.

Ni kan inte tro det men jag var just ute med Sofia vid Rösjön. Vips så hade jag gått 6 kilometer. Bara sådär. Efter jobbet. Det var så skönt. Men det blir nog ingen vana..

Dålig updatering Frida, shame on you!

Faktum är att jag bara har jobbat som en tok. Det finns både för och nackdelar med det här strålande sommarvädret när man jobb. Fördelen rä att jag blir pigg,glad och brun. Nackdelen är att jag blir svettig som en elitidrottare av att dra rullstolen och att huvudvärken kommer som ett brev på posten i slutet av dagen om jag inte har hält i mig flera liter vatten.
Men man skall icke klaga. När jag slutade i söndags styrde jag kosan mot landet. Jag älskar att sitta bakom ratten och sjunga Oh Laura låtar och se solen gå ner.
Tyvärr kunde jag inte stanna länge utan var påväg tillbaka redan dagen efter.Åt pizza och snackade framtid med Felix halva kvällen.

Idag skall jag tvätta bilen och sedan åka iväg till Solstugan och träffa Lolita. Det ser jag fram emot. Det brukar vara inspirerande att träffa henne.

Vilket tråkigt inlägg det här blev. Jag lovar bättring.

Jag förstår inte hur jag kan ha glömt att säga det. Men här kommer nyheten iallafall. Inte rykande färsk. Men bättre sent än aldrig. JAG SKALL ÅKA TILL BARCELONA!
Japp, fick en impuls när jag satt och pratade med min gamla gymnasiekompis Tom på msn. Så nu skall jag åka och hälsa på honom på semestern. I Europas pärla. Jag längtar så. Vi skall bara shoppa,ligga på stranden och dricka drinkar hela dagarna.
Jag hade tänkt att vara snåljåp fram tills den stora resan. Tackade till och med nej till en weekend i Amsterdam pga av det. Men som sagt. Detta var ett rent infall och nu är jag så lycklig. Ibland behöver man bli överraskad.

Sommar. Att ligga på en handduk och titta upp i det blå. Med en vän. Smultron & jordgubbar. Samtal. Skratt. Gemenskap. Bara ben. Sol mot hud. Bekymmerslös tillvaro. Åsa & jag. Idag.

När tåget susar fram fantiserar jag om de små samhällena vi passerar. Hur skulle det kännas att bo där?Jag blir upprymd och förväntansfull,drömmer mig bort om ett hus på landet med hundar,katter och hästar. Men så fort vi blivit upplockade på Göteborgs station infinner sig en ny känsla. Jag sitter tillbakalutat i baksätet på bilen som tar motorvägen påväg ut från Göteborg. Vi passerar fästningen, bron och seglarudden där min mamma kapseglade som liten. Jag känner inga band till dessa platser. Återigen kommer frågan upp i mitt huvud. Varför så långt borta?Här i det varma baksätet börjar mina ögon att klippa, jag sitter så skönt vill bara luta huvudet mot rutan och sova en liten stund. Men jag låter bli. Sträcker på mig och försöker engagera mig i samtalet som pågår i framsätet. Regnet börjar falla med tunga droppar på biltaket. När karavanen av bilar sakta rullar längs grusvägen längre och längre in i grönskan så sköljer regnet ner över oss. Den sista biten går vi. När jag kommit upp över krönet och kan se på det som ligger där framför oss så får jag svaret på min fråga. Han skall ligga så långt borta just för att den här platsen finns bara här och ingen annanstans. På en sluttning växer höga ekar och vattnet glittrar långt där nere. Det är ett naturområde, ingen kyrka i närheten och inga andra gravar. Jag har sett på bild att den här slänten på våren är täckt av vitsippor och på vänster sida ligger en skogshage. Inga kor syns dock till. Jag får en föreställning i huvudet om hur månen kommer bilda en vacker mångata över sjön och lysa på honom. Vi ser båda samma måne. Jag ber att få hålla urnan en stund. Den är grön och ganska tung. Försöker gå in i migsjälv och tala med honom genom tanken. Kramar urnan och föreställer mig att jag kramar om honom. En sista gång. Hålet är redan grävt i förväg. Någon tar urnan och sänker ner den i gropen. Det är djupt och det tar lång tid att fylla igen med jord. Jag lägger kransen med blommor på plats och mamma pratar lite och läser en dikt. Sedan sjunger vi Ohl wie. En godnattsång som han sjöng för mig när jag var liten, passar bra att sjunga för honom nu. Jag sjunger högt. Vi står där under våra paraplyer. Regnet öser ner. Det är inte kallt och regnet gör det snarere stämmningsfullt än förstör. Vi borde ha fällt ihop våra paraplyer och stått där runt omkring honom, vuxna och barn och låtit vattnet rinna över oss.. ..sedan går vi därifrån på rad. Kedjan har blivit kortare. Men jag tror vi alla just där känner en väldigt trygghet i att få tillhöra den. Familj betyder allt...