Funderingar men inga svar

Om jag kunde skulle jag krama dig      

Åh jag vet hur den där känslan känns. Det kramade till i magen på mig redan imorse och nu har det bildats en riktig ångestklump i min mage. Jag har inga tioårsperspektiv men det måste i grunden vara samma känsla multiplicerad med antal år. Fast allting är bra idag, så kunde jag framana hur det kändes direkt när min jobbarkompis berättade. Jag tyckte jag kunde se migsjälv i henne. Blicken är dimmig, lika mycket sömnlöshet som tårar. Frånvarande, för medvetandet befinner sig överallt utom här i rummet. Hemma går det inte att vara för då skulle frustration och maktlöshet klösa tapeterna till långa remsor. På jobbet står kroppen rent fysiskt men huvudet känns bortkopplat. Ögat ser men hjärnan registerar inte omgivningen, det är en matt hinna mellan sinne och verklighet.
 För att vara krass så fanns det två saker som dög åt mig då. Att han skulle vända sig tillbaka eller att hela tiden fylla på mitt blodomlopp med alkohol.
Det finns förstås ett facit. Den lätta och den svåra vägen.Som alltid. Jag önskar att han full av insikt tvärstannar på den stig han valt. Men det är inte alltid det händer. Och det är här vägskälet kommer. Antingen väljer man att hoppas, då följer en väntan, och för att stå ut med den behövs bedövning. Låt det vara så, luta dig tillbaka och låt kroppen domna bort. Det är skönt att slippa tänka eller känna om det så bara är för några timmar. Kroppen, hjärtat och hjärnan behöver vila från kaoset.
Den andra vägen är att sätta punkt. Gå vidare. Bita ihop. Stånga sig igenom de hinder som kommer. Kanske gråta. Men ta emot smärtan när den kommer och inte låta den vänta.
Den icke mänsklige hade sagt att detta är altenativet att föredra. Men som de flesta andra så lever jag aldrig som jag lär. Jag skulle kunna säga till dig att sätta den där punkten och aldrig vända dig om. Men det skulle vara tomma ord. För själv skulle jag hoppats in i det sista och förmodligen efter det också.
Jag har inte känt dig så länge och går inte under titeln barndomskompis eller familjemedlem, men jag kan hjälpa dig att fylla på glaset..

Sådär skrev jag till J för snart ett år sedan.Den 12 juni. Tanken som slår mig när jag ögnar igenom texten igen är hur lite jag kände henne då,jag kunde inte ens ge henne en kram.Dagarna har gått sedan dess,på senare tid har nog någon slags förtåelse börjat  komma ikapp. Även om önskan inte är att spola tiden tillbaka,så kan det vara vingligt att stå ensam på den pedistal där man förr var två.          

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra,hette ett föredrag som jag inte gick på med jobbet.Men just den meningen har jag haft i huvudet den sista tiden. Runt mig finns det så vackra fantastiska människor med unika personligehter och alla med sin egen speciella talang.Det är vår utanför fönstret,värmen och ljuset kommer. Semester kanske. Solbränna,bad och utomhuskonserter. Ändå går många här med mörker.Jag kan inte förstå varför,men jag gör som med Annie,jag accepterar ändå.Och historien om J, ja idag känner jag henne såpass bra att jag både kan vägra fylla på glaset och ge henne en kram!

 

 

 

 

 

Ps.J you owe me för att jag analyserar dig inför hela cyberspace Ds


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0