Där kärleken finns, dit lunkar kroppen
Det är kolsvart ute och kanske 10 minus grader. Jag förstår att jag kommer komma försent. Min första dag på praktiken. Det får mig nästan att börja gråta igen.
Åka buss går inte när telefonen är out of order och det är inte bara att vinka in en taxi klockan 7 på morgonen i denna stad. Tro mig jag försöker.
Enligt Eniros karta skall det vara drygt en mil. Det tar mig en och en halv timme att avverka den milen.
När jag genomsvettig hittar rätt dörr möts jag av ett glatt väsen som försäkrar mig om att det alls inte är någon fara att jag är 30 minuter sen. Sitt ner och pusta ut nu,huvudsaken är att du är här.
En deja vu sköljer över mig. 8-åringar är likadana här som i den kungliga huvudstaden. De funderar,drömmer och oroar sig för samma saker. Samtidigt med vitt skilda referensramar. Det går aldrig att helt sälla sig till Freuds led och hävda att miljön är det avgörande i hur personligheter formas, inte heller vill jag påstå att våra komplexa och invecklade hjärnvindlingar bara skulle vara en uppkomst av våra föräldrars gener.
Sedan den dagen har flera passerat.De tidiga mornarna och den långa vägen har jag kommit att uppskatta.Kanske har jag lärt mig något när alla de saker som jag oroade mig så mycket för innan denna period började, har övervunnits. Om jag kan stiga upp halv fem och gå två mil om dagen i snö och beckmörker då kan jag mer än vad jag från början trodde.Det tillsammans med de insikter och funderingar som jag dagligen upptäcker i min interaktion med verkligheten får mig att känna det som jag belönats med en till dimension i livsprojektet Frida.
Ständigt upptäcker jag platser som är så vackra så jag får kippa efter andan. Jag paserar hus och gårdar där mitt medvetande genast tar mig med på en resa in i framtiden där just det huset eller den gården är mitt hem,där det finns barn, djur och en tillvaro. Fantiserar om hur livet skulle se ut.
Men som en dimma har insikten kommit smygande. En känsla av att den här platsen aldrig kommer att bli fulländad, jag kommer aldrig kunna vara lycklig här för det är för långt ifrån min familj. Norrland är temporärt och så fungerar det. Jag kan ha det bästa av två världar, den vackra naturen, lugnet och med familjen en Norwegian-timme bort. Men när jag blir stor och skall slå ner min brevlåda någonstans permanent då skall mina närmaste finnas runt knuten. Jag vill kunna äta söndagmiddagar med dem, ta en promenad eller kratta löv i varandras trägårdar. Jag vill att mina barn skall ha lika nära kontakt med sina far och morföräldrar som jag har haft med mina när jag växte upp.
När jag blir stor vill jag hyra ett sommarhus här, för Norrland slår Stockholm på många punkter.Men ingenting slår familjen..
Det är så Ola Salo säger det
Arton kvadratmeter. Lägger ner min kropp på golvet utslagen som en sjöstjärna och det är fullt.
Men genom mitt fönster ser jag från Australien till min barndom, från huset i skärgården till en skimrande framtid.När mörkret utanför ter sig alltför kompakt dansar jag framför rutorna.Reflektionen i glaset är min publik och datorns högtalare tar i så det vibrerar.
And I know we were both to young.Jag hade en kärlek i mitt bröst som brann.Way back when we had our thing.Inte med en brandsläckare hade du kunnat släcka den.And you are not the one that I think of every time that the telephone rings.Jag hade passerat allt sunt förnuft och all värdighet ändå var det alltjämt full eldsvåda.And I know that what we had.Som att se pissmyrorna bita en i skinnet och ändå fortsätta leda dem uppför benet.Would not be called love by the ones who know.Kanske att det lilla paranoida orosdjuret i min mage redan började växa innan vi hade sagt några stora ord.And I know it's been many years. Det som jag vetat i årtusenden kändes som att sakta hamra in en spik mellan mina revben.And a hundred love-affairs ago. En natt i Kungsträdgården och bara hälften av de ord jag velat säga kan jag få ur mig.I know all that so well.Men när morgonstjärnan blinkar säg så bultar väl ditt hjärta och i den timmen gör jag migsjälv stolt. But I also do know this. Dock vet jag inte vad det innebär och när jag lyfter hammaren för att slå i den första spik du gett mig gör jag det med full kraft. Calleth you, cometh I. Vänder mig instinktivt bort där vid en busshållplats vid Stinsen köpcentrum och när vägarna skiljs åt gråter jag tre år för sent så axlarna skakar.
