.

Jag har möblerat om rummet, alla dina saker är borta, jag har köpt nya kläder, färgat om mitt hår och bytt miljö, ändå är du mer närvarande än någonsin. Det är värst om mornarna. I böckerna kan huvudrollen aldrig somna på kvällarna och ligger och vrider sig till långt in på småtimmarna...men här är alltså problemet omvänt. Det är en kraftansträngning att slå upp ögonen, det är ett motstånd i allt jag gör, som om jag stretade fram i motvind, med lera upp till midjan.
Som att springa rakt in i en betongvägg. Blir stående där med brutet näsben mot skrovlig yta, söndertrasade handflator och efter mig lämnas senare väggen med en avgjutning efter min kropp. Som om jag lämnat ett lager av mig, något som aldrig kommer tillbaka. Sedan har jag ont, och varje gång jag ser min vägg så vill jag försöka igen, vill bli den personen jag var då, försöker forma kroppen så den passar i hålet. Varför sprang jag som en tok. Om jag hade promenerat lite sansat så hade det inte gjort så förbannat ont när jag huvudstupa kastade mig in i den där väggen. Men nu är det som det är, jag kom farande som ett lokomotiv.
Jag har papperstussar i näsan och mina krossade knäskålar är bandagerade. Men det skvallrande hjärtat, det avslöjar mig. Jag är schitzofren i alla mina celler, de huggs itu och delar hela mig i två läger..
Allting är en hallucination, en solförmörkelse, en synvilla. Har det hänt på riktigt? Ibland när bussen åker förbi din busshållplats kommer det en stark deja vu- känsla över mig, här har jag varit förut i ett annat liv. Jag kan inte riktigt minnas varför jag var där men jag blir varm inombords. Vad det än var så var det något bra.
Sedan ser jag dig....och allting kommer tillbaka. Läpparna, nacken, ärren, leendet. Dina små egenheter, hur du säger saker, ditt skratt..allting finns där, det ligger där och väntar i mitt medvetande. Det bara väntar på att jag skall vidröra något som framkallar en störtflod av minnen.
Det finns inte en liten kvadratmillimeter kvar av mina tröjärmar att snörvla av sig, frustration och bitterhet på. Jag går i flera mil, när det inte hjälper börjar jag att springa. Det fungerar inte heller...Jag kan lika gärna lägga mig ner på marken och sparka mig trött!