.

I skolan är det tentahets. Folk rabblar satsdelar och ordklasser som ett mantra. Själv är jag likgiltig. Visst jag gick upp imorse och åkte till skolan och visst satt jag i det fina biblioteket i flera timmar och stirrade i mina böcker. Men orden stannade på pappret. Hjärnan förblev blank.

Jag har ställt mig i en bostadskö. Det är läskigt. Är det meningen att jag, Frida, inom en snar framtid skall gå omkring på IKEA och skriva upp artikellnummer till Köksbordet Olga och hallskåpet Sixten? Tydligen tyckte jag det igårkväll när jag satt där framför datorn och skrev in alla mina personuppgifter i Bostadsförmedlingens databas. Nu är jag inte så säker längre...
Jag är inte stor än, när jag blir stor skall jag bo själv, men jag är ju inte stor än. Är det ingen som ser det?Genomskådar mig? Hålla rätt på nycklar, gå ut med soporna, betala räkningar,laga mat, tvätta, vattna blommor, gå upp och gå till skolan/jobbet...allt bara virvlar runt i mitt huvud och ter sig helt överväldigande. Tänk om jag glömmer en platta på? Ska jag klara mig alldeles själv?
Men nu står jag i den där kön och kanske säger de snart att det finns en liten lägenhet som letar efter en ägare. Så tills dess skall jag inte oroa mig utan först när en den dagen kommer börja fundera över om jag är en lämplig människa för den där lilla lägenheten som var på jakt efter en ägare.

Sofia och jag skall åka till Umeå. Med tåget. För det är mysigt. För Frida som aldrig varit norr om Sundsvall är detta ett ofantligt äventyr. Som att färdas rakt ut i vildmarken. Sofia har berättat att det till och med finns en älv. ÄÄLLLVVV.
Hav,check. Bäck,check. Sjö,check. Å,check. Älv-Nepp, har aldrig sett någon älv. Det låter stort och forsande. Jag väntar med spänning på att få möta älven.
I Umeå pratar man vackert. På vintern blir det svinkallt. Det är en studentstad och överallt är det fullt av renar. När jag återkommer från de Norrländska skogarna skall jag rapportera allt jag sett och hört.

Annie hjälpte mig att färga håret igår. Det är roligt hur den light-makeovern alltid påverkar mig. Det känns somjag börjar om på nytt. Gårdagen är historia. Här är Frida version 2007. Såklart dundrar jag snabbt ner i verkligheten igen, men för något dygn kan jag leva på den känslan av att ha fått en ny chans.

So long brothers & sisters !