You vs. Me 2007-11-22
Som att springa rakt in i en betongvägg. Blir stående där med brutet näsben mot skrovlig yta, söndertrasade handflator och efter mig lämnas senare väggen med en avgjutning efter min kropp. Som om jag lämnat ett lager av mig, något som aldrig kommer tillbaka. Sedan har jag ont, och varje gång jag ser min vägg så vill jag försöka igen, vill bli den personen jag var då, försöker forma kroppen så den passar i hålet. Varför sprang jag som en tok. Om jag hade promenerat lite sansat så hade det inte gjort så förbannat ont när jag huvudstupa kastade mig in i den där väggen. Men nu är det som det är, jag kom farande som ett lokomotiv.
Jag har papperstussar i näsan och mina krossade knäskålar är bandagerade. Men det skvallrande hjärtat, det avslöjar mig. Jag är schitzofren i alla mina celler, de huggs itu och delar hela mig i två läger..
Allting är en hallucination, en solförmörkelse, en synvilla. Har det hänt på riktigt? Ibland när bussen åker förbi din busshållplats kommer det en stark deja vu- känsla över mig, här har jag varit förut i ett annat liv. Jag kan inte riktigt minnas varför jag var där men jag blir varm inombords. Vad det än var så var det något bra.
Sedan ser jag dig....och allting kommer tillbaka. Läpparna, nacken, ärren, leendet. Dina små egenheter, hur du säger saker, ditt skratt..allting finns där, det ligger där och väntar i mitt medvetande. Det bara väntar på att jag skall vidröra något som framkallar en störtflod av minnen.
Det finns inte en liten kvadratmillimeter kvar av mina tröjärmar att snörvla av sig, frustration och bitterhet på. Jag går i flera mil, när det inte hjälper börjar jag att springa. Det fungerar inte heller...Jag kan lika gärna lägga mig ner på marken och sparka mig trött!
Jag är på jakt efter ett fucking bonsaiträd åt en person som vilar över mig likt en förbannelse. Men tydligen är det inte säsong för bonsaiträd,det är för mörkt, de tappar bladen. Sa den hjälpsamma lilla expediten. De verkar inte heller vara högsäsong för självbevarelsedrift. Att ta sig ur den här situationen med minsta lilla droppe värdghet kvar i kroppen verkar stört omöjligt. Men jag är van.Emotionally numb. Så medan jag letar vidare efter någon blomsteraffär som säljer bonsaiträd under lågsäsong så får någon annan sköta det moraliskt riktiga.
I Seattle finns ett torn som inte är ett rymdskepp. Det är en resturang. Alexis har haft i uppdrag att ta reda på vad det var och det var vad han återkom med, en resturang, not a spaceship.Vilken besvikelse. Jag fortsätter iallafall tycka det är ett vackert ton. Jag ser det när jag tittar på Greys Anatmy. Vilket jag gjort hela kvällen med Lina och Linnea.Chips,dipp,godis och pizza. Kalorierna lägger sig som ett extra lager isolering runt min kropp.Praktiskt nu när vi går mot kallare tider.Mina två L är inte min barndom men något mitt emellan där och nu.Att någon minns Frida 14 år och kan berätta för mig hur hon var gör mig lugn.Somliga hade nog sagt att känslan av att återfödas varje morgon skulle vara något att glädjas åt,men ibland kan jag inte minnas vem jag verkligen är ooch då är det skönt med någon som kan påminna mig.
Jag har en molande värk i magen. Det är det som jag brukar kalla det lilla orosdjuret som vankar omkring. Läser sida upp och sida ner på AMS hemsida för att hitta ett sätt att finansiera en flykt härifrån. I need to save myself. För i samma tanke som jag inser att jag kan gå igenom eld och vatten för oss, så förstår jag också att på den vägen går jag också ifrån all min självrespekt och allt det som är jag. Det är en vetskap. Inte på samma gång något som får mig att gå och aldrig komma tillbaka. För männskliga relationer och känslor är aldrig logiska. Det enda jag kan göra är att åka någon annanstans, men jag är så trött av all ledsenhet så jag vill bara lägga mig ner och sova. Men när jag sovit måste jag vakna och när jag vaknat måste jag tänka. Om jag så går flera tusen mil så finnns du alltid där precis intill.
