.

Ibland drömmer jag om att bo på lyxhotell.Att vakna i en stor dubbelsäng bland mjuka kuddar och frasiga lakan.Sträcka på mig som en katt och öppna ett öga i taget.Se ut över rummet.Jag ser ett stort panoramafönster,morgonljuset silas in genom tunna gardiner.I en mjuk morgonrock sitter jag på golvet och äter jordgubbar doppade i choklad.I badrummet står ett enormt badkar,där ligger jag resten av dagen och halsar en champanjeflaska.Det är en melankolisk dröm,jag är inte lycklig.  Ensam på lyxhotell.

Min vän Karl Magnus slår stolt ut med armen.-Här lekte vi alltid när vi var små. Och det ser jag ju. Den här trädkojan har byggts av någon med kärleksfulla händer,som slagit i varje spik med tankarna på sönerna som ska  leka här.Han tänker att barnen ska leka ute ,få frisk luft och bli starka.Spikar upp golvet i en höjd som bjuder på lagom mycket fjärilar i magen för en 7-åring men samtidigt förskonar en pappa från att ha hjärtat i halsgropen. De slitna bräderna och Karl Magnus strålande ansikte talar också om för mig att i den här kojans väggar finns det mycket skratt,vänskap,lekar och barndom lagrat.När jag reser mig slår jag huvudet i taket.

Jag och Jenny sitter i hennes föräldrars,för vår skull fulltankade Mercedes.Vi susar fram på grusvägar utan skyltar eller belysning.Djupt inne i de smålänska skogarna når ändå solen att lysa in i min själ.När vi kommer ut ur en kurva dyker en förfallen stuga upp vid sidan av vägen.Jag får Jenny att stanna för en huppigupptäcksfärd förklädd till ciggpaus.Jenny okuperad med det senare sitter i solen medan jag utforskar huset.Fingrarna stryker över mörket trä.Vem bodde här?Vad hade han eller hon för tankar och drömmar?Varför packade de sin väska,låste sin dörr och övergav huset i skogen?