.

Jag har drömt min första sanndröm och den hade varit bättre ouppfylld så att säga. Scary.Varenda gång det där händer känner jag mig skakis resten av dagen.Men det sägs att man vänjer sig.Frågan är om jag vill?För varje gång hyvlas ett lager empati av från mitt medvetande tills jag förvandlats till en robot som bara klappar och säger att snart blir det bra utan att riktigt längre förstå situationens allvar.Om det inte är min önskan,hur gör jag då för att fortsätta se the fine line mellan att bara utföra sina arbetsuppgifter och att känna med individen?

Helgen bjöd på festligheter. Fredagsnatt i förorten.Jag skäms för vissa delar är nöjdare andra. Överlag en trevlig kväll. Dock kanske lite mycket i glaset. Jag satt på ett husbilstak,jag dansade, jag pratade och spelade guitarhero. Jag var lycklig. Kanske will I speak my mind en dag,men tills dess niger jag bara och ler.
Dagen efter fram emot lunch började det gå upp för mig vad det innebär att ha 15 pers på middag. Handlade mat för en hel arme,snickrade bord,blåste balonger,städade och sedan välde de in genom dörren. Siste man gick hem vid fyratiden. Nästa morgon låg jag och grät framför Fab5, det beskriver mitt fysiska och psykiska tillstånd ganska bra den dagen.Men som man bäddar får man ligga. Eller..den man ligger med får bädda..hehe...behöver jag säga att jag bäddade själv?

Jag tror att den kvinnliga motsatsen till testosteron är östrogen och det måste luften vara full av på min arbetsplats. Ibland blir jag alldeles matt och vill bara lägga mig ner och sova bort alltihop. Jag vet att jag är ytterst delaktig och därför blir jag lika trött på migsjälv.Idag var en sådan dag.Nu dröjer det ett tag tills den dyker upp igen,men shit,lord have mercy.

Har vid det här laget (22 års ålder) förstått att det inte finns några vuxna och barn. Bara barn i olika storlekar.Samtidigt som det känns som en besvikelse så är det inte utan att jag också känner viss lättnad. Nu kan jag avbryta samlandet av vuxenpoäng och sluta kämpa emot min inre femåring.