Men jag kan inga andra recept
In a corner of my mind 2009-03-27
Torsdagfredagångest 2010-03-05
Kan inte minnas vem jag var igår
Kompis ligger i fosterställning på min soffa och gråter ut hjärtat rakt genom bröstetkorgen.
Jag har matat,pratat,lyssnat och vyssat honom. Men jag förstår,inget av det skulle ha hjälpt mig heller.Det finns bara en för den här abstinensen fungerande fix och den är inte längre på marknaden.
Jag känner mig hjälplös, sätter en skiva i Dvd:en och lägger in filt över min vän. Ingen av oss har ork att följa handlingen och Matt Damon flimrar bara förbi i ett dis.
Håller om dig och önskar att jag kunde ta över ditt brustna hjärta för en stund..
Dålig student
Det är helt otroligt vilken dålig självdiciplin jag har.Tentan på fredag innehåller flera miljoner sidor,instuderingsfrågor och texter som skall sammanfattas.Har jag förstått stundens allvar?Inte den här gången heller.Helgen har gått och nu är det söndagkväll,inte mycket har blivit gjort.I mitt huvud uppfinner jag en lista på saker jag bara MÅSTE göra och alltid hamnar pluggandet sist fast det borde vara först.Imorse var jag på IKSU när det öpnade,sedan stallet,sedan dush och lunch,sedan städade jag mitt rum och sedan var varje punkt på to-do-listan överstruken men istället för att börja plugga skulle jag bara göra några småsaker först.Bredde knäckemackor,gjorde armhävningar,packade för nästa helg,sorterade papper,ringde lite olika människor och bäddade sängen.Nu finns det ingen återvändo,NU måste jag sätta igång.Annars brukar jag kunna koncentrera mig både i skolan och när vi sitter på stan och pluggar.Men då är det andra runt omkring mig och det får mig fokuserad.Det behöver inte ens vara någon som pluggar samma sak som jag,vi behöver inte ens prata med varandra men det måste tydligen sitta någon där som övervakar mig,för det här är resultatet på vad som händer när jag ska plugga ensam.Inte bra,ingenting gjort.
Bara en sång
Dire Straits-Romeo And Juliette
Det var allt.Ciao.
We were born this way
Torsdagen den BlaBla oktober ska du få komma och lämna ett cellprov hos oss"
Woho det första som händer när jag sätter foten på en ny adress är att ett sådant här brev dimper ner på min hallmatta.Kul att du och ditt underliv har flyttat hit till oss.Typ.Både i Solna,Danderyd och Umeå,samma sak.Jag är inte otacksam,snarare tvärtom jag tycker det är fantastiskt att vi har sådan här (gratis) sjukvård i Sverige,men kanske att de kunde skicka ut ett "Välkommen till Umeå vi är så glada att du har valt oss som studentort och hoppas att du ska trivas" innan de sätter klorna i övriga kroppsdelar så att säga..men men
Det var solnedgång när planet taxerade ut på startbanan och gjorde sig redo att lyfta mot Stockholm.Magen var i uppror.Små röster i min skalle skrek för full hals att det var alldeles för tidigt för hemfärd.Stop Frida du har ingen distans och kommer bara hoppa i pjäxorna i ditt gamla uppvärmda spår.
Det var både frontalkrock på motorvägen från Arlanda och senare också mellan mig och mina förfäder.Plötsligt var det som jag aldrig flyttat hemifrån.När jag la huvudet på kudden var klockan mycket och jag hade gråten i halsen.
Men sen stod du utanför badrumsdörren när jag kom ut från dushen och en fjäril fladdrade till.Den stackaren måste legat djupt inne i sin kokong för jag spratt till av förvåning över känslan av denna lilla fjärilspyssling i mitt inre.Jag har aldrig varit en människa med nämnvärt stor självbevarelsedrift.Inte denna gång heller,jag lyfter bara armarna ovanför huvudet och dyker rätt i i de där stora bruna ögonen.Allt är för stunden och just nu är känslan fantastisk och nästan perfekt.Det är endast den här helgen som existerar och på måndag är ljusår bort.
