.

På mitt jobb en föreläsning om socialtjänstens arbete.Angelica skall bli socionom.Hur kan man låta ett barn fara illa?När jag står lite stadigare på jorden så vill jag bli en kontaktfamilj .Jag hoppas att jag när jag blir stor kommer jag ha en sådan familj som kanske kan vara en trygghet för någon annan att ibland få komma till.
För mindre än ett år sedan trodde jag att jag visste vem som var längst ner.Det visade sig bara att jag inte sett allt.Det har jag fortafarande inte men jag har bara med små medel fått vidga mina vyer.Det finns grupper med så uppenbara hinder att vi runt omkring har skapat en skyddsmur omkring dem.Det förringar inte deras svaghet på jorden men det förenklar tillvaron.
Det jag ser nu är andra.De står lite utspridda,här och där,kamouflerade.Inte över en natt öppnas mina ögon.Snarare är det pusselbitar som saknas och jag hajar till.Börjar jämföra,gör mentala listor över incidenter och samtal,tillfrågar någon om dennes tankar,funderar för migsjälv.Och just för att de är så utspridda och ibland så väl maskerade så finns det ingen säker skyddsmur.På sina ställen har man börjat lägga några stenar på varandra,ibland har man kommit ganska långt.Men det är en osammanhängande mur,det finns hål och luckor.Genom dessa sprickor försvinner någon ibland ut i världsrymden.
När jag en dag ser en av de som balanserar två steg utanför muren,på fel plats vid fel tidpunkt,så växer en klump i min mage.Jag vill gå fram, ta dig i min famn och bära dig hem till min lägenhet där jag bäddar på soffan och du ska aldrig återvända till det som gör att du heldre är på den här platsen vid den här tidpunkten än hemma i din egen säng. Men tills jorden har snurrat tillräckligt många varv,tills jag har några fler kulor i min påse och tills min väntade vishet slagit ned som en blixt i mitt huvud,får jag snällt finna mig här med bakbundna händer.