.

Här var jag för ett år sedan,datumet i almanackan är inte detsamma men det var sommar och en dag som denna.Min Moder Jord  och undertecknad vandrar nerför berget mot det salta havet.Telefonen ringer.En röst i mitt öra.Hjärnan har lagt ned sina vapen och fast jag vill förklara så får munnen bara fram "det var synd" innan någon långt borta har lagt på luren.Att gå här igen är som så mycket annat dubbelt.Tankebanorna gör en u-sväng tillbaka till då och det bränner innanför ögonlocken.Kan mamma längre fram på stigen stanna och hålla om mig?
Men kanske är jag mest lättad över att Frida vunnit över Filippa,beslut fattade med hjärtat istället för hjärnan.Kanske sent men med facit i hand inte för sent.Eller facit vet jag inte,det är så slutgiltigt.Men om allting  upphör i detta nu skulle jag ändå vara tillfreds med mitt avslutningsvis rätta agerande.

Efter en heldag med bara mina egna tankar som enda sällskap,börjar en känsla av att vilja göra slut med Göteborgs central att ta form hos mig.När hon äntligen stiger ner på perrongen vill jag krama om henne hårt hårt.Både för att det var länge sedan jag träffade henne men också för att det börjar bli trist att vara en ensam vagabond.
Detta är dock en mer kroppsreserverad människa än jagsjälv ,så jag lägger band på mig.När äventyren går att snudda vid med fingertopparna så vill jag inte att min längtan efter männsklig värme skall få våra strapatser i Skånelandet att sluta innan de hunnit börja.
Nu vänder vi näsorna mot söder och vevar ner rutan..