Sentimentalt
Facebook. Ibland källan till allt ont.
Idag satt jag och spanade in några av mina vänners sidor som jag inte hört ifrån på länge, bara för att få en glimt av vad som pågick i deras liv. För det ändamålet är Facebook ganska värdelöst, de är så opersonliga, kanske kan man få en hint genom att läsa i folks gästböcker (wallen) eller titta i deras fotoalbum, men uppdateras det inte kontenuerlig så är det ju lönlöst. Hursomhaver så dök jag in bland bilderna hos min gamla barndomskompis Lisa.
Plötsligt finner jag migsjälv sittandes framför datorn med en klump i magen och darr på läppen. Det var många år sedan hon bodde i Stockholm och jag cyklade till henne på helgerna eller pratade med henne i skolan. Men jag saknar henne och jag saknar livet som det var då. Kanske rent av hur jag var då. Självklart är allting på gott och ont. Jag vill inte åka tidsmaksin tillbaka till Officersvägen år 2000, det var inte en ta-mig-tillbaka-klump jag fick i magen utan mer en nostalgiklump. Jag hade en bästis, livet var simpelt, det var sommar och hästar. Vi hade på oss färgglada kläder och gick på schools out. Hennes hus var en idyll för mig, jag trivdes som en mycket välmående fisk. I mitt huvud kan jag fortfarande gå genom det där huset och höra låten Bomba följa mig från rum till rum.
Sedan dess har åren gått. Hennes liv har förändrats. Mitt likaså. Visst har varit rosor annat bara taggar. För oss båda. Men sådant är livet. Jag vet inte varför den där sorgsna känslan kom över mig just idag, för hon tog en annan stig än mig långt tidigare. Nu bor hon på andra sidan havet, men det är inte sjömilen som håller oss isär. Ibland hävdar människor att man måste umgås kontinuerligt för att ha någonting att säga varandra. Betsämt brukar jag tala för motsatsen, vilja argumentera för den iallafall. Kanske för att jag vill att det alltid skall gå att plocka upp tråden där vi lämnade den liggandes. Det är inte bara Lisa.
Angelica och Markus kan också vrida om mitt hjärta sådär ibland, jag tror de där personerna står för barndom, lyckliga och bekymmersfria år i solljus.
Idag satt jag och spanade in några av mina vänners sidor som jag inte hört ifrån på länge, bara för att få en glimt av vad som pågick i deras liv. För det ändamålet är Facebook ganska värdelöst, de är så opersonliga, kanske kan man få en hint genom att läsa i folks gästböcker (wallen) eller titta i deras fotoalbum, men uppdateras det inte kontenuerlig så är det ju lönlöst. Hursomhaver så dök jag in bland bilderna hos min gamla barndomskompis Lisa.
Plötsligt finner jag migsjälv sittandes framför datorn med en klump i magen och darr på läppen. Det var många år sedan hon bodde i Stockholm och jag cyklade till henne på helgerna eller pratade med henne i skolan. Men jag saknar henne och jag saknar livet som det var då. Kanske rent av hur jag var då. Självklart är allting på gott och ont. Jag vill inte åka tidsmaksin tillbaka till Officersvägen år 2000, det var inte en ta-mig-tillbaka-klump jag fick i magen utan mer en nostalgiklump. Jag hade en bästis, livet var simpelt, det var sommar och hästar. Vi hade på oss färgglada kläder och gick på schools out. Hennes hus var en idyll för mig, jag trivdes som en mycket välmående fisk. I mitt huvud kan jag fortfarande gå genom det där huset och höra låten Bomba följa mig från rum till rum.
Sedan dess har åren gått. Hennes liv har förändrats. Mitt likaså. Visst har varit rosor annat bara taggar. För oss båda. Men sådant är livet. Jag vet inte varför den där sorgsna känslan kom över mig just idag, för hon tog en annan stig än mig långt tidigare. Nu bor hon på andra sidan havet, men det är inte sjömilen som håller oss isär. Ibland hävdar människor att man måste umgås kontinuerligt för att ha någonting att säga varandra. Betsämt brukar jag tala för motsatsen, vilja argumentera för den iallafall. Kanske för att jag vill att det alltid skall gå att plocka upp tråden där vi lämnade den liggandes. Det är inte bara Lisa.
