När jag går ner vill du ha mer
Det som dock skiljer mig från tonåringen är att jag inser att detta är en övergående period och att det finns något bakom molnen. Jag sätter upp milstolpar. Stallet, Stockholm, Grekland, 11 agusti. Lurar hjärnan att tänka på allt möjligt annat men bedragen av tanken är jag snart tillbaka på ruta ett igen. På svt play kan man se dokumentärserien Och så levde de lyckliga. Ju fler avsnitt jag ser desto mer övertygad blir jag. Sedan går de två motståndarna "Prata" och "Låta tiden gå" in i ringen och går rond efter rond mot varandra. Det är fortfarande i skrivande stund oavgjort. Kankse kommer tredje parten Amadeus in och avgör.
http://www.youtube.com/watch?v=dFBalD1L46I
Jag kan luras till mycket men det är inte här jag bor
Mitt motstridiga innanmäte börjar känna av Stockholmsresans närmande. Orosdjuret vaknar och undrar vad som kan förväntas av den kungliga huvudstaden. Måste säga att det inte bara är han som undrar. Jag har tröttnat på melankolin. Det har varit många turer fram och tillbaka. Allting fram tills nu har varit en snabbfix, när sedan världen svänger runt finns det bara vatten i silen.
Igår gick jag på mammas gata, vissa dagar så kan jag sakna, tryggheten från gamla dagar men det finns inget som kan få dem tillbaka
Ibland vill jag återvända, men det finns ett litet dilemma, det känns som skorna börjar klämma, och jag har fått växtvärk jag måste lämna.
Men hästen finns. Vad gjorde jag annars? Tio sekunder i ett svävmoment.
Och så det här jävla håret. VÄX UT !
