Reflektion
Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.
/Sören Kirkegaard
Jag och en oväntad vän till mig var på ett väldigt inspirerande föredrag.Personen på scenen fick mig att tänka i nya banor och gav mig ny energi.I texten här ovanför finns en av de viktigaste nycklarna i livet och i synnerhet i mitt hörn av tillvaron.
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.
/Sören Kirkegaard
Jag och en oväntad vän till mig var på ett väldigt inspirerande föredrag.Personen på scenen fick mig att tänka i nya banor och gav mig ny energi.I texten här ovanför finns en av de viktigaste nycklarna i livet och i synnerhet i mitt hörn av tillvaron.
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig
Måndag i soffan.Ilskan har lagt sig när första dagen ligger bakom mig.Efter närmare eftertanke förstod jag att jag led av såkallad missriktad ilska.Då den som förtjänar det är oåtkomlig är det bättre att vända andra kinden till.Så med ännu en nyttig lärdom i bagaget jobbade jag på och hade roligt.
Sedan min stora bruna vän gick åt motsatt håll så har jag känt mig domnad i hjärtat.Men på regnig stallplan klack det till i helgen.Du är inte min typ men kärlekens vägar äro outgrundliga.
Lina har tagit det här fotot på mig.Det är roligt att vara modell.Jag har så många projekt jag skulle vilja förverkliga.Det finns någon som klagar på papper i soffan.Förstår någon inte att det alltid måste ligga saker framme ifall en ide skulle komma flygande genom luften.Elton John sjunger en av de låtarna som skulle finnas på the soundtrack of my life.Jag tänker på texter jag vill skriva,tavlor jag vill måla och kort jag vill ta.
lookin' on, she sings the songs
the words she knows, the tune she hums.
but oh it feels so real, lyin' here with no one near
only you and you can hear me
when i say softly, slowly
hold me closer tiny dancer
count the headlights on the highway
Det har blivit ett nytt år och jag vill tro att det ger mig blanka blad och nya chanser.Det finns både stort och smått jag vill skall bli verklighet 2011.Mina största uppgifter detta år är två motsatser som skall förenas.För min framtid behöver jag se till mig själv,vad jag vill och vad jag behöver.För själen behöver jag ställa mig utanför mitt kropp och ego.Göra det rätta.
Jag sa orden till Åsa i lördags.Kanske det var alkoholen som tog insiativet åt henne,men jag menade det.I år blev det två nyårslöften.För det första inte dricka någon läsk.För det andra inte bli en människa som ångrar att hon inte gjorde eller sa det hon ville göra eller säga.
Utan titel
Jag vet att det bästa kanske vore att bara dra
Nästan gå under av sorg men sedan skulle det vara över
Men det går inte
Folk säger att det kommer ta tid
Men att om ett tag är allt bra igen
För så säger man ju alltid
Men jag vet inte
Jag kan ju inte sluta älska dig bara sådär
Och glömma allt jag känner
Ibland känns det bra och jag tror
Att jag håller på att lyckas komma över dig
Men så vågar jag liksom inte och sitter fast
Trots att jag verkligen vill komma vidare
Och när jag märker det
Att det är likadant nu som förut
Att saknaden inte släpper
Så känns det som att det enda jag klarar av är att
Liksom nöta bort känslorna
Låta tiden gå och hoppas och sörja och hoppas och sörja
Tills det försvunnit av ren utmattning
Det vore så sorligt om det skulle sluta så
Men just nu känns det som det är allt
Jag över huvud taget kan göra
Rise above
Jag är arg och besviken.Någonstans djupt i mitt medvetande vet jag och har länge vetat att du packar ner mitt hjärta i din ryggsäck när du går hem.Det är inte hälsosamt men jag är bara människa.Sedan kanske de vid kopiatorn tycker att jag gör mycket oväsen för en liten sak.Men för mig är det inte en liten sak.När klockan ringer finns det olika anledningar som motiverar oss att kliva upp och gå iväg fast det är mörkt ute och minusgrader.Personligen har jag blivit hedrad med arbetsuppgifter som jag brinner för och ser fram emot varje dag,nästan 365 dagar om året.Jag råkar också ha den befängda uppfattningen om att jag i proffisionella sammanhang är flexibel,ställer upp OCH gör ett bra jobb.Kände mig idag när jag gick hem inte så belönad för det.Tvärtom.Min vän brukar peka på Lilla My och fråga om hon gillar att bitas.Ja det gör hon säger jag,hon biter folk i benen när hon blir arg.När jag lägger huvudet på kudden ikväll ska jag drömma om att jag sätter tänderna i en riktigt saftig vad.
Söndag
En blöt droppe pulsade sig fram och gjorde en djup fåra i min kind.Vid den öppna altandörren sitter jag,vinden blåser in i lägenheten och månen lyser upp rummet.Det finns en första gång för allt.
100 meter från scenen vibrerar basen min bröstkorg.Tanken för mig till Gran Canaria nästan 10 år tidigare.Två naiva 15-åringar och en längtan efter frihet.Dansar och laddar egot med deras blickar.Natten är ung tiden står still.Insuper öns puls.Önskar att vi vore bara lite lite äldre.
Idag är den svenska sommarnatten ljuvlig,mannen med stort J sjunger genialt ihopsatta ord och ljuset flimrar i rött.Med svaren i hand så är det här en dag som står ut i almanackan.Ett vägskäl.När det visar sig om jag gick åt rätt håll,det vet jag inte.
På ett tåg som ringlar sig genom de svenska skogarna.Pekar och berättar,här vill jag bo,där går min häst,här kan mina barn leka.Hummande svar.Skojar du?Jag längtar efter något mer.
Den här dikten har någon skrivit i min anteckningsbok.Vem?
