.

Klockan fem ringer klockan.Jag är hög på nervositet och endorfiner så jag stutsar ur sängen.Halv sju leder jag cykeln ur förrådet men när jag hoppar upp på sadeln och börjar trampa inser jag till min fasa att kedjan har hoppat.En minut står jag där och lipar, sedan låser jag cykeln och börjar gå.
Det är kolsvart ute och kanske 10 minus grader. Jag förstår att jag kommer komma försent. Min första dag på praktiken. Det får mig nästan att börja gråta igen.
Åka buss går inte när telefonen är out of order och det är inte bara att vinka in en taxi klockan 7 på morgonen i denna stad. Tro mig jag försöker.
Enligt Eniros karta skall det vara drygt en mil. Det tar mig en och en halv timme att avverka den milen.
När jag genomsvettig hittar rätt dörr möts jag av ett glatt väsen som försäkrar mig om att det alls inte är någon fara att jag är 30 minuter sen. Sitt ner och pusta ut nu,huvudsaken är att du är här.
En deja vu sköljer över mig. 8-åringar är likadana här som i den kungliga huvudstaden. De funderar,drömmer och oroar sig för samma saker. Samtidigt med vitt skilda referensramar. Det går aldrig att helt sälla sig till Freuds led och hävda att miljön är det avgörande i hur personligheter formas, inte heller vill jag påstå att våra komplexa och invecklade hjärnvindlingar bara skulle vara en uppkomst av våra föräldrars gener.

Sedan den dagen har flera passerat.De tidiga mornarna och den långa vägen har jag kommit att uppskatta.Kanske har jag lärt mig något när alla de saker som jag oroade mig så mycket för innan denna period började, har övervunnits. Om jag kan stiga upp halv fem och gå två mil om dagen i snö och beckmörker då kan jag mer än vad jag från början trodde.Det tillsammans med de insikter och funderingar som jag dagligen upptäcker i min interaktion med verkligheten får mig att känna det som jag belönats med en till dimension i livsprojektet Frida.

Ständigt upptäcker jag platser som är så vackra så jag får kippa efter andan. Jag paserar hus och gårdar där mitt medvetande genast tar mig med på en resa in i framtiden där just det huset eller den gården är mitt hem,där det finns barn, djur och en tillvaro. Fantiserar om hur livet skulle se ut.
Men som en dimma har insikten kommit smygande. En känsla av att den här platsen aldrig kommer att bli fulländad, jag kommer aldrig kunna vara lycklig här för det är för långt ifrån min familj. Norrland är temporärt och så fungerar det. Jag kan ha det bästa av två världar, den vackra naturen, lugnet och med familjen en Norwegian-timme bort. Men när jag blir stor och skall slå ner min brevlåda någonstans permanent då skall mina närmaste finnas runt knuten. Jag vill kunna äta söndagmiddagar med dem, ta en promenad eller kratta löv i varandras trägårdar. Jag vill att mina barn skall ha lika nära kontakt med sina far och morföräldrar som jag har haft med mina när jag växte upp.
När jag blir stor vill jag hyra ett sommarhus här, för Norrland slår Stockholm på många punkter.Men ingenting slår familjen..