Men som alla vet så är ljusets hastighet 299 792 458 m/s och jag hinner inte tänka klart tanken förrän jag sitter på ett plan till Umeå igen.
Hjälmen,bältet,flytvästen...och så fimpa ciggen
Ja,iallfall,det som denna morgon fick mig att tappa skeden ner i filtalriken så det skvätte omkring den var en 16-årig tjej gravid i 6:e månaden.Inget häpnadsväckande med det men sedan berättar flickans mamma att hon hade väldigt svårt att bli gravid och att det är ett mirakel att hennes dotter kunde bli gravid på naturligt sätt.Själv hade hon fått kämpa länge och till sist hade hon blivit gravid genom provrörsbefruktining.
Nu är flickan och hennes mamma påväg till ett privatsjukhus för att göra ett 3D-ultraljud.Det är nämligen så att flickan har under hela sitt liv lidit av en sjukdom som gör att hon har förmycket vatten i skallen och har fått operera in ett drenage för att inte trycket i huvudet skall öka.
När hon sedan ligger där och doktorn drar ultraljudet över hennes mage,visar henne på skärmen att här är barnets huvud och allt ser normalt ut så börjar både mamma och flickan gråta av lättnad.Sedan går flickan ut och firar med en cigg medan hennes mamma står bredvid och torkar de sista glädjetårarna.
Va i helvete! Ett barn är den finaste gåva en människa kan få,någonting som inte alls är varje människas rättighet.Om du är så lyckligt lottad att du både kan bli gravid och får ett friskt och välmående barn då har du vunnit högsta vinsten.Bara för att ett barn eller en vuxen är på ett visst sätt nu behöver han eller hon inte vara i samma tillstånd en liten stund senare. När hjärnan inte får luft tar det bara en liten stund innan den börjar gå sönder och det finns inte en liten milimeter av dina hjärna som inte har betydelse,det märks om det så bara är en hundradels kvadratmillimeter som skadas.Röker du när du är gravid får fostret i sig mer nikotin än du,rökning under graviditeten ökar risken för tidig förlossning,missfall,att fostret växer dåligt och plötslig spädbarnsdöd.Min mening med det här är egentligen inte att peka ut det här specifika fallet i Unga Mödrar för det råkade bara komma in handy som ett exempel.Däremot har jag länge velat säga något om våra huvuden.Det där som finns inne i din skalle är så otroligt ömtåligt,som ett äggskal.Tappar man det eller slår för hårt på det,blir det en spricka eller går sönder och innehållet börjar svälla.Varför är vi inte lite mer ödmjuka inför livet och våra sköra huvuden.Både ditt eget,dina i-magen-barn och utanför-magen-barn.Det behövs så lite för att förändra så mycket föralltid.
Umeå-äventyret
Grät till Gävle.Pepptalkade högt med migsjälv förbi Ö-vik och när bilen svängde av motorvägen i Umeå hade det norrländska lugnet intagit min kropp.Under de 96 timmar som gått sedan dess har jag vid några tillfällen vacklat. En panikkänsla som kramar om mitt inre och rösten innanför pannbenet ifrågasätter om insatsen är för hög?
Men efter den första insparkskvällen kunde jag plötsligt släppa ner axlarna och krampen i magen släpte. Och idag i aulan drogs jag med av engagemanget,av att vi alla ville samma sak,var påväg åt samma håll.
Den lilla människa som fört mig hit är fortfarande ovetande om det,men när han blir stor ska jag krama och tacka honom,för min magkänsla säger mig att gapar jag här så kommer de mata mig med kunskap tills jag inte får igen munnen igen och samtidigt ge mig ett underhållande studentliv.
Shall I be the one for you, Who pinches you softly but sure
Bailysen har flutit ut i mina ådror nu och plötsligt står jag öga mot öga med mitt känslojag (förnuftet har drunknat).Timmen har kommit och passerat för starkdycker och sentimental musik som för tankarna till bultande fjortishjärtan.