Som skratt och gråt
som regn och sol
som liv och död
Motsatta tillstånd
som måste finnas för varandra
Men skillnaden
mellan dag och natt
är ibland så stor
att jag inte orkar med
Nattens lugn
bländas i dagsljuset
kontrasternas lagar
kräver svåra ombyten
Små & ännu mindre människor
På mitt jobb en föreläsning om socialtjänstens arbete.Angelica skall bli socionom.Hur kan man låta ett barn fara illa?När jag står lite stadigare på jorden så vill jag bli en kontaktfamilj .Jag hoppas att jag när jag blir stor kommer jag ha en sådan familj som kanske kan vara en trygghet för någon annan att ibland få komma till.
För mindre än ett år sedan trodde jag att jag visste vem som var längst ner.Det visade sig bara att jag inte sett allt.Det har jag fortafarande inte men jag har bara med små medel fått vidga mina vyer.Det finns grupper med så uppenbara hinder att vi runt omkring har skapat en skyddsmur omkring dem.Det förringar inte deras svaghet på jorden men det förenklar tillvaron.
Det jag ser nu är andra.De står lite utspridda,här och där,kamouflerade.Inte över en natt öppnas mina ögon.Snarare är det pusselbitar som saknas och jag hajar till.Börjar jämföra,gör mentala listor över incidenter och samtal,tillfrågar någon om dennes tankar,funderar för migsjälv.Och just för att de är så utspridda och ibland så väl maskerade så finns det ingen säker skyddsmur.På sina ställen har man börjat lägga några stenar på varandra,ibland har man kommit ganska långt.Men det är en osammanhängande mur,det finns hål och luckor.Genom dessa sprickor försvinner någon ibland ut i världsrymden.
När jag en dag ser en av de som balanserar två steg utanför muren,på fel plats vid fel tidpunkt,så växer en klump i min mage.Jag vill gå fram, ta dig i min famn och bära dig hem till min lägenhet där jag bäddar på soffan och du ska aldrig återvända till det som gör att du heldre är på den här platsen vid den här tidpunkten än hemma i din egen säng. Men tills jorden har snurrat tillräckligt många varv,tills jag har några fler kulor i min påse och tills min väntade vishet slagit ned som en blixt i mitt huvud,får jag snällt finna mig här med bakbundna händer.
För mindre än ett år sedan trodde jag att jag visste vem som var längst ner.Det visade sig bara att jag inte sett allt.Det har jag fortafarande inte men jag har bara med små medel fått vidga mina vyer.Det finns grupper med så uppenbara hinder att vi runt omkring har skapat en skyddsmur omkring dem.Det förringar inte deras svaghet på jorden men det förenklar tillvaron.
Det jag ser nu är andra.De står lite utspridda,här och där,kamouflerade.Inte över en natt öppnas mina ögon.Snarare är det pusselbitar som saknas och jag hajar till.Börjar jämföra,gör mentala listor över incidenter och samtal,tillfrågar någon om dennes tankar,funderar för migsjälv.Och just för att de är så utspridda och ibland så väl maskerade så finns det ingen säker skyddsmur.På sina ställen har man börjat lägga några stenar på varandra,ibland har man kommit ganska långt.Men det är en osammanhängande mur,det finns hål och luckor.Genom dessa sprickor försvinner någon ibland ut i världsrymden.
När jag en dag ser en av de som balanserar två steg utanför muren,på fel plats vid fel tidpunkt,så växer en klump i min mage.Jag vill gå fram, ta dig i min famn och bära dig hem till min lägenhet där jag bäddar på soffan och du ska aldrig återvända till det som gör att du heldre är på den här platsen vid den här tidpunkten än hemma i din egen säng. Men tills jorden har snurrat tillräckligt många varv,tills jag har några fler kulor i min påse och tills min väntade vishet slagit ned som en blixt i mitt huvud,får jag snällt finna mig här med bakbundna händer.
Tre korta
Ibland drömmer jag om att bo på lyxhotell.Att vakna i en stor dubbelsäng bland mjuka kuddar och frasiga lakan.Sträcka på mig som en katt och öppna ett öga i taget.Se ut över rummet.Jag ser ett stort panoramafönster,morgonljuset silas in genom tunna gardiner.I en mjuk morgonrock sitter jag på golvet och äter jordgubbar doppade i choklad.I badrummet står ett enormt badkar,där ligger jag resten av dagen och halsar en champanjeflaska.Det är en melankolisk dröm,jag är inte lycklig. Ensam på lyxhotell.
Min vän Karl Magnus slår stolt ut med armen.-Här lekte vi alltid när vi var små. Och det ser jag ju. Den här trädkojan har byggts av någon med kärleksfulla händer,som slagit i varje spik med tankarna på sönerna som ska leka här.Han tänker att barnen ska leka ute ,få frisk luft och bli starka.Spikar upp golvet i en höjd som bjuder på lagom mycket fjärilar i magen för en 7-åring men samtidigt förskonar en pappa från att ha hjärtat i halsgropen. De slitna bräderna och Karl Magnus strålande ansikte talar också om för mig att i den här kojans väggar finns det mycket skratt,vänskap,lekar och barndom lagrat.När jag reser mig slår jag huvudet i taket.
Jag och Jenny sitter i hennes föräldrars,för vår skull fulltankade Mercedes.Vi susar fram på grusvägar utan skyltar eller belysning.Djupt inne i de smålänska skogarna når ändå solen att lysa in i min själ.När vi kommer ut ur en kurva dyker en förfallen stuga upp vid sidan av vägen.Jag får Jenny att stanna för en huppigupptäcksfärd förklädd till ciggpaus.Jenny okuperad med det senare sitter i solen medan jag utforskar huset.Fingrarna stryker över mörket trä.Vem bodde här?Vad hade han eller hon för tankar och drömmar?Varför packade de sin väska,låste sin dörr och övergav huset i skogen?
