.

Det slog mig när jag satt och tittade på någon random serie på trean.Hon sa "Hes the one that have opend my heart again".Så är det. Jag känner mig jävligt sårbar och naken.Men fram tills nu har det varit något jag har varit rädd för och undvikit att låta någon annan se mig så.Utan att tänka på det och helt oförstående för den kritik jag fått när människor påpekat för mig att jag håller en distans.Kanske var det inget medvetet val jag gjorde den här gången, det var hjärtat som besegrade hjärnan och här står jag. Det finns inga garantier inte här och nu och inte i livet.Det som sker det sker.Men om man aldrig är riktigt ledsen kan man heller aldrig bli riktigt glad. Kanske var jag det ena för att kunna känna det andra. Det har förändrats.Det är samma ord,blottad.Men då det förr betydde brännbar och gav mig en känsla av utsatthet, jag stod i ett ösregn och någon tände en strålkastare,en folksamling hade omringat mig och de skrattade och pekadet.Så säger nu samma ord och känsla att detta är någonting bra, jag vill känna.
Begår jag misstag?