtalarna.Nej förresten "Lilla Lilla vän" med Björn Rosenström blir det,det är jag och Malin på Kanarieöarna -02<3

I fredags åkte du ur Idol.Phu.Äntligen.Då är det istället facebook med en hög bilder från helgen.Aoouttch. Sitter med fingrarna en millimeter från telefonen och vill ringa.Vet inte vad jag ska säga men bara hej skulle nog räcka i det här läget.Vill bli omhållen.Försöker stava till fel på olika språk medan jag borstar tänderna.Har aldrig varit särskilt bra på rättskrivning..

Hemma hos Åsa är ribban låg och taket högt.Det är befriande.Inga ämnen är för simpla och inga ord för stora.Det är ett tillåtande kaos.Jag får en föraning om hur mitt julfirande kommer se ut.Nu sitter vi i Bromma och sjunger högt i falsett till Sisqos Thong song.

I fredags gick jag från jobbet med gråten i halsen.Helvete att det ska vara så svårt ibland.Här är det inte en fråga om att ta med sig jobbet hem utan att låta bli att packa ner mitt hjärta i ryggsäcken när den följer med sin ägare. Från tidernas begynnelse var det en vilja om att ge bort hela världen.Ingen skall få stoppa dig,du kan göra vad du vill,tillsammans klarar vi vadsomhelst.Önskan kvarstår men det var inte så enkelt. Jag måste lära dig att förstå och takla världen och livet själv jag kan inte göra det åt dig.

Men jag kunde vända den där fredagkvällen till något bra.I Norrviken fanns en soffa full med varma kroppar tillhörandes människor villiga att analysera Idol och förstå Frida för den hon är.Tvillingarna är som balsam för själen de fyller hela mig med helium och skratt. Och så du, ju mer jag tänker på det desto gladare blir jag att jag inte lät dig försvinna där i vimlet.Eller vi lät väl inte varandra försvinna för hela förtjänsten är inte på mitt konto.

På Devilles rygg (första gången på så hög höjd sedan jag köpte honom) kommer jag att tänka på en lista nyårslöften jag publicerat här i bloggen förra året.Kollar här nedanför vad jag lyckats uppfylla.

* Fast anställning - Ingen bock i boxen
*Flytta - Check
*Åka till Thailand - Check
*Veronica Maggio den 27 mars - Inte det datumet men såg henne på Mose backe i somras
*Åka med Åsa till Görantorps - Utflykt till annat mål kvarstår
*Hälsa på Nicolette - Check
*Bli bättre på att göra saker på impuls och sluta vara en slav under kalendern - Har snarare gått baklänges
*Anta nya utmaningar och tro lite mer på migsjälv - Går alltid att jobba på
*Inte köpa några kläder (Thailand enda undantaget) - Check
*Åka till Umeå med Sofia - Check
*Vara en problemlösare istället för en problemsökare - För det mesta
*Låta migsjälv må bra - Mycket bättre
*Läsa tecken med Jenny på folkhögskolan - Nepp
*Åka till NZ (med drömmar om Indien) - Blev med Deville istället
*Göra en till tatuering - Nepp
*Sluta vara misstänksam - Kvarstår som nyårslöfte iår
*Se Buddy Holly på Göta Lejon - Check

Detta är verkligen så sanslöst likt så jag blir mörkrädd.Aoootchhh liksom.Inte kul.

Jag gråter inte så ofta men under 24 timmar har det varit mycket gråt över väldigt små och obetydelsefulla anledningar.Tårorgien började igår när My hade lagt sig och jag i min ensamhet satt och tittade på Inlåst.Upptäcker efter en stund att jag hulkar och är alldeles blöt långt ner på halsen.Känslomässigt avsnitt ja men det var nog jag som var mest känslig.Dagen på jobbet var fantastisk och det var inte ett ord av överdrift.Jag kände att vi hade en conection vi komunicerade med varandra utan ord,med något som ligger mellan tankeöverföring och kroppsspråk.På vägen hem blev jag dock så arg så det kom tårar igen.Jag hatar att jag blir så arg som jag gråter,det finns inget sämre sätt att bli tagen på allvar.Men ibland är det dem som har rått om en sedan man var ett litet vårtsvinsbarn som går en mest på nerverna.
 