Ett par veckor då min bröstkorg har varit till bristningsgränsen full av känslor rinner ut i havet vid Falsterbos hamn.Bara för mitt eget egoistiska välmående känns det bra att ha börjat och slutat den här resan med samma människa.För någon annan är det långt ifrån över också i mig kommer det ligga kvar små smulor och skräpa.Sådant som föralltid gör att du är lite mindre den person du var när du föddes och lite mer någon annan.Dock har orkanens öga passerat.
När glaset är urducket och Shakira snurrar i en stereo i ett helt annat kök än mitt eget kan jag konstatera att världen under en komprimerad tid skakat till och fått mig att tappa balansen.När jag ligger under soffan och väntar på efterskalven funderar jag på den enkla tesen att jag vinglar när andra stabila komponenter i min omgivning inte visar sig vara så solida som jag länge tagit för givet.
En liten jävel vid mitt öra väser att nu är det ute med dig Frida,det här klarar du aldrig.Du visade dig bra på en sak,en individ.Det betyder inte att du besitter några superkrafter.
http://www.youtube.com/watch?v=N8uXWMNriio
Do you know what your fate is? And now you're trying to shake it?
Do you know where your heart is?
Do you think you can find it?
Or did you trade it for something,
somewhere better
..just to have it
...no end and no beginning
Inte sedan gymnasiets okomplicerade dagar har jag gått och lagt mig i soluppgången.När det förflutna ihärdigare och ihärdigare knackade på dörren tänkte jag att nu står du vid ett vägsjäl Frida.Jag är en priviligerad människa,jag är tacksam för allt jag har.Men om det skulle finnas någon liten undanskymd parentes av bitterhet i mitt medvetande när jag sitter i min gungstol på ålderns höst så skulle det varit om jag aldrig fick ur mig det där samtalet.
Sår ett frö,vattnar och byter jord,fröt anpassar sig till omgivningen och tillsist är du ett med din tanke som växt upp och blivit en självklarhet.Men trots det,snör halsen ihop sig och jag får vända mig bort när bekräftelsen kommer.
Efter några djupa andetag känner jag hur de sista små känsloslamsorna som låg kvar och skräpade på botten av migsjälv följer med den begagnade luften ut.
Children of the revolution
Mitt jobb kan i vissa stunder vara mer än jag mäktar med.Då känns det som att febrilt trampa vatten för att hålla näsan ovanför ytan.För att addera ytterligare en dimension är min dag och mitt engagemang uppdelat på två.Det är som med resten av livet inte svart eller vitt.Men så finns det andra dagar.Dagar som denna då jag funnit migsjälv priviligerad att få vara en del av dessa intelligenta,nyfikna,kreativa,påhittiga,frågvisa,glada varelsers vardag.Om inte någon eller något kuvar dessa individer känner jag mig tryggt förvissad om en ljus framtid.
Sicko
Kommer på migsjälv med att sitta med munnen öppen och ögonen klistrade på Per Morberg som lagar hemmagjord fond på kanal 4.Slevar med ena handen ner kött och rotfrukter i en gryta,sedan kör han sin blå pick-up genom skogen med hunden på flaket och en hand på ratten.Målet är en skogskälla där Per kupar händerna och dricker munfullar med vatten som han beskriver som smak,lukt och färglöst.Och så tittar han rakt in i kameran med vatten droppande från håret,rakt på mig och blicken säger "Danger danger".Den mannen vet for sure hur man får till den ultimata svin-looken.
Att vara sjuk är så långtråkigt.Det hade varit så skönt att få vara hemma och pyssla med allt det där jag aldrig hinner med annars, men jag orkar inte ens lyfta handen.Hjärnan orkar inte följa handlingen på Tv:en.Inne på andra sjukdagen vill jag krypa ur mitt skinn.
När jag legat i sängen med rullgardinerna nere har jag i mitt huvud börjat planera sommaren.
Hästar och Norrland,kan jag aldrig få nog?
En soldat för dig
Helgen skakade om mig.Här ska jag inte sitta och ta livet för givet. Att då konstatera att jag idag befinner mig på en bra plats i tillvaron och sedan försöka argumentera för att nu är det dags att kasta upp allt i luften och se vart det landar,är inte lätt.