Angelica och Markus kan också vrida om mitt hjärta sådär ibland, jag tror de där personerna står för barndom, lyckliga och bekymmersfria år i solljus.
Ingenting viktigt
Phu!
Nu sitter jag efter ännu en avklarad arbetsdag hemma i F's TV-soffa och tittar på när han spelar playstation medan vi väntar på middag. Hans pappa håller som bäst på och snor ihop en calbonara down stairs. NICE!
Dagen på jobbet har gått smärtfritt. Tråkigt väder så det blev mest inomhusaktiviteter. Det blir jag så seg av och timmarna sniglar sig fram. Vi tog iallafall en tur på stan och på eftermiddagen bakade vi både socker och chokladkaka.
Sist jag var inne på Baylando råkade jag få med mig både den tredje säsongen av Greys Anatomy (jag har redan 1:an och 2:an så nu kan Sofia förvänta sig ett maraton någon kväll inom snar framtid) och Saltkråkan complete box. Jag älskar Saltkråkan !Jag tror att alla barn har sin Astrid Lindgren-favorit. Min är Saltkråka. Jag gillar Madicken och Rasmus på luffen också.
Nästa vecka blir hektisk. Jag jobbar alla dagar utom måndag och onsdag och då skall jag hinna åka ut till stallet och ta mig till skolan och skriva på uppsatsen. Blev lite irriterad när jag fick höra att det slutgiltiga inlämningsdatumet har flyttats fram. Det är alltid så, när man har jobbat arslet av sig och ligger i bra tajming så blir inte det värdesatt. Dock fick jag reda på hysteriskt roligt skvaller i samma veva så det väger upp. Snart är skolan slut!=)
Just an update,ciao
Nu sitter jag efter ännu en avklarad arbetsdag hemma i F's TV-soffa och tittar på när han spelar playstation medan vi väntar på middag. Hans pappa håller som bäst på och snor ihop en calbonara down stairs. NICE!
Dagen på jobbet har gått smärtfritt. Tråkigt väder så det blev mest inomhusaktiviteter. Det blir jag så seg av och timmarna sniglar sig fram. Vi tog iallafall en tur på stan och på eftermiddagen bakade vi både socker och chokladkaka.
Sist jag var inne på Baylando råkade jag få med mig både den tredje säsongen av Greys Anatomy (jag har redan 1:an och 2:an så nu kan Sofia förvänta sig ett maraton någon kväll inom snar framtid) och Saltkråkan complete box. Jag älskar Saltkråkan !Jag tror att alla barn har sin Astrid Lindgren-favorit. Min är Saltkråka. Jag gillar Madicken och Rasmus på luffen också.
Nästa vecka blir hektisk. Jag jobbar alla dagar utom måndag och onsdag och då skall jag hinna åka ut till stallet och ta mig till skolan och skriva på uppsatsen. Blev lite irriterad när jag fick höra att det slutgiltiga inlämningsdatumet har flyttats fram. Det är alltid så, när man har jobbat arslet av sig och ligger i bra tajming så blir inte det värdesatt. Dock fick jag reda på hysteriskt roligt skvaller i samma veva så det väger upp. Snart är skolan slut!=)
Just an update,ciao
Wonderful morning
Till och med Gud är ju på utgång
Ebba Prytz. Eftersom mitt namn figurerar på hennes blogg så måste ju hennes namn finnas med på min. Och hon har rätt också. Kanske gör hon inte en fluga förnär men mig skrämmer hon till mitt innersta. Det är ögonen. De är fina men de psykar mig. Ebba Psyk. Eller så kanske det bara är mitt dåliga samvete som äter mig varenda gång jag ser henne.
Linen här ovanför gled ur min mun igår när jag och Veronica hade hamnat i en diskution om livets mening och vad hon och jag egentligen gjorde här på jorden. Igårkväll och nu på morgonen har jag funderat lite på den där diskutionen. Kan inte hjälpa det men en obehagskänsla sprider sig i magen. Min morfar dog just vid en ålder av 89 år. Han hade levt ett långt, händelserikt och bra liv. Jag kommer ju minnas honom hela mitt liv, men mina barn kommer aldrig ha träffat honom, de kommer kanske veta vad han hette, men inte ha några band till honom. Och deras barn i sin tur kommer inte veta vem han var. Det är inte många generationer som behöver gå innan en människa inte längre är ihågkommen. Kanske gör du något bra, eller modigt, uppfinner något nyttigt eller sjunger en vacker sång. Om du då har tur blir du inskriven i historieböckerna och får då en lite längre "livslängd". Men även böcker blir föråldrade. Och kanske väntar en ny istid. Sådana som förr var självklart "odödliga" tappar mer och mer greppet om mänskligheten. Till och med Gud är ju på utgång!