Min vän Karl Magnus slår stolt ut med armen.-Här lekte vi alltid när vi var små. Och det ser jag ju. Den här trädkojan har byggts av någon med kärleksfulla händer,som slagit i varje spik med tankarna på sönerna som ska leka här.Han tänker att barnen ska leka ute ,få frisk luft och bli starka.Spikar upp golvet i en höjd som bjuder på lagom mycket fjärilar i magen för en 7-åring men samtidigt förskonar en pappa från att ha hjärtat i halsgropen. De slitna bräderna och Karl Magnus strålande ansikte talar också om för mig att i den här kojans väggar finns det mycket skratt,vänskap,lekar och barndom lagrat.När jag reser mig slår jag huvudet i taket.
Jag och Jenny sitter i hennes föräldrars,för vår skull fulltankade Mercedes.Vi susar fram på grusvägar utan skyltar eller belysning.Djupt inne i de smålänska skogarna når ändå solen att lysa in i min själ.När vi kommer ut ur en kurva dyker en förfallen stuga upp vid sidan av vägen.Jag får Jenny att stanna för en huppigupptäcksfärd förklädd till ciggpaus.Jenny okuperad med det senare sitter i solen medan jag utforskar huset.Fingrarna stryker över mörket trä.Vem bodde här?Vad hade han eller hon för tankar och drömmar?Varför packade de sin väska,låste sin dörr och övergav huset i skogen?
Nytt!
Med en header som den här finns det ingenting att skylla på när uppdateringen inte infinner sig.Tack Lina!
Om att säga jag älskar dig..
På ön i havet bryter diskutionen ut mellan mig och min mamma som så många gånger förr.Kan erkänna att det var jag som drog i trådarna.Det började för många år sedan när min farmor gav mig ett armband i konfirmationspresent.Armbandet låg i en ask och i locket hade hon skrivit "Det här armbandet fick jag när jag var lika gammal som dig av min farmor.Vi älskar dig,kram Farmor & Farfar".Länge satt jag med asken i handen och kände mig rörd.När jag återfått kontrollen över mina känslor, så gick jag och visade min mamma asken,-Titta de har skrivit att de älskar mig,kommer jag ihåg att jag sa.Hon tittar förvånat upp mig,-Men Frida,självklart gör dem det! Men det kändes inte självklart då,jag kände mig snarare överraskad.
Då och då har ämnet kommit upp.Till ingen nytta.Vi springer mot ringens mitt och med ett brak slår hornen ihop.Sedan står vi där med pannorna tryckta mot varandra,och ingen tar ett steg tillbaka.
Hon tycker att de där tre gyllene orden är uttjatade,slitna och har tappat sin helighet.Att de genom film och musik sagts så många gånger att de till sist tappat sin innebörd.Att hon med andra ord och med andra medel säger till människor att hon tycker om dem.Jag försöker få henne att se att ord hon aldrig har sagt inte kan vara utnötta.
Min pappa avbryter från tv-fåtöljen,"Du kan inte tvinga någon att säga det Frida".
Farmor kommer bortifrån köket och undrar vad vi talar om,vi förklarar.Hon ler generat och säger att hon brukar skriva det i kort och brev för orden är för stora för att sägas.Min mamma säger att mormor aldrig sa det.Mormor säger ingenting.
Frågan om jag själv sagt orden till någon i min familj kommer upp,jag känner mig lite bländad av strålkastarljuset.Jag har sagt de orden men kanske inte till den jag nu anklagar och kanske inte till dem som är mitt kött och blod.Skulle det vara för lättvindligt att skylla det på två generationer av icke-sägare på både mödernet och fädernet?Jag finner mig stående utanför min kropp,jag ser någon som önskar orden men samtidigt inte får dem ur sig?
24 timmar senare,efter Kalle Anka och julklappsutdelning sitter jag med en present från min syster i knät.En barnbok.
Allra Käraste syster av Astrid Lindgren. Och plötsligt slår det mig att det här är just vad min mamma pratade om. Ett Jag-älskar-dig förklätt till en bok.
Då och då har ämnet kommit upp.Till ingen nytta.Vi springer mot ringens mitt och med ett brak slår hornen ihop.Sedan står vi där med pannorna tryckta mot varandra,och ingen tar ett steg tillbaka.
Hon tycker att de där tre gyllene orden är uttjatade,slitna och har tappat sin helighet.Att de genom film och musik sagts så många gånger att de till sist tappat sin innebörd.Att hon med andra ord och med andra medel säger till människor att hon tycker om dem.Jag försöker få henne att se att ord hon aldrig har sagt inte kan vara utnötta.
Min pappa avbryter från tv-fåtöljen,"Du kan inte tvinga någon att säga det Frida".
Farmor kommer bortifrån köket och undrar vad vi talar om,vi förklarar.Hon ler generat och säger att hon brukar skriva det i kort och brev för orden är för stora för att sägas.Min mamma säger att mormor aldrig sa det.Mormor säger ingenting.
Frågan om jag själv sagt orden till någon i min familj kommer upp,jag känner mig lite bländad av strålkastarljuset.Jag har sagt de orden men kanske inte till den jag nu anklagar och kanske inte till dem som är mitt kött och blod.Skulle det vara för lättvindligt att skylla det på två generationer av icke-sägare på både mödernet och fädernet?Jag finner mig stående utanför min kropp,jag ser någon som önskar orden men samtidigt inte får dem ur sig?
24 timmar senare,efter Kalle Anka och julklappsutdelning sitter jag med en present från min syster i knät.En barnbok.
