.

Helgen är över. Det är måndag förmidddag och jag sitter här och tittar på det vackra vädret utanför fönstret. Bredvid mig ligger en hög med kompendium och böcker jag borde läsa igenom innan föreläsningen imorgon. Det existerar också en lista på saker som borde åtgärdas av undertecknad. Men först skall jag gå en lång promenad med Nova och njuta av solskenet. Så som jag har klagat på mörkret så borde jag absolut vara utomhus nu när solen äntligen visar sig. Först skall jag bara skriva lite här. Nova ligger ändå och sover fortfarande..

I lördags blev jag först full på en mongolisk resturang sedan gick vi på bio. Såg Juno. Komedi om gravid 16-åring. Fenomenal dialog. Publiken skrattade och Frida grät. Ibland går inte saker att förklara.
Igår träffade jag Lina på ett mysigt fik i Gamla stan. Vi åt enorma mackor och pratade om allt mellan himmel och jord. Sedan tog hon med mig till den Indiska butiken där hon hade praktiserat. Såklart handlade jag upp en massa pengar som jag inte har. Och som om jag inte lärt mig ett dyft så råkade jag komma ut ur Åhlens i Mörby Centrum med en klänning i en påse. Får se hur jag klarar mig ur den här knipan!

"Dagen idag skall du leva, så att någon ikväll, kan tacka dig för att du finns"

                                 

                                     Någonstans finns det en liten flicka som inte längre har någon pappa !

Jag blir så fruktansvärt deprimerad när det aldrig blir ljust. Slår upp ögonen och möts av mörker. Dagen är inlindad i smutsig bomull. Lägger huvudet på kudden och utanför mitt fönster står natten svart.
Den här "vintern" gör mig trött och håglös. Nu när jag står här och skall ta tag i mitt liv,sätta igång att leva, så kan jag knappt hålla ögonen öppna. Än mindre bry mig om vart jag skall bo och vad jag skall göra!

Kan inte låta bli att skratta åt situationen. Själv är jag så seg så jag bryr mig inte om någonting. Skönt likgiltig hasar jag mig fram i mina mjukisbyxor och med oboymustach runt munnen. Föräldrarna hänger över axeln och hetsar om att mitt rum skall göras om till gästrum och att jag verkligen borde finna en meningsfull sysselsättning. Men likt Ferdinand vill jag bara sitta och lukta på blommorna. Couldn't care less !

Dagen idag har känts bortkastad men ändå jävligt nödvändig. Har suttit hela dagen i Södertörns bibliotek och försökt bli klokare inför tentan på måndag. Under kortare stunder kan jag koncentrera mig på de lexogramatiska dimensionerna men sedan glider tankarna iväg igen. Utanför fönstret är världen grå. Det känns dumt att ha suttit inne hela dagen och försökt lära sig saker som inte kan rädda liv eller mätta  magar. Det låter storstilat  och kanske tänker du att vilka dagar ägnar sig Frida åt sådana saker (?), men det finns ju dagar jag vaknar och undrar vad jag kan göra för världen idag. Mitt huvud har visst bestämt sig för att om det inte skall fyllas med substantiv och verb så skall det iallafall lära mig ett och annat om De Stora Frågorna. Carpe Diem, Fred i världen, HIV och hungersnöd. Blir lite nedstämd och överväldigad. Tänker på att det finns barn som är hungriga medans jag under julen inte slutar äta ens när jag är mätt utan först när jag börjar må illa..

Det har utspelat sig ett drama i det Tideliuska-huset en tid nu. En dator har hållits som gisslan. En flicka har förtvivlat försökt ta sig fram till sin vän men misslyckats gång på gång. Nu efter sömnlösa nätter och rastlösa dagar har de äntligen fått falla uti varandras armar. 

 You think you'll knock me off my feet                                              
Till I'm flat on the floor
Till my heart is crying indian and I'm beggin for more
So come on baby, come on baby
Come on baby, Come on...

Min tidsfrist börjar rinna ut. Konstpauser, glidande,slirande undanfllykter och obesvarade blickar börjar tappa sin verkan. Jag har duckat förlänge redan. Skulle det vara fegt att backa ut i folkmassan och låta sig uppslukas?

Mitt hus har hela veckan upptagits av diverse olika nationaliteter. Vardagsrummet har varit varmt och hemtrevligt. Sailers är orginal. När bildspelen flimrar förbi mina ögon dyker olika underliga tankar upp. Overkligt. Det känns avlägset och som om det inte hänt på riktigt, samtidigt som jag minns vad jag tänkte så det måste ju vara jag där på bilderna. När Thomas frågade om jag skulle go sailing again, behövde jag inte tänka efter en sekund. Det är en livsstil.

På måndag börjar allvaret. Då har sanden i sandglaset runnit ut. Mitt rum är mitt igen. Skolan tar varadagen i besittning och jag kan inte längre stoppa huvudet i sanden. Håll om mig, någon!