Om att säga jag älskar dig..
På ön i havet bryter diskutionen ut mellan mig och min mamma som så många gånger förr.Kan erkänna att det var jag som drog i trådarna.Det började för många år sedan när min farmor gav mig ett armband i konfirmationspresent.Armbandet låg i en ask och i locket hade hon skrivit "Det här armbandet fick jag när jag var lika gammal som dig av min farmor.Vi älskar dig,kram Farmor & Farfar".Länge satt jag med asken i handen och kände mig rörd.När jag återfått kontrollen över mina känslor, så gick jag och visade min mamma asken,-Titta de har skrivit att de älskar mig,kommer jag ihåg att jag sa.Hon tittar förvånat upp mig,-Men Frida,självklart gör dem det! Men det kändes inte självklart då,jag kände mig snarare överraskad.
Då och då har ämnet kommit upp.Till ingen nytta.Vi springer mot ringens mitt och med ett brak slår hornen ihop.Sedan står vi där med pannorna tryckta mot varandra,och ingen tar ett steg tillbaka.
Hon tycker att de där tre gyllene orden är uttjatade,slitna och har tappat sin helighet.Att de genom film och musik sagts så många gånger att de till sist tappat sin innebörd.Att hon med andra ord och med andra medel säger till människor att hon tycker om dem.Jag försöker få henne att se att ord hon aldrig har sagt inte kan vara utnötta.
Min pappa avbryter från tv-fåtöljen,"Du kan inte tvinga någon att säga det Frida".
Farmor kommer bortifrån köket och undrar vad vi talar om,vi förklarar.Hon ler generat och säger att hon brukar skriva det i kort och brev för orden är för stora för att sägas.Min mamma säger att mormor aldrig sa det.Mormor säger ingenting.
Frågan om jag själv sagt orden till någon i min familj kommer upp,jag känner mig lite bländad av strålkastarljuset.Jag har sagt de orden men kanske inte till den jag nu anklagar och kanske inte till dem som är mitt kött och blod.Skulle det vara för lättvindligt att skylla det på två generationer av icke-sägare på både mödernet och fädernet?Jag finner mig stående utanför min kropp,jag ser någon som önskar orden men samtidigt inte får dem ur sig?
24 timmar senare,efter Kalle Anka och julklappsutdelning sitter jag med en present från min syster i knät.En barnbok.
Allra Käraste syster av Astrid Lindgren. Och plötsligt slår det mig att det här är just vad min mamma pratade om. Ett Jag-älskar-dig förklätt till en bok.
Då och då har ämnet kommit upp.Till ingen nytta.Vi springer mot ringens mitt och med ett brak slår hornen ihop.Sedan står vi där med pannorna tryckta mot varandra,och ingen tar ett steg tillbaka.
Hon tycker att de där tre gyllene orden är uttjatade,slitna och har tappat sin helighet.Att de genom film och musik sagts så många gånger att de till sist tappat sin innebörd.Att hon med andra ord och med andra medel säger till människor att hon tycker om dem.Jag försöker få henne att se att ord hon aldrig har sagt inte kan vara utnötta.
Min pappa avbryter från tv-fåtöljen,"Du kan inte tvinga någon att säga det Frida".
Farmor kommer bortifrån köket och undrar vad vi talar om,vi förklarar.Hon ler generat och säger att hon brukar skriva det i kort och brev för orden är för stora för att sägas.Min mamma säger att mormor aldrig sa det.Mormor säger ingenting.
Frågan om jag själv sagt orden till någon i min familj kommer upp,jag känner mig lite bländad av strålkastarljuset.Jag har sagt de orden men kanske inte till den jag nu anklagar och kanske inte till dem som är mitt kött och blod.Skulle det vara för lättvindligt att skylla det på två generationer av icke-sägare på både mödernet och fädernet?Jag finner mig stående utanför min kropp,jag ser någon som önskar orden men samtidigt inte får dem ur sig?
24 timmar senare,efter Kalle Anka och julklappsutdelning sitter jag med en present från min syster i knät.En barnbok.
Allra Käraste syster av Astrid Lindgren. Och plötsligt slår det mig att det här är just vad min mamma pratade om. Ett Jag-älskar-dig förklätt till en bok.
Kommentarer
Trackback