En fälla har öppnat sig framför mina fötter.Jag har sett många trilla i den förut. Har du en ny era i livet som du kan se skimra vid horisonten så kan det vara svårt att inte drömma sig bort till den där framtiden som väntar och låta de sista dagarna på det gamla kapitlet flyta förbi.Det är självklart något du sitter i din gungstol och ångrar då när alla blad är vända men det är också ganska ruttet mot de människor som finns i nuet och i de sammanhang där du är en länk i en kedja. Denna onsdagskväll sätter jag mig upp i soffan och lovar att från och med nu ska jag ta mig i kragen och slå på min mentala ON-knapp. 100% Frida to your service.
Att låta tårarna rinna till En unge i minuten,Spårlöst eller Arga snickaren har blivit min ventil från galenskap.Det hade besparat mig en del dåliga beslut i min ungdom om jag vetat att själen kunde må bättre av att gråta till reprisen av Extreme home makeover.
Det är väl okej att lägga upp en outfit även om man inte heter Kenza eller Blondinbella?
För några helger sedan firade vi min mormor som fyllde 90 år.Vi var alla tillsammans i Tornet.Mycket har förändrats sedan dess men jag är glad att vi fick den där dagen.När jag gick iväg till bussen såg jag ut så här.
Jag har fått klänningen från Lina. Jag önskar att jag hade stängt munnen innan bilden togs.
Jag älskar dig
Blås vind blås, blås in i äventyr och blås in luft.
Över hav, bryt dina vågor mot en ny kust.
Oh, oh blås västanvnidar blås. Blås in storm och blås in liv.
Över stad över land över hav, blås in musik blås in en ny tid.
En gång sjöng en flicka med samma namn som migsjälv en sång med snuskig innebörd och bra sväng.Tillsammans med Timbuktus Det löser sig och Carolas Säg mig vart du står bildar de soundtracket jag hör i mitt huvud när jag tänker på dig.Någonstans har allt sköljts bort och är försvunnet i havet föralltid.Men det gör inte att jag saknar det mindre.Jag är så glad för din skull,euntusiastisk.Så fastnar allt i mina revben,intrasslade i komplicerade känslor och skelett.Men kommer på migsjälv.Och det är där det hugger till.Jag vet att jag skrivit det förut.Att det var dig jag skulle vända mig om och titta på när jag stod framme vid altaret med fjärilar i magen.Nu tar du stora steg utan mig.Kanske utan att tänka på mig.Vi har gått åt varsitt håll men jag saknar oss.
Min lilla fågelmormors själ har flugit till Nangiala och kvar finns ett skal som är på pricken likt henne.Jag sitter på en stol bredvid henne i ett kök som inte är hennes.Önskar att jag kunde vyssa den lilla kroppen i min famn.
På andra sidan finns det någon som saknar, som tycker att han väntat länge nog nu.Som barn var jag ett praktexempel på separationsångest.Kanske växte jag ifrån det med åren, men de stora askeden gör mig forfrarande knäsvag.Innerst inne ligger det en trygg förvissning om det rätta, ändå famlar jag vilt omkring mig när det som var rinner mig mellan fingrarna.
Och så blev det kvällen jag nu sitter i.Det är så tragsikt men ändå någon jag håller fast vid.Åren börjar slingra sig runt min hals och helst vill jag minnas de som var.De bjuder på skratt,äventyr och naiva tilltag.Inte vill jag göra de all over men ändå vittnar de om en annan Frida.Kommer de här människorna i grupp alltid framkalla den här sidan av mig?Hon är en liten människa på jorden med en halv hjärna och ett bultande hjärta.
Fredagen kom och jag hade livet upp till halsen.Hjärtat bankade så jag var alldels anfådd.
Min älskade prins.Jag gör vad som helst för dig.Vad är rätt och vad är fel?Jag vill ha kvar dig i mitt liv,göra det som är bäst för dig och bäst för mig.Går det att kombinera?I mitt medvetande ligger vi i fosterställning med din rygg mot min mage i ett bombsäkert skyddsrum.Men är det något jag lärt mig på de här tre åren så är det att jag inte kan skydda dig från livet,det kommer obevekligen ikapp dig.Är det dock någon som helst tanke som räknas så har jag alltid velat ge dig det bästa,jag har gjort det man brukar kalla allt i min makt för dig.
Its just not enought.
