Skalets form bestämmer inte innehållets smak
Varför tiden inte går långsammare och obehaget som medföljer detta,har mina farföräldrar alltid talat om med rynkade pannor.På senare tid har jag själv börjat uppmärksamma fenomenet.Jag vaknar på morgonen,går till jobbet,jobbar hela dagen,träffar en vän i stan,äter middag och beger mig hemåt för en natts sömn och sedan börjar allt om igen.Helgerna är efterlängtade avbrott i rutinerna.Sova länge och gå och lägga sig sent.För att inte tiden helt skall gå mig ur händerna försöker jag få varje dag att vara olik den föregående.Men det är en lam broms,jag lägger huvudet på kudden en måndagskväll och slår upp ögonen till en fredamorgon.Det är altså detta som är mitt försvarstal till den uteblivna uppdateringen.Men luta dig tillbaka för jag ska nu med några rader ta igen dagarna som gått.
I min ungdom kunde jag skriva långa utläggningar från mitt grumlade medvetande.En enligt sigsjälv missförstådd tonåring med kroppsbekymmer och rastlöshet skriver intressantare texter än människor mer till medvetandet medelålders som accepterat livets orättvisor och funnit sig tillrätta.Detta är dock allt jag kan erbjuda.
Pusselbitarna börjar falla på plats.I min lilla lägenhet trivs jag allra bäst.En säng,en soffa,bord,stolar och Tv,så mycket mer får inte plats.Men det är något bra i väggarna,varje kvadratcentimeter gånger tio krumilurpiller.Bruce och jag sjunger duett medan jag diskar och dansar.
Att en annan människa kan vara betydelsefull är jag inte främmande för.Men i mig fanns ett mörkt skåp,som var tomt,för tusen år sedan när mammutar var vanliga och människan ännu inte börjat få koll på hur man gör upp eld,så la jag in något i det där skåpet.Hur det har gått till,hur saker kan växa utan att vattnas och hur något kan gro utan solljus är mer än jag vet.Men så är det.
Det knackar på dörren.Ibland går jag ut i hallen och kikar genom brevinkastet.Än så länge trivs jag bra på den här transportsträckan.Här dyker det inte upp några överraskningar,det är tryggt och skyddat.Inom mig har längtan efter något mer börjat pocka på uppmärksamhet och jag ser mig om efter möjligheter.Drömmer mig bort för att försöka framana livets skeenden utifrån de olika vägskälen.Den som står och knackar på min dörr heter Framtiden och än så länge nöjer jag mig med att kika lite på honom.
I min ungdom kunde jag skriva långa utläggningar från mitt grumlade medvetande.En enligt sigsjälv missförstådd tonåring med kroppsbekymmer och rastlöshet skriver intressantare texter än människor mer till medvetandet medelålders som accepterat livets orättvisor och funnit sig tillrätta.Detta är dock allt jag kan erbjuda.
Pusselbitarna börjar falla på plats.I min lilla lägenhet trivs jag allra bäst.En säng,en soffa,bord,stolar och Tv,så mycket mer får inte plats.Men det är något bra i väggarna,varje kvadratcentimeter gånger tio krumilurpiller.Bruce och jag sjunger duett medan jag diskar och dansar.
Att en annan människa kan vara betydelsefull är jag inte främmande för.Men i mig fanns ett mörkt skåp,som var tomt,för tusen år sedan när mammutar var vanliga och människan ännu inte börjat få koll på hur man gör upp eld,så la jag in något i det där skåpet.Hur det har gått till,hur saker kan växa utan att vattnas och hur något kan gro utan solljus är mer än jag vet.Men så är det.
Det knackar på dörren.Ibland går jag ut i hallen och kikar genom brevinkastet.Än så länge trivs jag bra på den här transportsträckan.Här dyker det inte upp några överraskningar,det är tryggt och skyddat.Inom mig har längtan efter något mer börjat pocka på uppmärksamhet och jag ser mig om efter möjligheter.Drömmer mig bort för att försöka framana livets skeenden utifrån de olika vägskälen.Den som står och knackar på min dörr heter Framtiden och än så länge nöjer jag mig med att kika lite på honom.
Kommentarer
Trackback