Solen skiner in i lägenheten, när Nina Persson sjunger fylls varje rum och jag drömmer mig bort. Men i dessa dagar snuddar dröm och verklighet vid varandra. Deville blir min häst och jag har hittat ett hästparadis åt honom där han ska bo.När vi står panna mot panna tankar han över 700 kilo styrka till mig.Vi är oövervinnerliga.




Åsa och jag hostade tillsammans en maskerad med temat Superhero vs. Supervillian.Bilderna får tala för sigsjälva.Filippa var där med rosa peruk och snaps i sina ådror.Skönt att man kan skicka henne på uppdrag när Frida själv inte orkar le och bry sig om vad folk gör nuförtiden.




Sitter och väntar på Roslagsbanan brevid ett fjortishånglande par med tungorna en bra bit ner i varandras halsar.Tänker att det där är verkligen inte särskillt häslsosamt i dessa svininfluensatider.Men jag är nog bara avundsjuk.Väntar på filmen How to get a man with horseshit under your fingernails"Men jag är nog i en återvändsgränd. Samtidigt som jag störs av de slafsande ynglingarna skulle jag inget hellre än dra jackan över våra huvuden och låta centralstationen sluta existera och i en tredje tanke minns jag "Juste det är också omöjligt".




Din pappa ringer mig en morgon och undrar vart du är.Hurfan ska jag veta det?Blir arg på migsjälv för att jag låter mig uppröras.Men det är så frustrerande och när det äntligen blir tyst så ringer någon annan familjemedlem.Låt mig va!

Kommer in genom dörren efter en segelhelg.Känner mig trött men det ekar tomt i lägenheten. Försöker titta på film en stund men kan inte koncentrera mig.Ringer K och blir snart upphämtad av hans bror och Alexis.Mår mycket bra när jag är med dem.Vi äter pizza och snackar skit. Men i samma stund jag hoppar ur bilen hemma igen kramar det till om hjärtat.Kramp.Skulle behöva ha någon här som höll om mig och nattade tills jag somnat.

Försatte mig i hemlig glömska.Lutade kroppen tillbaka och flöt fram över en Prippsblå-blå ocean.Någonstans i ryggraden har jag det här lagrat.En deja vu.Något borde sagt dig,hur mycket mera av kärlek du missat, i rädsla för svek.Pastasallad i plastpåse och solglitter i vattnet, tankarna blåser vågrätt bort mot världens kant.Horisonten och heroinet.Vi angör syndarnas näste.När jag hoppar i land spelas "Att angöra en brygga" på min mentala vevgramofon.Den här ön har förändrat livet för fler än min syster.Inspekterar värdhuset,min syster,handelsboden, en föredetta studiekamrat,en kanin och resterande omgivningar. Samma samma likadant,lättnad.Trots tydliga instruktioner går jag rakt i fällan.Skyller på min bristfälliga hörsel och att jag inte förstod situationens allvar.Efteråt sitter jag åter i båten och försöker skrapa bort handflatans yttersta hudlager mot däcket.Ingen framgång,vi äter middag och dricker drinkar.Lagom tills ..du minns det med glädje du minns det med sorg.För när du försvann och gick bort dig i natten,vi hade på känn vi som följe dig på håll..står jag packad bland människor och mår som bäst,lagom domnad och med Linnea i handen.Som så ofta annars får jag för mig att människan därframme sjunger om mig eller till mig. Alla ord passar in i just mitt liv. För vi hade varken kraft att ge oss av eller mod att stanna kvar. Vinden har vänt och alla tomma ord är födda och uttalade.Istället för att kasta omkull mig har det förlänge sedan blivit till ett konstaterande.Det gjorde ont men till och med det har försvunnit nu är jag bara likgiltig när jag tänker på dig. Den punkten här framför är den slutgiltiga.
Min syster är civil och vi dansar.Här kan jag stå föralltid,kroppen rör sig per automatik.Hälsar på en massa människor,minns bara en liten äcklig slibbig räka.Kväver min första instinkt att knäa honom för att få bort det där flinet.Ibland är det väldigt svårt att försvara någon som man annars är världens sämsta storasyster till.Stäng alla barer skrik ut i natten.Snubblar omkring barfota i gruset och försöker hitta mina skor,mina vänner och mitt förstånd. Det är mörkt som i en säck,jag ser inte handen framför mig.Tänker på mina hjältar..ut i luften sjöng han We were born to run.Undgår en blöt avslutning på kvällen med millimetrar där jag hänger krampaktigt i pulpeten.När sängen omfamnar mig så är det utan ett ord utan en längtan.
Morgonen efter sitter jag i min systers bar och vill skjuta huvudet av mig.Kallsvettas.Han som sjöng för mig igårkväll kommer ner och verkar sitta i samma båt som jag. Vi delar en treo och tar varsin åra.