Linen här ovanför gled ur min mun igår när jag och Veronica hade hamnat i en diskution om livets mening och vad hon och jag egentligen gjorde här på jorden. Igårkväll och nu på morgonen har jag funderat lite på den där diskutionen. Kan inte hjälpa det men en obehagskänsla sprider sig i magen. Min morfar dog just vid en ålder av 89 år. Han hade levt ett långt, händelserikt och bra liv. Jag kommer ju minnas honom hela mitt liv, men mina barn kommer aldrig ha träffat honom, de kommer kanske veta vad han hette, men inte ha några band till honom. Och deras barn i sin tur kommer inte veta vem han var. Det är inte många generationer som behöver gå innan en människa inte längre är ihågkommen. Kanske gör du något bra, eller modigt, uppfinner något nyttigt eller sjunger en vacker sång. Om du då har tur blir du inskriven i historieböckerna och får då en lite längre "livslängd". Men även böcker blir föråldrade. Och kanske väntar en ny istid. Sådana som förr var självklart "odödliga" tappar mer och mer greppet om mänskligheten. Till och med Gud är ju på utgång!
Just nail it
Kom just hem från jobbet. Fick börja med att skölja ner en alvedon med ett glas Oboy. Har en sådan dunkande huvudvärk. Undrar vad det kan bero på. Jag tycker att jag har druckit ordentligt. Tror jag skall ta med mig mina solbrillor imorgon, känner mig som en mullvad som just kommit upp från underjorden. Kisande ögon i skarpt solljus.Kanske är det de jag får huvudvärk av?
Annars har det gått bra idag. Lugn dag. Glädjetjut men inga allvarliga tillbud. Sådana dagar uppskattar jag. Igår däremot var det andra bullar. Vi var på Ungdomsspelen som ligger i Vallentuna. Jag sitter under en björk och försöker få några sista minuters sömn innan allting drar igång. Då anar jag något i ögonvrån som får mig att vända på huvudet. Jag vet inte vad det var egentligen, jag tyckte bara rörelsen verkade bekant på något sätt. Man kan säga att jag vaknade till snabbt iallafall.
Sådana reaktioner hos migsjälv får mig att fundera. På allt möjligt. Skulle gärna vända ut och in på min hjärna otaliga gånger för att finna svar, men känner att jag inte riktigt har råd att slösa energi på sådant i dags läget. Det får bli någon gång i framtiden. Kanske på roadtrip med Sofia. Jag drömmer om det. Hon och jag i en bil, soluppgång som slickar motorhuven när vi susar fram och "Hit me hard" går sakta över till "Deliver me"...
Annars har det gått bra idag. Lugn dag. Glädjetjut men inga allvarliga tillbud. Sådana dagar uppskattar jag. Igår däremot var det andra bullar. Vi var på Ungdomsspelen som ligger i Vallentuna. Jag sitter under en björk och försöker få några sista minuters sömn innan allting drar igång. Då anar jag något i ögonvrån som får mig att vända på huvudet. Jag vet inte vad det var egentligen, jag tyckte bara rörelsen verkade bekant på något sätt. Man kan säga att jag vaknade till snabbt iallafall.
Sådana reaktioner hos migsjälv får mig att fundera. På allt möjligt. Skulle gärna vända ut och in på min hjärna otaliga gånger för att finna svar, men känner att jag inte riktigt har råd att slösa energi på sådant i dags läget. Det får bli någon gång i framtiden. Kanske på roadtrip med Sofia. Jag drömmer om det. Hon och jag i en bil, soluppgång som slickar motorhuven när vi susar fram och "Hit me hard" går sakta över till "Deliver me"...
The show must go on
Jag är trött som en hyena.
Imorse ringde mobillarmet halv 6. Upp, klädde på mig och ut till bilen. Det är skönt nu när det är sommar och det är ljust så tidigt på morgonen. Det är lättare att hålla sig vaken bakom ratten när det inte är beckmörkt.
