Hey mum why didnt you tell me?
Jag har sovit tio timmar inatt.Känner mig ren och utvilad.Alla gamla tankar som låg och skräpade i mitt medvetande har försvunnit under natten.
Ikväll ska mina fötter ta mig till bion Victoria där jag och Hulya och Jenny skall se Frozen River. Ibland kan jag tänka att mitt liv skulle vara mycket enklare om jag var lite mer som Hulya och lite mindre som migsjälv. Medan jag intar försvarsställning varenda gång jag möter en ny människa, så tar hon emot alla med öppna armar.Hon dömer inte någon efter de vanliga normerna.
Nu är jag inte så gammal här på jorden än, men börjar så smått ändå komma till olika insikter.Om vi idag säger att jag tror på själar så ligger scenariot såhär. Själen är ett ljus som behöver en kropp att bo i annars stiger den mot himlen som en heliumballong.Det tar åratal för själen och kroppen att lära känna varandra, innan den ena vet vad den andre kommer ta sig härnäst,så har människan blivit en gammal man eller kvinna.
På senaste tiden har jag gång på gång lärt mig nya saker om mig själv, jag trodde att jag tyckte något men det visade sig ofta vara helt fel. Så igår så slutade bröstkorgen att höja sig och sänka sig. Hur många gånger har jag inte suttit och stirrat på den för att hon andas så tyst, men det har alltid kommit ett till andetag efter det första. Nu blev ansiktet grått och läpparna blåa som blåbär. Just som de beskriver det i böcker. "..och all färg försvann från hennes ansikte.."
Och där var det error tilt stopp, komunikationsfel mellan min själ och min kropp eller mellan mitt förnuft och mina känslor. Jag har alltid varit övertygad om att jag inte kan bli så rädd så mina order från hjärnan inte kommer fram till armarna och händerna. Men det visade sig inte alls vara omöjligt. Lugn Frida,tänk,Lugn Frida, rabblade jag i huvudet hela tiden. Men det var Jennie med mer kontakt med de olika instanserna i sin kropp som bröt förlamningen och fick saker och ting att börja hända igen. Sen kom andetagen och färgen och kvar satt jag med lite mer kunskap om min själ och min kropp och en hel del misstro till dem båda.
Ikväll ska mina fötter ta mig till bion Victoria där jag och Hulya och Jenny skall se Frozen River. Ibland kan jag tänka att mitt liv skulle vara mycket enklare om jag var lite mer som Hulya och lite mindre som migsjälv. Medan jag intar försvarsställning varenda gång jag möter en ny människa, så tar hon emot alla med öppna armar.Hon dömer inte någon efter de vanliga normerna.
Nu är jag inte så gammal här på jorden än, men börjar så smått ändå komma till olika insikter.Om vi idag säger att jag tror på själar så ligger scenariot såhär. Själen är ett ljus som behöver en kropp att bo i annars stiger den mot himlen som en heliumballong.Det tar åratal för själen och kroppen att lära känna varandra, innan den ena vet vad den andre kommer ta sig härnäst,så har människan blivit en gammal man eller kvinna.
På senaste tiden har jag gång på gång lärt mig nya saker om mig själv, jag trodde att jag tyckte något men det visade sig ofta vara helt fel. Så igår så slutade bröstkorgen att höja sig och sänka sig. Hur många gånger har jag inte suttit och stirrat på den för att hon andas så tyst, men det har alltid kommit ett till andetag efter det första. Nu blev ansiktet grått och läpparna blåa som blåbär. Just som de beskriver det i böcker. "..och all färg försvann från hennes ansikte.."
Och där var det error tilt stopp, komunikationsfel mellan min själ och min kropp eller mellan mitt förnuft och mina känslor. Jag har alltid varit övertygad om att jag inte kan bli så rädd så mina order från hjärnan inte kommer fram till armarna och händerna. Men det visade sig inte alls vara omöjligt. Lugn Frida,tänk,Lugn Frida, rabblade jag i huvudet hela tiden. Men det var Jennie med mer kontakt med de olika instanserna i sin kropp som bröt förlamningen och fick saker och ting att börja hända igen. Sen kom andetagen och färgen och kvar satt jag med lite mer kunskap om min själ och min kropp och en hel del misstro till dem båda.
Kommentarer
Trackback