Har bara två saker till innan jag går ut på skolgården och grillar med mina kollegor. 1.Detta var väldigt länge sen men jag minns fortfarande hur jag tänkte. 2. Man gråter inte alls alltid för att man tycker synd om sigsjälv och för att man är självisk. /F

Krampen mellan axeln och hjärtat har släppt.Orden satt djupt inne och var stora att stoppa i munnen. Men som jag misstänkt ett tag nu så är du smått fantastisk och hade snart lirkat ur mig det hela.Förstår ganska snabbt hur mycket det här har berört mig utan att jag låtit migsjälv se det.

Lately har jag själv i relation till andra människor känts som ett enda virrvarr.De jag skulle vilja höja mot himlen och sjunga min kärlek för,glöms bort bakom jobb,räkningar och vardagen helt generellt.Samtidigt som den andra kategorin,de jag behöver ge några ord eller hålla om en stund försvinner också in i ovanstående dimma.En del bär emot och känns tungt men faktum är att jag inte tar itu med det ljusare heller.Huvudet är inte närvarande,vill inte vara oengagerad men upplever ändå att jag hellre ser film med sällskap än talar på djupet. Dock har jag stora visioner för livet och migsjälv.Imorgon skall jag träffa Åsa,krama henne länge och viska några sanningar i hennes öra...

Gick ut till Deville häromdagen.Sicksackade mellan koskiten bort till honom. Hela jättekroppen såg sorgsen ut.Vill ta in och bada bort dammet.Vi lutar våra pannor mot varandra och jag lovar honom att göra mitt bästa.

Min intention är inte att beklaga mig.Jag mår bra.Innan den här knuten fick sin lösning kunde jag inte sova.Varje gång huvudet mötte kudden började tankarna att snurra,det var hästar,arbetsplatser,människor,bofrågor och resor huller om buller.Nu har min hjärna och mitt hjärta upprättat och signerat ett kontrakt om att inte oroa mig innan alla kort är lagda.

Jag var på landet i helgen.Gick omkring med bara fötter och sol i sinnet. Promenader till de där platserna som var viktiga när jag var liten och som alltid måse vara oförändrade när jag kommer tillbaka.Men så fäller de träd vid Fridas kärr och bygger hus vid Aurorastigen och världen rämnar. Eller lite överdrift men det blir en klump i magen. Om det ser likadant ut som när jag var liten så är jag fortfarande liten. Jag älskar Saltkråkan för så var min barndom på landet.

Jag vet vem jag är.Jag vet vad jag vill och vart jag ska. Jag vet inte hur jag ska uppnå allt men jag vet hur målet ser ut.Inte tjugo år framåt men iallafall 1.Och jag håller på att ta flera stora beslut nu,vissa som kommer påverka livet för a great deal of years. Känner mig väldigt osäker. Du har inte ens gjort några märken i parketten än och redan sitter jag och tänker stora tankar. Om jag bara utgår från migsjälv så säger kanske det att jag inte tror på det här men om jag räknar med andra komponenter så kommer jag känna mig tillintetgjord när allt har gått i kras.Igen. Ge det tid och se vart det leder skulle vän av ordning förtroligt sagt mig, men käre vän av ordning,jag har inte tid!Besluten är nu.Framtiden imorgon.Kom ingenvart med det här men kanske om jag läser det om en vecka så ser jag mellan raderna vad som är det rätta.

