.

Krampen mellan axeln och hjärtat har släppt.Orden satt djupt inne och var stora att stoppa i munnen. Men som jag misstänkt ett tag nu så är du smått fantastisk och hade snart lirkat ur mig det hela.Förstår ganska snabbt hur mycket det här har berört mig utan att jag låtit migsjälv se det.

Lately har jag själv i relation till andra människor känts som ett enda virrvarr.De jag skulle vilja höja mot himlen och sjunga min kärlek för,glöms bort bakom jobb,räkningar och vardagen helt generellt.Samtidigt som den andra kategorin,de jag behöver ge några ord eller hålla om en stund försvinner också in i ovanstående dimma.En del bär emot och känns tungt men faktum är att jag inte tar itu med det ljusare heller.Huvudet är inte närvarande,vill inte vara oengagerad men upplever ändå att jag hellre ser film med sällskap än talar på djupet. Dock har jag stora visioner för livet och migsjälv.Imorgon skall jag träffa Åsa,krama henne länge och viska några sanningar i hennes öra...

Gick ut till Deville häromdagen.Sicksackade mellan koskiten bort till honom. Hela jättekroppen såg sorgsen ut.Vill ta in och bada bort dammet.Vi lutar våra pannor mot varandra och jag lovar honom att göra mitt bästa.

Min intention är inte att beklaga mig.Jag mår bra.Innan den här knuten fick sin lösning kunde jag inte sova.Varje gång huvudet mötte kudden började tankarna att snurra,det var hästar,arbetsplatser,människor,bofrågor och resor huller om buller.Nu har min hjärna och mitt hjärta upprättat och signerat ett kontrakt om att inte oroa mig innan alla kort är lagda.