.

Det började i torsdags.Åsas födelsedagspresent var att vi skulle gå och se musikalen Buddy Holly på Göta Lejon. I dörren möter vi Idol-Markus (Fagervall).Jag tvärnitar och armbågar Åsa i sidan.Jo hon hade också registrerat.Vi fortsätter in och jag lägger märke till att alla är väldigt uppklädda,personalen är utklädda i för musikalen tidsenliga kläder (50-tal) och de övriga folket i lokalen har i nio av tio fall cocktailklännig eller smoking. Själv kommer jag direkt från jobbet vilket innebär kläder med diverse kroppsvätskor på och håret på ända.Hann dock spreja lite parfym innan jag sprang till tunnelbanan men när jag ser alla andra här inne så ångrar jag att jag inte hällde hela flaskan över mig. Och värre ska det bli. För bara på min väg från dörren till gaderoben passerar jag Linus Wahlgren,Blondinbella,Per Moberg,Linda Bengtzing och någon programledare på Bolibompa.Nu börjar jag ana ugglor i mossen, och det visar sig snart att jag råkat boka biljetter till premiären. Det trodde jag inte ens man kunde göra, det vackra folket brukar väl gå på någon förhandsvisning så de inte behöver råka hamna brevid någon Svensson.Nej men tydligen inte,för nu vimlade det av dem.
Vi beslutar oss för att ett toabesök innan föreställningen skall börja är ett taktiskt drag.En förvirrad TobbeTrollkarl irrar omkring nere vid toaletterna.Sedan händer det. När vi precis ska gå in och sätta oss kan inte Åsa hitta sin biljett. Jag får panik och reagerar med det mycket pedagogiska verktyget ilska.Men vafan biljetten håller man hårt i handen framför sig tills man sitter ordentligt på sin plats.När Åsa varit en tur på toaletterna och inte hittat biljetten börjar jag tänka över altenativen och kommer på att jag har kvittona kvar. Så min vän stegar fram till biljett-människan i dörren och förklarar med gråten i halsen vårat problem.Och den snälla människan släpper in oss.Lättad sjunker vi ner på våra stolar och jag börjar sms:a hela min bekantskapskrets om alla stora stjärnor som jag gnidits mot i foajen..därifrån och två timmar frammåt är året 1956 och låten Peggy Sue är soundtracket.

Så igår skulle jag och Jenny i all stillhet fira Alla hjärtans dag tillsammans. Lagom bittra då den ena har inte firat hjärtedagen ensam på tio år och den andre kan inte minnas när hon någonsin firat den tillsammans med någon. Vi såg Revolutionary road med Leonardo DiCaprio & Kate Winslet på Söderbion. Den var bra,de var olyckliga, bevisade hundra gånger om att kärlek är något nyckfullt och Kate dog på slutet. Så vi gick båda nöjda ut från salongen.
Väl hemma hos Jenny började hon smidigt leda in kvällen på utgång. Vi tittade på melodifestivalen och dansade lite och hur det gick till vet jag inte men plötsligt finner jag migsjälv iklädd Jennys försmåkläder och med ett vinglas i handen. Den lilla snärtan. Jag var övertalad och tänkte att nu är det likabra att go with the flow. Så jag höll för näsan och svepte vin.Eftersom middagen bestått i en youghurt och lite biogodis så gick det rätt fort sen.Vin och Martini är tydligen receptet på den perfekta fyllan för jag mådde som en prinsessa.Vi dansade non stop från det avv vi kom i på ställe.Damn it vad grymma vi var och i mitt påverkade tillstånd var jag jäkligt snygg i Jennys klänning som slutade på skinkorna. Hulya med kille kom också.Framåt två vinlade jag mot tunnelbanan och när jag kom till Mörby var det sådant drag där så jag började fundera för migsjälv om det kanske var dit man skulle ha åkt istället för att gå på krogen. Alla var fulla och glada. När jag klev innanför dörren hemma så hade mamma lagt gelehjärtan på mitt skrivbord och med hela munnen full somnade jag lycklig.

Men underbart är kort och jag vaknade med dunkande tinningar.Bar fyrahundramiljoner kartonger och en säng vilket ledde till att jag nu är en stor flicka som inte bor hemma hos sina föräldrar längre. Det är en frihetskänsla som inte går att beskriva.Jag vill ställa mig på balkongen och skrika Ronjas vårskrik.Weeeiii