.

Min lilla kusin har i hällande regn tagit tagit studenten.Hon var vacker som en nyponros.En liten tår låg på lur i min ögonfrans när hennes föräldrar talade till henne om stolthet och framtid.Det ligger nära till hands att tänka tillbaka på den här dagen för fyra år sedan,inte är jag samma människa nu som då.Som obekymrad 19-åring förmodade jag att jag på examensnatten gick och la mig i nuet och vaknade upp i framtiden.Första dagen på resten av ditt liv-fenomenet.Ungefär samtidigt som jag kryssat dagar i min kalender så har jag också undan för undan förstått att varje dag är första dagen på resten av mitt liv.Det är en lättnad.Så det vill jag säga dig lilla L,du har inte bråttom,det finns så många dagar att börja framtiden på.

Vidare från den slutliga skolavslutningen till en bil i hällregn.Han som var spindelmannen (jag var spindelkvinnan) i min barndom och hans sambo T sitter innanför immiga rutor och talar om livet.Bilen susade fram,motorväg och skog.Foten vill fortsätta trycka gasen söder om Norrköping,det finns en bit barndom gömd där med.Jag behöver skriva mina memoarer eller gå i terapi för att sluta begrunda alla dessa minnen som flyter omkring innanför mina ögon.
Jag låter dock inte foten och gasen vinna denna gång utan bilen svänger av vid rätt avfart och snart är jag i min kusin J´s armar.Hon bor här och jag tänker att det här vill jag också,bo någon annanstans.T som i toffel är mitt förnamn,jag vill alltid äta kakan och ha den kvar.Denna gång kanske jag tycker jag har förtjänat det mer än förr.
I mitt inre gör hjärtat och hjärnan en överenskommelse, jag har fått de här timmarna tilldelad mig,allt skall inte skrivas eller ens uttalas men det kommer bli bra.Allting kommer bli bra.Jag är säker på det eftersom du gör mig glad och då måste det vara något bra.