Allra Käraste syster av Astrid Lindgren. Och plötsligt slår det mig att det här är just vad min mamma pratade om. Ett Jag-älskar-dig förklätt till en bok.
An explanation not an excuse
Står i dushen och gråter.Jag har suttit med datorn i knät och tittat på 16 and pregnant,avsnitt efter avsnitt och sen pratat med dig på andra sidan jordklotet.Får en klump i magen av det där programmet,så vackert och samtidigt så tragiskt.Det får mig att på samma gång vilja ha en liten mjuk bebis NU och att aldrig någonsin vilja ha en.Kanske känner jag igen mig i deras ibland extremt omogna beteende,att jag blev fly förbannad om någon (ganska ofta min mamma) behandlande mig som något annat än vuxen.Samtidigt som jag ville bli hårt omhållen och vyssad av någon (igen ganska ofta min mamma).Adera ett spädbarn till den där fyra-åringen i vuxenkropp.
När jag ser programmet har jag ingen känsla av att allt visas genom en kameralins,jag sitter snarare där bland nappflaskor och bajsblöjor.Människorna är så blottade,det finns inga filter mellan deras känslor och mig.
I en tid där nästan verkligeheten känns retusherad så är det sådana här program som griper mig.Dokumentären "Hur kunde hon" fick mig att sitta blixt still i 58 minuter.Mycket påminde mig om USA och mycket fick mig också att tänka att vi är bara människor,ingenting mer än det.Ingen människa är svart eller vit ,ingen människa är fläckfri.Se "Hur kunde hon" på SVTPlay.
Tankar om kärlek och relationer finns i huvudet.Det är svårt.Känner mig som en väldigt strulig person som aldrig är nöjd.När dina ord färdas genom luften och når mina trumhinnor och mina hjärnvindlingar fungerar det som tändvätska för mitt humör.Jag känner inte igen migsjälv.Önskar att du kunde läsa mina tankar och se det jag inte kan säga.Längtar efter dig.Hur kan jag bli så arg,jag är inte en arg människa,har aldrig varit såhär arg förut.Få det att sluta.I min mage springer det runt ett litet ororsdjur som inte tillåter mig att luta mig tillbaka och slappna av.Som om jag valt att prenumerara skickar orosdjuret små filmer och informationsbrev om tidigare erfarenheter.
Du är så bra,så enkel och så omtänksam.
Skalets form bestämmer inte innehållets smak
Varför tiden inte går långsammare och obehaget som medföljer detta,har mina farföräldrar alltid talat om med rynkade pannor.På senare tid har jag själv börjat uppmärksamma fenomenet.Jag vaknar på morgonen,går till jobbet,jobbar hela dagen,träffar en vän i stan,äter middag och beger mig hemåt för en natts sömn och sedan börjar allt om igen.Helgerna är efterlängtade avbrott i rutinerna.Sova länge och gå och lägga sig sent.För att inte tiden helt skall gå mig ur händerna försöker jag få varje dag att vara olik den föregående.Men det är en lam broms,jag lägger huvudet på kudden en måndagskväll och slår upp ögonen till en fredamorgon.Det är altså detta som är mitt försvarstal till den uteblivna uppdateringen.Men luta dig tillbaka för jag ska nu med några rader ta igen dagarna som gått.
I min ungdom kunde jag skriva långa utläggningar från mitt grumlade medvetande.En enligt sigsjälv missförstådd tonåring med kroppsbekymmer och rastlöshet skriver intressantare texter än människor mer till medvetandet medelålders som accepterat livets orättvisor och funnit sig tillrätta.Detta är dock allt jag kan erbjuda.
Pusselbitarna börjar falla på plats.I min lilla lägenhet trivs jag allra bäst.En säng,en soffa,bord,stolar och Tv,så mycket mer får inte plats.Men det är något bra i väggarna,varje kvadratcentimeter gånger tio krumilurpiller.Bruce och jag sjunger duett medan jag diskar och dansar.
Att en annan människa kan vara betydelsefull är jag inte främmande för.Men i mig fanns ett mörkt skåp,som var tomt,för tusen år sedan när mammutar var vanliga och människan ännu inte börjat få koll på hur man gör upp eld,så la jag in något i det där skåpet.Hur det har gått till,hur saker kan växa utan att vattnas och hur något kan gro utan solljus är mer än jag vet.Men så är det.
Det knackar på dörren.Ibland går jag ut i hallen och kikar genom brevinkastet.Än så länge trivs jag bra på den här transportsträckan.Här dyker det inte upp några överraskningar,det är tryggt och skyddat.Inom mig har längtan efter något mer börjat pocka på uppmärksamhet och jag ser mig om efter möjligheter.Drömmer mig bort för att försöka framana livets skeenden utifrån de olika vägskälen.Den som står och knackar på min dörr heter Framtiden och än så länge nöjer jag mig med att kika lite på honom.
I min ungdom kunde jag skriva långa utläggningar från mitt grumlade medvetande.En enligt sigsjälv missförstådd tonåring med kroppsbekymmer och rastlöshet skriver intressantare texter än människor mer till medvetandet medelålders som accepterat livets orättvisor och funnit sig tillrätta.Detta är dock allt jag kan erbjuda.
Pusselbitarna börjar falla på plats.I min lilla lägenhet trivs jag allra bäst.En säng,en soffa,bord,stolar och Tv,så mycket mer får inte plats.Men det är något bra i väggarna,varje kvadratcentimeter gånger tio krumilurpiller.Bruce och jag sjunger duett medan jag diskar och dansar.
