Det är så Ola Salo säger det
Arton kvadratmeter. Lägger ner min kropp på golvet utslagen som en sjöstjärna och det är fullt.
Men genom mitt fönster ser jag från Australien till min barndom, från huset i skärgården till en skimrande framtid.När mörkret utanför ter sig alltför kompakt dansar jag framför rutorna.Reflektionen i glaset är min publik och datorns högtalare tar i så det vibrerar.
And I know we were both to young.Jag hade en kärlek i mitt bröst som brann.Way back when we had our thing.Inte med en brandsläckare hade du kunnat släcka den.And you are not the one that I think of every time that the telephone rings.Jag hade passerat allt sunt förnuft och all värdighet ändå var det alltjämt full eldsvåda.And I know that what we had.Som att se pissmyrorna bita en i skinnet och ändå fortsätta leda dem uppför benet.Would not be called love by the ones who know.Kanske att det lilla paranoida orosdjuret i min mage redan började växa innan vi hade sagt några stora ord.And I know it's been many years. Det som jag vetat i årtusenden kändes som att sakta hamra in en spik mellan mina revben.And a hundred love-affairs ago. En natt i Kungsträdgården och bara hälften av de ord jag velat säga kan jag få ur mig.I know all that so well.Men när morgonstjärnan blinkar säg så bultar väl ditt hjärta och i den timmen gör jag migsjälv stolt. But I also do know this. Dock vet jag inte vad det innebär och när jag lyfter hammaren för att slå i den första spik du gett mig gör jag det med full kraft. Calleth you, cometh I. Vänder mig instinktivt bort där vid en busshållplats vid Stinsen köpcentrum och när vägarna skiljs åt gråter jag tre år för sent så axlarna skakar.
You vs. Me 2007-11-22
Som att springa rakt in i en betongvägg. Blir stående där med brutet näsben mot skrovlig yta, söndertrasade handflator och efter mig lämnas senare väggen med en avgjutning efter min kropp. Som om jag lämnat ett lager av mig, något som aldrig kommer tillbaka. Sedan har jag ont, och varje gång jag ser min vägg så vill jag försöka igen, vill bli den personen jag var då, försöker forma kroppen så den passar i hålet. Varför sprang jag som en tok. Om jag hade promenerat lite sansat så hade det inte gjort så förbannat ont när jag huvudstupa kastade mig in i den där väggen. Men nu är det som det är, jag kom farande som ett lokomotiv.
Jag har papperstussar i näsan och mina krossade knäskålar är bandagerade. Men det skvallrande hjärtat, det avslöjar mig. Jag är schitzofren i alla mina celler, de huggs itu och delar hela mig i två läger..
Allting är en hallucination, en solförmörkelse, en synvilla. Har det hänt på riktigt? Ibland när bussen åker förbi din busshållplats kommer det en stark deja vu- känsla över mig, här har jag varit förut i ett annat liv. Jag kan inte riktigt minnas varför jag var där men jag blir varm inombords. Vad det än var så var det något bra.
Sedan ser jag dig....och allting kommer tillbaka. Läpparna, nacken, ärren, leendet. Dina små egenheter, hur du säger saker, ditt skratt..allting finns där, det ligger där och väntar i mitt medvetande. Det bara väntar på att jag skall vidröra något som framkallar en störtflod av minnen.
Det finns inte en liten kvadratmillimeter kvar av mina tröjärmar att snörvla av sig, frustration och bitterhet på. Jag går i flera mil, när det inte hjälper börjar jag att springa. Det fungerar inte heller...Jag kan lika gärna lägga mig ner på marken och sparka mig trött!
Jag är på jakt efter ett fucking bonsaiträd åt en person som vilar över mig likt en förbannelse. Men tydligen är det inte säsong för bonsaiträd,det är för mörkt, de tappar bladen. Sa den hjälpsamma lilla expediten. De verkar inte heller vara högsäsong för självbevarelsedrift. Att ta sig ur den här situationen med minsta lilla droppe värdghet kvar i kroppen verkar stört omöjligt. Men jag är van.Emotionally numb. Så medan jag letar vidare efter någon blomsteraffär som säljer bonsaiträd under lågsäsong så får någon annan sköta det moraliskt riktiga.
I Seattle finns ett torn som inte är ett rymdskepp. Det är en resturang. Alexis har haft i uppdrag att ta reda på vad det var och det var vad han återkom med, en resturang, not a spaceship.Vilken besvikelse. Jag fortsätter iallafall tycka det är ett vackert ton. Jag ser det när jag tittar på Greys Anatmy. Vilket jag gjort hela kvällen med Lina och Linnea.Chips,dipp,godis och pizza. Kalorierna lägger sig som ett extra lager isolering runt min kropp.Praktiskt nu när vi går mot kallare tider.Mina två L är inte min barndom men något mitt emellan där och nu.Att någon minns Frida 14 år och kan berätta för mig hur hon var gör mig lugn.Somliga hade nog sagt att känslan av att återfödas varje morgon skulle vara något att glädjas åt,men ibland kan jag inte minnas vem jag verkligen är ooch då är det skönt med någon som kan påminna mig.
Jag har en molande värk i magen. Det är det som jag brukar kalla det lilla orosdjuret som vankar omkring. Läser sida upp och sida ner på AMS hemsida för att hitta ett sätt att finansiera en flykt härifrån. I need to save myself. För i samma tanke som jag inser att jag kan gå igenom eld och vatten för oss, så förstår jag också att på den vägen går jag också ifrån all min självrespekt och allt det som är jag. Det är en vetskap. Inte på samma gång något som får mig att gå och aldrig komma tillbaka. För männskliga relationer och känslor är aldrig logiska. Det enda jag kan göra är att åka någon annanstans, men jag är så trött av all ledsenhet så jag vill bara lägga mig ner och sova. Men när jag sovit måste jag vakna och när jag vaknat måste jag tänka. Om jag så går flera tusen mil så finnns du alltid där precis intill.
Men jag kan inga andra recept
In a corner of my mind 2009-03-27
Torsdagfredagångest 2010-03-05