Imorgon är det Veronica. Det är bara artister av det manliga könet som kan bli mina hjältar, men jag kan ge henne en kram och ett diplom.Musiken är som sockerdricka,den bubblar ut från mitt hjärta och pirrar runt i armar och ben. Det finns ingenting annat att göra än att kasta in handduken och dansa.Mosebacke imorn,slutsålt,vill ni något så är jag längst fram.

Ett program på Tv innehåller Carolina Gynning och Carina Berg. Den ena ett geni,den andra trash. Osmaklig vs genial. Min jag-vet-inte-vad-jag-ska-kalla-honom sa att Gynning såg "somrig" ut, väldigt uppmärksam iaktagelse. Undrar vad jag ska lägga in i det,själv sitter jag och tittar ut genom fönstret när hon är i bild och trycker på mute när hon öppnar munnen. Men som sagt smaken är som baken.

För att slippa fundera på om X vill att jag ska förstora brösten eller bara ha på mig en blommig klänning så zappar jag vidare bland vimlet av kanaler. 1,2,4,Barnkanalen och Kunskapskanalen eftersom jag befinner mig på landet. Fastnar i en dokumentär om kriget i Kongo. Reportern flyger till gerillans läger i en helikopter och får träffa barnsoldaterna där de tränas. Min hjärna drar paraleller till Blood diamond hela tiden och jag får påminna mig om att detta är verkligheten. En liten pojke med ett gevär som nästan är längre än han själv blir tillfrågad om sin ålder. Han är så rädd så han stammar och vågar knappt svara. Någonstans mellan 10 och 13 gissar reportern senare.Jag ringer till Alexis och säger att de inte får åka till Kongo.

Amsterdam har omfamnat mig och swept me off my feet. Har vill jag vandra omkring bland broarna foralltid. Men tiden ar ute och imorgon ar jag pa planet hem. Nar jag blir stor ska jag sitta i en vindsvaning i Amsterdam och se ut over kanalerna. Behover jag inspiration reser jag ut i varlden.Har jag tappat bort min kreativa lust aker jag till Berlin,vill jag kanna att jag lever ska jag cykla fran Guatemala till Cape horn och nar jag vill minnas min barndom aker jag till den svenska skargarden.My pratade skeptiskt om att resa sjalv innan jag akte. Det ar nog det basta jag vet. Att lagga sig ner och sova hos nagon varldsbekant foredrar jag framfor hotell men sedan vill jag vara alldeles for migsjalv. Utan att kompromissa om vad som skall goras eller vart vi ska ga utan att fa mina tankar storda av nagon annans. I Barcelona gick jag tills mina ben hade bytt plats i foten, har har jag cyklat min rumpa om.Det ger annu en dimension till frihetskanslan.
Museum far mig att gaspa daremot gick jag in i en kyrka och satt dar och kande mig fridfull en stund.Det mest rogivande ar anda bara att ga. Pa de vackraste gatorna ar det folktomt an och annan strosar omkring, desto mer manniskor i red light district och pa den stora shoppinggatan. Det forstnamnda gor mig inte lika illa tillmods som de forsta kvallarna i Patong(Thailand). All min forstaelse for det manliga konet  tar dock slut har for red light ar sa fruktansvart osmakligt. Blinkande neonskyltar pulserar ut sina budskap i det inte sa valkomnande dagsljuset. Sex outlet, Sex paradise och aven har har tydligen finanskrisen satt sina spar for overallt rear de ut sina tjanster till extrapris.Star och tittar pa en tjej i ett fonster tills hon vander bort blicken. Jag ar saker pa att hon gjort och sett saker som fatt mig att titta bort langt tidigare.
Det ar bitterljuvt nu nar jag ska packa vaskan ikvall.Jag skulle onska mig tva dagar till har samtidigt som det finns saker som drar i mig hemifran med. Nasta resa har redan borjat  ta form i mitt huvud..