Att en annan människa kan vara betydelsefull är jag inte främmande för.Men i mig fanns ett mörkt skåp,som var tomt,för tusen år sedan när mammutar var vanliga och människan ännu inte börjat få koll på hur man gör upp eld,så la jag in något i det där skåpet.Hur det har gått till,hur saker kan växa utan att vattnas och hur något kan gro utan solljus är mer än jag vet.Men så är det.
Det knackar på dörren.Ibland går jag ut i hallen och kikar genom brevinkastet.Än så länge trivs jag bra på den här transportsträckan.Här dyker det inte upp några överraskningar,det är tryggt och skyddat.Inom mig har längtan efter något mer börjat pocka på uppmärksamhet och jag ser mig om efter möjligheter.Drömmer mig bort för att försöka framana livets skeenden utifrån de olika vägskälen.Den som står och knackar på min dörr heter Framtiden och än så länge nöjer jag mig med att kika lite på honom.
Sisters are flowers from the same garden
2000 meters klubben
Framför en film som håller nerverna spända är det bra med en dataskärm att dyka ner bakom när det hettar till.Mina vänner är av det hårdare virket, de som vågar titta på läskigheter utan att vika bort med blicken.Vi har ätit,skrattat och pratat.På tåget kände jag mig som en urkramad disktrasa nu har hjärnan börjat rinna tillbaka på sin plats.
I fjällen var luften ren och myggen vassa.Åt vilket håll jag än vände ansiktet, stötte mina ögon inte på blockeringar på många mil.Min kropp svettades igenom jackan jag förvånade mig själv med att vilja laga frystorkad kycklinggryta till vardags det växte hjortron på myren.Än mer överraskade det mig att jag i mitt huvud började planera nästa sommars äventyr på samma tema.Till Sofia skrev jag "det känns bättre nu".Kanske var det det bästa?
Det finns stunder när min tanke inte kan möta hans.Då jag inte för 5 öre kan förstå hur jag kan ha känt den här människan hela mitt liv och sedan stå här utan minsta ledtråd.Men så en kväll ringer han och ger mig en fantastisk tanke att tänka tills jag somnar och dagen efter det och dagen efter det.Han säger att jag är en förnuftig människa men mitt hjärta har redan satt munkavle på hjärnan samt sprungit ifrån både vett & omdöme.Två gånger lycka.Bara min syster skulle förstå om jag skrev alla orden här,men hon har känt honom nästan lika länge.
Tunnelbana heter metro på ryska.Den här dagen gav mig den kick jag behövde för att sluta dunka mitt huvud i väggen av tristess.
I fjällen var luften ren och myggen vassa.Åt vilket håll jag än vände ansiktet, stötte mina ögon inte på blockeringar på många mil.Min kropp svettades igenom jackan jag förvånade mig själv med att vilja laga frystorkad kycklinggryta till vardags det växte hjortron på myren.Än mer överraskade det mig att jag i mitt huvud började planera nästa sommars äventyr på samma tema.Till Sofia skrev jag "det känns bättre nu".Kanske var det det bästa?
Det finns stunder när min tanke inte kan möta hans.Då jag inte för 5 öre kan förstå hur jag kan ha känt den här människan hela mitt liv och sedan stå här utan minsta ledtråd.Men så en kväll ringer han och ger mig en fantastisk tanke att tänka tills jag somnar och dagen efter det och dagen efter det.Han säger att jag är en förnuftig människa men mitt hjärta har redan satt munkavle på hjärnan samt sprungit ifrån både vett & omdöme.Två gånger lycka.Bara min syster skulle förstå om jag skrev alla orden här,men hon har känt honom nästan lika länge.
Tunnelbana heter metro på ryska.Den här dagen gav mig den kick jag behövde för att sluta dunka mitt huvud i väggen av tristess.
Sommar i Stockholm
Dagen jag snattade i Göteborg
Här var jag för ett år sedan,datumet i almanackan är inte detsamma men det var sommar och en dag som denna.Min Moder Jord och undertecknad vandrar nerför berget mot det salta havet.Telefonen ringer.En röst i mitt öra.Hjärnan har lagt ned sina vapen och fast jag vill förklara så får munnen bara fram "det var synd" innan någon långt borta har lagt på luren.Att gå här igen är som så mycket annat dubbelt.Tankebanorna gör en u-sväng tillbaka till då och det bränner innanför ögonlocken.Kan mamma längre fram på stigen stanna och hålla om mig?
Men kanske är jag mest lättad över att Frida vunnit över Filippa,beslut fattade med hjärtat istället för hjärnan.Kanske sent men med facit i hand inte för sent.Eller facit vet jag inte,det är så slutgiltigt.Men om allting upphör i detta nu skulle jag ändå vara tillfreds med mitt avslutningsvis rätta agerande.
Efter en heldag med bara mina egna tankar som enda sällskap,börjar en känsla av att vilja göra slut med Göteborgs central att ta form hos mig.När hon äntligen stiger ner på perrongen vill jag krama om henne hårt hårt.Både för att det var länge sedan jag träffade henne men också för att det börjar bli trist att vara en ensam vagabond.
Detta är dock en mer kroppsreserverad människa än jagsjälv ,så jag lägger band på mig.När äventyren går att snudda vid med fingertopparna så vill jag inte att min längtan efter männsklig värme skall få våra strapatser i Skånelandet att sluta innan de hunnit börja.
Nu vänder vi näsorna mot söder och vevar ner rutan..
Men kanske är jag mest lättad över att Frida vunnit över Filippa,beslut fattade med hjärtat istället för hjärnan.Kanske sent men med facit i hand inte för sent.Eller facit vet jag inte,det är så slutgiltigt.Men om allting upphör i detta nu skulle jag ändå vara tillfreds med mitt avslutningsvis rätta agerande.