Deville bryr sig inte alls om, vad det är för tid på dygnet, han går alltid på med långa kliv och spetsade öron. Jag gillar verkligen min positiva häst. Det blev bara skritt idag också, han har känts lite stel i någon vecka nu. Inte halt utan bara som om han hade träningsvärk eller liknande. Tills vidare tar vi det lugnt. Skön tur i morgonsolen. Såg varken till älgar eller vildsvin, phu!
Körde hem i racerfart och snabbdushade och rusade sedan till bussen. Trots att jag i vanliga fall inte är något stort deckarfan, så är jag nu helt inne i andra Stieg Larson-boken, Flickan som lekte med elden. Jag har den i ipoden och sitter och lyssnar hela vägen till skolan. Väl där kom tröttheten krypande och jag kan inte påstå att jag var särskilt effektiv. Josefin skulle möta sin syrra och droppade av vid 13-snåret och jag och Veronica gav upp framåt tre. Jag hade då gjort ungefär hälften av det som var målet för dagen. Jaja..
Stoppade i Sollentuna centrum påvägen hem och gjorde lite ärenden. Bytte månadsstenen från maj till april. Jättefin bergskristall. Köpte en svart luvtröja på Lindex och en vit t-shirt. Jag fick papper som man kan trycka på t-shirts med i födelsedagspresent. Nu skall jag inviga på den nya tröjan. Cornelis-lines blir det nog. Eller sjömansvisor. Vi får se.
När jag kom innanför dörren hemma så var mamma påväg till mormor. Jag bestämde mig på stående fot för att följa med. Det var ett bra beslut visade det sig sen. Mamma och mormor fixade med papper i köket och jag satt i vardagsrummet och fick lite mer plugg gjort. Sedan åt vi middag tillsammans. När vi kom hem mötte vi farmor och farfar som varit hos oss och diskuterat packning med Annie. Annie och farmor åker till Paris imorgon. Själv skall jag jobba. Kanske är jag lite avundsjuk och bitter.Men det brukar gå över när jag blädrat lite i kartboken.
Nu är jag slut som artist
Imorse ringde mobillarmet halv 6. Upp, klädde på mig och ut till bilen. Det är skönt nu när det är sommar och det är ljust så tidigt på morgonen. Det är lättare att hålla sig vaken bakom ratten när det inte är beckmörkt.
Deville bryr sig inte alls om, vad det är för tid på dygnet, han går alltid på med långa kliv och spetsade öron. Jag gillar verkligen min positiva häst. Det blev bara skritt idag också, han har känts lite stel i någon vecka nu. Inte halt utan bara som om han hade träningsvärk eller liknande. Tills vidare tar vi det lugnt. Skön tur i morgonsolen. Såg varken till älgar eller vildsvin, phu!
Körde hem i racerfart och snabbdushade och rusade sedan till bussen. Trots att jag i vanliga fall inte är något stort deckarfan, så är jag nu helt inne i andra Stieg Larson-boken, Flickan som lekte med elden. Jag har den i ipoden och sitter och lyssnar hela vägen till skolan. Väl där kom tröttheten krypande och jag kan inte påstå att jag var särskilt effektiv. Josefin skulle möta sin syrra och droppade av vid 13-snåret och jag och Veronica gav upp framåt tre. Jag hade då gjort ungefär hälften av det som var målet för dagen. Jaja..
Stoppade i Sollentuna centrum påvägen hem och gjorde lite ärenden. Bytte månadsstenen från maj till april. Jättefin bergskristall. Köpte en svart luvtröja på Lindex och en vit t-shirt. Jag fick papper som man kan trycka på t-shirts med i födelsedagspresent. Nu skall jag inviga på den nya tröjan. Cornelis-lines blir det nog. Eller sjömansvisor. Vi får se.
När jag kom innanför dörren hemma så var mamma påväg till mormor. Jag bestämde mig på stående fot för att följa med. Det var ett bra beslut visade det sig sen. Mamma och mormor fixade med papper i köket och jag satt i vardagsrummet och fick lite mer plugg gjort. Sedan åt vi middag tillsammans. När vi kom hem mötte vi farmor och farfar som varit hos oss och diskuterat packning med Annie. Annie och farmor åker till Paris imorgon. Själv skall jag jobba. Kanske är jag lite avundsjuk och bitter.Men det brukar gå över när jag blädrat lite i kartboken.
Nu är jag slut som artist
