.

Inte sedan gymnasiets okomplicerade dagar har jag gått och lagt mig i soluppgången.När det förflutna ihärdigare och ihärdigare knackade på dörren tänkte jag att nu står du vid ett vägsjäl Frida.Jag är en priviligerad människa,jag är tacksam för allt jag har.Men om det skulle finnas någon liten undanskymd parentes av bitterhet i mitt medvetande när jag sitter i min gungstol på ålderns höst så skulle det varit om jag aldrig fick ur mig det där samtalet.
Sår ett frö,vattnar och byter jord,fröt anpassar sig till omgivningen och tillsist är du ett med din tanke som växt upp och blivit en självklarhet.Men trots det,snör halsen ihop sig och jag får vända mig bort när bekräftelsen kommer.
Efter några djupa andetag känner jag hur de sista små känsloslamsorna som låg kvar och skräpade på botten av migsjälv följer med den begagnade luften ut.