Efter en heldag med bara mina egna tankar som enda sällskap,börjar en känsla av att vilja göra slut med Göteborgs central att ta form hos mig.När hon äntligen stiger ner på perrongen vill jag krama om henne hårt hårt.Både för att det var länge sedan jag träffade henne men också för att det börjar bli trist att vara en ensam vagabond.
Detta är dock en mer kroppsreserverad människa än jagsjälv ,så jag lägger band på mig.När äventyren går att snudda vid med fingertopparna så vill jag inte att min längtan efter männsklig värme skall få våra strapatser i Skånelandet att sluta innan de hunnit börja.
Nu vänder vi näsorna mot söder och vevar ner rutan..
Lyckliga gatan
Min lilla kusin har i hällande regn tagit tagit studenten.Hon var vacker som en nyponros.En liten tår låg på lur i min ögonfrans när hennes föräldrar talade till henne om stolthet och framtid.Det ligger nära till hands att tänka tillbaka på den här dagen för fyra år sedan,inte är jag samma människa nu som då.Som obekymrad 19-åring förmodade jag att jag på examensnatten gick och la mig i nuet och vaknade upp i framtiden.Första dagen på resten av ditt liv-fenomenet.Ungefär samtidigt som jag kryssat dagar i min kalender så har jag också undan för undan förstått att varje dag är första dagen på resten av mitt liv.Det är en lättnad.Så det vill jag säga dig lilla L,du har inte bråttom,det finns så många dagar att börja framtiden på.
Vidare från den slutliga skolavslutningen till en bil i hällregn.Han som var spindelmannen (jag var spindelkvinnan) i min barndom och hans sambo T sitter innanför immiga rutor och talar om livet.Bilen susade fram,motorväg och skog.Foten vill fortsätta trycka gasen söder om Norrköping,det finns en bit barndom gömd där med.Jag behöver skriva mina memoarer eller gå i terapi för att sluta begrunda alla dessa minnen som flyter omkring innanför mina ögon.
Jag låter dock inte foten och gasen vinna denna gång utan bilen svänger av vid rätt avfart och snart är jag i min kusin J´s armar.Hon bor här och jag tänker att det här vill jag också,bo någon annanstans.T som i toffel är mitt förnamn,jag vill alltid äta kakan och ha den kvar.Denna gång kanske jag tycker jag har förtjänat det mer än förr.
I mitt inre gör hjärtat och hjärnan en överenskommelse, jag har fått de här timmarna tilldelad mig,allt skall inte skrivas eller ens uttalas men det kommer bli bra.Allting kommer bli bra.Jag är säker på det eftersom du gör mig glad och då måste det vara något bra.
Vidare från den slutliga skolavslutningen till en bil i hällregn.Han som var spindelmannen (jag var spindelkvinnan) i min barndom och hans sambo T sitter innanför immiga rutor och talar om livet.Bilen susade fram,motorväg och skog.Foten vill fortsätta trycka gasen söder om Norrköping,det finns en bit barndom gömd där med.Jag behöver skriva mina memoarer eller gå i terapi för att sluta begrunda alla dessa minnen som flyter omkring innanför mina ögon.
Jag låter dock inte foten och gasen vinna denna gång utan bilen svänger av vid rätt avfart och snart är jag i min kusin J´s armar.Hon bor här och jag tänker att det här vill jag också,bo någon annanstans.T som i toffel är mitt förnamn,jag vill alltid äta kakan och ha den kvar.Denna gång kanske jag tycker jag har förtjänat det mer än förr.
I mitt inre gör hjärtat och hjärnan en överenskommelse, jag har fått de här timmarna tilldelad mig,allt skall inte skrivas eller ens uttalas men det kommer bli bra.Allting kommer bli bra.Jag är säker på det eftersom du gör mig glad och då måste det vara något bra.
Gris
Jag har druckit fiiin champanje.Så fin så det är slöseri att ge den till mig.Nu ligger känslorna utanpå kroppen.Efter 24 timmars oupphörlig gråt blir reaktionen ganska påfallande då vätskebristen åthjälps med ovannämda champanje.Rummet snurrar.Pang.Duns & sedan var han borta.Jag hann inte tänka,men ännu bättre-du hann inte tänka.Det är en sorg i mitt hjärta men en lättnad i min själ.2/4-10
Allting börjar inte i en port mitt emot Jensen Bofhouse.Det slutar inte heller där.Kanske hade jag aldrig förstått platsens betydelse om jag inte gått förbi en eftermiddag och fått en ingivelse att gå in.Som garderoben i CS Lewis "Häxan&Lejonet",jag behöver bara komma innanför dörren så ser jag inte längre trappsteg och rutiga golvplattor.
Nova gnager på sin svans.Min mor förbjuder mig att ha henne i sängen.Jag tänker att när jag blir stor skall jag ha en enorm säng som både hundar och barn får plats i.Och min kille förstås.Fast jag känner mig lite kluven till det där barnprojektet.På mitt jobb är det stora magar vart man än går,något inom mig börjar längta efter att ha en egen sån där mage.Känner mig lite lurad,det är förmycket instinkt och för lite min egen vilja.Min vän Karl säger att jag skall sluta oroa mig.Men jag är rädd ändå.Jag är en människa och jag lever på 2000-talet,det är inte mycket som lämnas åt slumpen.Kanske skulle det finnas mindre rädsla om allting inte vore upp till mig att besluta om?
Sommaren är om hörnet.Salta bad och varma klippor.Utomhuskonserter under paraply i den ljusa natten.Glass,mygg och soluppgångar.Prippsblå-blått hav under kölen,välbekanta ljud och rörelser kroppen minns.En roadtrip med nyvunnen vän,jag skall sjunga högt och köra 1000 mil.Solvarm hud möter solvarm hud.Sommaren är kort.