Min kropp söker gift.Ett vinglas i ena handen och en cigg i den andra.Det är vad den konstant tjatar på mig om.Jag längtar efter att någon skall hålla om mig och säga de rätta orden.
Vid en väg på en sten.Satt min lilla syster.Varför är det alltid hundra mil mellan dig och mig vart vi än befinner oss?Jag längtar efter någon som letat efter mig hela sitt liv.Varför har det så svårt för mig att se hur jag ska göra rätt?Hur ska jag kunna göra om igen? Snälla räck mig handen,du har alltid varit större än mig.
Ikväll när du kommer hem har jag druckit tillräckligt mycket vin för att ställa mina frågor.
En svala eller två
Länge har jag tänkt på en fågel bakom örat.Började samla på lite inspiration.Alla bilder kommer från http://tattoologist.com/. L har hjälpt mig att samanställa några av dem i det här lilla kollaget.
Alltid har jag tyckt om tatueringar men det var inte förän vi var vid Marquesasöarna i Franska Polynesien som jag blev riktigt fascinerad.Där är tatueringar inte bara en kroppsutsmyckning.Det en del av deras kultur och de tatuerar på traditionellt sätt.När jag var där,omgiven av dessa människor som ofta hade stora delar av kroppen täckta av (i min ögon) konst så ville jag också göra en polynesisk tatuering. Efter en del funderande och efter att ha sett västerländska människor med polynesiska tatueringar så ändrade jag mig.Det här är världens vackraste tatueringar,men de skall sitta på rätt människa.En svala är något för mig.
After a hurricane comes a rainbow
Den nya veckan som kom la tillbaka alla mina profesionella pusselbitar på sina rätta platser.Nufunna svårigheter har grävts fram men bara lagom stora för att få mig att finna utmaningen intressant.Det som började med mitt ramaskri blev sedan till en underhållande liten utflykt men precis som det är skönt att åka bort är det också skönt att komma hem.Det är i det offentliga rummet inte okej att säga det som alla tänker.Du förväntas skämmas bara du så mycket som tänker tanken.Men för stunden tar min kompetens slut här,jag behöver syssla med något som jag ser utveckling i.När jag blivit lika vis som K så kommer jag tillbaka.
Hoppet har en gång höjts för det fyrbenta djuret och i helgen skall jag möta en kille som kanske kan vara för mig.På sistone har hjärtat tickat igång så fort jag gått ner i källaren efter ridstövlarna.Jag måste control my emotions.Som med tvåbeningar,vill jag slippa bli besviken.Den första april är det ett år sedan D lämnade den här världen.Jag har aldrig saknat och längtat efter någon som jag saknar och längtar efter honom.
Sedan jag såg Katy Perry sjunga Fireworks på Victoria Secret Fashion Show så har tonerna klingat i mitt bakhuvud.Bland modeller smala som rådjur stod hon iklädd en klänning som bäst kan liknas vid karamellpapper och såg ut som en människa som äter både frukost,lunch och middag.Befriande.
You just gotta ignite, the light, and let it shine
Guldkant på vardagen
Tulpaner är det bästa jag vet. De har så vackra färger och formen på knoppen är alldeles perfekt. Jag har satt en bukett i en vas på bordet som jag ligger här i soffan och tittar på. Idag började jag mitt projekt som jag kallar En bild om dagen. Första bilden fick bli min fina tulpanbukett. Den får ni dock se när projektet avslutats.
Egentligen borde tänderna borstas och kudden nattas men alla de här sentimentala programmen kanal 5 har bombarderat mig med de senaste timmarna har fått mig att gråta som ett dagisbarn.Måste verkligen få kontroll på det där.När jag bodde i Solna lärde min roomie mig att det är okej att gråta vid Tv:en och sedan dess gråter jag jämt.Det är faktist skönt att få det ur sig men det börjar gå lite till överdrift.Gränsen går inte heller vid sorliga tv:program,nejdå det bränner innanför ögonlocken när det är ett moment på jobbet eller när Robbie Williams sjunger "Angels" på radion.
Ikväll har jag slagit in paket och bakat muffins.Alla skall dra sitt strå till stacken,jag börjar få upp ögonen för vad som är kittet i hållbara murar.Jag besitter för stunden inga andra verktyg än hembakat och hopvikta kläder,men från min ringhörna gör jag mitt allra bästa.
