.

Jag målar tånaglarna röda.Vid den här tiden imorgon kommer nämligen mina fötter vara framme i Thailand och iklädda ett par flipflops.Skall fötterna vara till allmän beskådan så behövs det lite förfining.
Jag har packat om väskan 2 gånger,checkat om och om igen att passet och pengarna är med, snart är vi påväg. Mot ljusterapin. Den som kommer tina upp mig inifrån.

Har dock lite svårt att helt avskärma mig från min arbetsplats och hur det kommer gå där de närmaste två veckorna. Oroar mig lite.Försöker intala mig att jag åker bort och ändå inte kan göra någonting och att det finns andra människor som kan och vet.Men vad vet jag, den där lilla filuren väcker tydligen någon sorts moderlig instinkt i mig.Jag är bara en människa.

Det finns inga garantier. Det bevisas om och om igen, fortfarande finns det människor som tror.Jag skulle gärna vilja tro men kan inte. Och alltid har det funnits undantag som bekräftat regeln.Jag känner mig alldeles tom,på något plan sörjer jag också. I första hand för att du är min vän men också för, att jag inte kan hålla en relation verkar vara ett faktum, men när de runt omkring mig börjar falla isär blir jag ledsen.Det känns viktigt att vissa saker alltid är som de har varit, för min världsbild och som ett bevis för mig att det visst finns sådana som kan.Det finns föralltid.Även om inte jag kan så finns det någon annan som kan och det känns tryggt. Men nu....

Im off to Thailand