Allting börjar inte i en port mitt emot Jensen Bofhouse.Det slutar inte heller där.Kanske hade jag aldrig förstått platsens betydelse om jag inte gått förbi en eftermiddag och fått en ingivelse att gå in.Som garderoben i CS Lewis "Häxan&Lejonet",jag behöver bara komma innanför dörren så ser jag inte längre trappsteg och rutiga golvplattor.
Nova gnager på sin svans.Min mor förbjuder mig att ha henne i sängen.Jag tänker att när jag blir stor skall jag ha en enorm säng som både hundar och barn får plats i.Och min kille förstås.Fast jag känner mig lite kluven till det där barnprojektet.På mitt jobb är det stora magar vart man än går,något inom mig börjar längta efter att ha en egen sån där mage.Känner mig lite lurad,det är förmycket instinkt och för lite min egen vilja.Min vän Karl säger att jag skall sluta oroa mig.Men jag är rädd ändå.Jag är en människa och jag lever på 2000-talet,det är inte mycket som lämnas åt slumpen.Kanske skulle det finnas mindre rädsla om allting inte vore upp till mig att besluta om?
Sommaren är om hörnet.Salta bad och varma klippor.Utomhuskonserter under paraply i den ljusa natten.Glass,mygg och soluppgångar.Prippsblå-blått hav under kölen,välbekanta ljud och rörelser kroppen minns.En roadtrip med nyvunnen vän,jag skall sjunga högt och köra 1000 mil.Solvarm hud möter solvarm hud.Sommaren är kort.
Pulvermos eller kärlek?
http://www.youtube.com/watch?v=cabP3fvbN3k
Huvudet är fullt av rosa skumelefanter.De skymmer sikten.De isolerar mig från förnuft och allt jag hör är ett sorl av tusen harpor.Kan inte hålla mig i min almancka,jag har lämnat över kontrollrummet.Jag känner mig splittrad som ett schackbräde.
Chéri
Det går somvanligt när jag har en hel arbetsvecka i ryggen och den där ovanan.För ett tag gungar havet under mina fötter innan jag stabiliserat skeppet.Med min äldsta vän i världen (menat antalet år jag känt henne och inte flickans ålder) och en samling tillhörande kamrater äter jag god mat,pratar och skålar.Vi vandrar ut i natten för att finna eld.Det är en ljummen kväll,rosa himmel,fågelkvitter och sentimentalitet i luften.Jag går där i vingliga boots,konverserar om ursprung och rötter förundras över hur jag vid tillfällen då medvetandet är som grumligast alltid upplever mig som ett knivskarpt intellekt.Som om jag besatt superkrafter,jag kan se i mörkret,höra en kvist brytas på flera mils avstånd och mina reflexer är som en reptils..kanske är det självbevarelsedriften som kickar in,den räddar mig från nederlag.Istället för att se min flimrande varelse och bli besviken så ser jag Filippa.
Går och går men ingen eld.Ger upp och går hem.Tillbaka inomhus spelar vi Alias.Ikväll känner jag stora framgångar ligga och ruva bakom hörnet.Men synkroniseringen av mig och min medspelare uteblir.Han blir arg när mina beskrivningar är diffusa.Kvällen blir natt,blir sen.Jag blir mätt på förutsägbara livsöden,det rinner Bailys ur mitt öra längs min hals.Behöver inte öppna hagen och släppa ut fåren innan John Blund har släckt ljuset.
En ny dag gryr och en ny månad.I stadens ljus ser jag mitt trötta ansikte reflekteras i alla skyltfönster.Första maj-tåget marsherar förbi,jag står matt och bakfull och tittar på deras brinnande själar.Så engagerade och hängivna.Kassarna i mina händer är tunga som bly,plånboken lätt som en fjäder.
Som en sista parantes ligger jag i en sparkdräkt för vuxna och tänker på kärleken.Är den röd?
Går och går men ingen eld.Ger upp och går hem.Tillbaka inomhus spelar vi Alias.Ikväll känner jag stora framgångar ligga och ruva bakom hörnet.Men synkroniseringen av mig och min medspelare uteblir.Han blir arg när mina beskrivningar är diffusa.Kvällen blir natt,blir sen.Jag blir mätt på förutsägbara livsöden,det rinner Bailys ur mitt öra längs min hals.Behöver inte öppna hagen och släppa ut fåren innan John Blund har släckt ljuset.
En ny dag gryr och en ny månad.I stadens ljus ser jag mitt trötta ansikte reflekteras i alla skyltfönster.Första maj-tåget marsherar förbi,jag står matt och bakfull och tittar på deras brinnande själar.Så engagerade och hängivna.Kassarna i mina händer är tunga som bly,plånboken lätt som en fjäder.
Som en sista parantes ligger jag i en sparkdräkt för vuxna och tänker på kärleken.Är den röd?
Save the unicorns
Det har gått en tid sen sist.Nu är jag här och det är vår.Solen skiner och jag hoppas den sista askan fallit till marken.Snödropparna forcerar marken med sina gröna nackar.Snart kan jag sitta med balkongdörren öppen,lyssna på min skämmiga musiksmak medan gardinera fladdrar i vinden.Kanske skall jag lära mig dricka vin också, det skulle om inte annat passa in i min sommarbild.Min syster dricker vin som om det vore saft utan att varken hålla för näsan eller spä ut med sockerdricka.
När jag var liten var jag Ronja Rövardotter.Smög med barfotafötter på mjuka stigar med min bästis A och fickorna fulla av fantasi.Jag anser mig friare då på ett territorie min mamma kunde ha cyklat på en halvtimme om hon velat, än jag är nu när ingen tid eller komungräns kan hålla mig tillbaka.
Kanske ligger det i att en 8-årings hjärna inte kan sätta upp samma staket av problem,ansvar och obligationer som den jag besitter nu?
Ibland har jag frågat min mamma om hon aldrig var orolig för att Ronja och Birk skulle tröttna på barnsliga lekar och följa med i någon snäll farbrors bil.Det säger hon att hon aldrig var.Barnversionen av mig var inte heller rädd.Min värld var de vägar och ställen jag kunde cykla till,jag visste ingenting om någonting utanför den bubblan,jag var mest intresserad av att samla skrot i ett cementrör eller sätta "tyglar" på min cykel.När jag inte var Ronja Rövardotter alltså.Jag är tacksam över att jag var ett naivt barn med en naiv mamma,gränslös frihet och eviga somrar.Jag skulle göra vad som helst för att ge mina barn en sådan barndom.
På landet rensar jag diken och tittar på hur vattnet porlar.Ser två ekorrar.Kanske är de kära?Nova hittar älgskit.Jag hittar blåsippor.Jag sneglar på min farfar som var det starkaste jag visste och min farmor som är det snällaste jag vet.Sover gott i min säng hög på skärgårsluft.När jag vaknar minns jag hur det var att vakna i farmors säng när jag var liten.Ljuset och så farfar som lyssnar på morgonradion.
Ett väldigt nostalgiskt inlägg det här.Men det är så många vuxenpoäng i mitt liv nu så jag måste plocka fram den lilla Frida för att veta hur jag vill att den stora skall vara.
I ett infall av fåfänga sitter jag hos frisören.Medan denne paketerar in mina tusenlappar och hårslingor i staniolpapper så sjunker jag in i Hänt Extra.Jag är inte en "pratare" utan en "läsare",jag vill vara ifred med min tidning och inte bli störd förrän det är klart.Men frisören för dagen vill prata så jag lägger ned min tidning.Efter en stund kommer jag in på en av mina hjärtefrågor.Varför tanter med åldersskräck altenativt människor utanför storstäderna färgar håret i två/flera motsatta färger.Tex.Blont och lila eller svart och rött.De med den riktiga småstads/åldersångesten klipper luggen i 90 graders lutning/sparar en lång lock i nacken/klipper mohikan eller taggar som skulle få vilken igelkott som helst grön av avund.
Jag blir så exalterad av att få upplysa någon om detta samhällsfenomen att jag inte märker hur frisören tystnar och till sist bara "mmar" som respons till mina påståenden. -Det sitter någon brevid mig som gör precis det va?Frisören nickar till svar.När jag går för att betala ser jag en tant som med hopsnörpt mun möter min blick i spegeln.Hennes hår är grått med svarta dalmatinerfläckar i..
När jag var liten var jag Ronja Rövardotter.Smög med barfotafötter på mjuka stigar med min bästis A och fickorna fulla av fantasi.Jag anser mig friare då på ett territorie min mamma kunde ha cyklat på en halvtimme om hon velat, än jag är nu när ingen tid eller komungräns kan hålla mig tillbaka.
Kanske ligger det i att en 8-årings hjärna inte kan sätta upp samma staket av problem,ansvar och obligationer som den jag besitter nu?
Ibland har jag frågat min mamma om hon aldrig var orolig för att Ronja och Birk skulle tröttna på barnsliga lekar och följa med i någon snäll farbrors bil.Det säger hon att hon aldrig var.Barnversionen av mig var inte heller rädd.Min värld var de vägar och ställen jag kunde cykla till,jag visste ingenting om någonting utanför den bubblan,jag var mest intresserad av att samla skrot i ett cementrör eller sätta "tyglar" på min cykel.När jag inte var Ronja Rövardotter alltså.Jag är tacksam över att jag var ett naivt barn med en naiv mamma,gränslös frihet och eviga somrar.Jag skulle göra vad som helst för att ge mina barn en sådan barndom.
På landet rensar jag diken och tittar på hur vattnet porlar.Ser två ekorrar.Kanske är de kära?Nova hittar älgskit.Jag hittar blåsippor.Jag sneglar på min farfar som var det starkaste jag visste och min farmor som är det snällaste jag vet.Sover gott i min säng hög på skärgårsluft.När jag vaknar minns jag hur det var att vakna i farmors säng när jag var liten.Ljuset och så farfar som lyssnar på morgonradion.
Ett väldigt nostalgiskt inlägg det här.Men det är så många vuxenpoäng i mitt liv nu så jag måste plocka fram den lilla Frida för att veta hur jag vill att den stora skall vara.
I ett infall av fåfänga sitter jag hos frisören.Medan denne paketerar in mina tusenlappar och hårslingor i staniolpapper så sjunker jag in i Hänt Extra.Jag är inte en "pratare" utan en "läsare",jag vill vara ifred med min tidning och inte bli störd förrän det är klart.Men frisören för dagen vill prata så jag lägger ned min tidning.Efter en stund kommer jag in på en av mina hjärtefrågor.Varför tanter med åldersskräck altenativt människor utanför storstäderna färgar håret i två/flera motsatta färger.Tex.Blont och lila eller svart och rött.De med den riktiga småstads/åldersångesten klipper luggen i 90 graders lutning/sparar en lång lock i nacken/klipper mohikan eller taggar som skulle få vilken igelkott som helst grön av avund.
Jag blir så exalterad av att få upplysa någon om detta samhällsfenomen att jag inte märker hur frisören tystnar och till sist bara "mmar" som respons till mina påståenden. -Det sitter någon brevid mig som gör precis det va?Frisören nickar till svar.När jag går för att betala ser jag en tant som med hopsnörpt mun möter min blick i spegeln.Hennes hår är grått med svarta dalmatinerfläckar i..
