En soldat för dig
Helgen skakade om mig.Här ska jag inte sitta och ta livet för givet. Att då konstatera att jag idag befinner mig på en bra plats i tillvaron och sedan försöka argumentera för att nu är det dags att kasta upp allt i luften och se vart det landar,är inte lätt.
En fälla har öppnat sig framför mina fötter.Jag har sett många trilla i den förut. Har du en ny era i livet som du kan se skimra vid horisonten så kan det vara svårt att inte drömma sig bort till den där framtiden som väntar och låta de sista dagarna på det gamla kapitlet flyta förbi.Det är självklart något du sitter i din gungstol och ångrar då när alla blad är vända men det är också ganska ruttet mot de människor som finns i nuet och i de sammanhang där du är en länk i en kedja. Denna onsdagskväll sätter jag mig upp i soffan och lovar att från och med nu ska jag ta mig i kragen och slå på min mentala ON-knapp. 100% Frida to your service.
Att låta tårarna rinna till En unge i minuten,Spårlöst eller Arga snickaren har blivit min ventil från galenskap.Det hade besparat mig en del dåliga beslut i min ungdom om jag vetat att själen kunde må bättre av att gråta till reprisen av Extreme home makeover.
Det är väl okej att lägga upp en outfit även om man inte heter Kenza eller Blondinbella?
För några helger sedan firade vi min mormor som fyllde 90 år.Vi var alla tillsammans i Tornet.Mycket har förändrats sedan dess men jag är glad att vi fick den där dagen.När jag gick iväg till bussen såg jag ut så här.
Jag har fått klänningen från Lina. Jag önskar att jag hade stängt munnen innan bilden togs.
Jag älskar dig
Blås vind blås, blås in i äventyr och blås in luft.
Över hav, bryt dina vågor mot en ny kust.
Oh, oh blås västanvnidar blås. Blås in storm och blås in liv.
Över stad över land över hav, blås in musik blås in en ny tid.
En gång sjöng en flicka med samma namn som migsjälv en sång med snuskig innebörd och bra sväng.Tillsammans med Timbuktus Det löser sig och Carolas Säg mig vart du står bildar de soundtracket jag hör i mitt huvud när jag tänker på dig.Någonstans har allt sköljts bort och är försvunnet i havet föralltid.Men det gör inte att jag saknar det mindre.Jag är så glad för din skull,euntusiastisk.Så fastnar allt i mina revben,intrasslade i komplicerade känslor och skelett.Men kommer på migsjälv.Och det är där det hugger till.Jag vet att jag skrivit det förut.Att det var dig jag skulle vända mig om och titta på när jag stod framme vid altaret med fjärilar i magen.Nu tar du stora steg utan mig.Kanske utan att tänka på mig.Vi har gått åt varsitt håll men jag saknar oss.
Min lilla fågelmormors själ har flugit till Nangiala och kvar finns ett skal som är på pricken likt henne.Jag sitter på en stol bredvid henne i ett kök som inte är hennes.Önskar att jag kunde vyssa den lilla kroppen i min famn.
På andra sidan finns det någon som saknar, som tycker att han väntat länge nog nu.Som barn var jag ett praktexempel på separationsångest.Kanske växte jag ifrån det med åren, men de stora askeden gör mig forfrarande knäsvag.Innerst inne ligger det en trygg förvissning om det rätta, ändå famlar jag vilt omkring mig när det som var rinner mig mellan fingrarna.
Och så blev det kvällen jag nu sitter i.Det är så tragsikt men ändå någon jag håller fast vid.Åren börjar slingra sig runt min hals och helst vill jag minnas de som var.De bjuder på skratt,äventyr och naiva tilltag.Inte vill jag göra de all over men ändå vittnar de om en annan Frida.Kommer de här människorna i grupp alltid framkalla den här sidan av mig?Hon är en liten människa på jorden med en halv hjärna och ett bultande hjärta.
Fredagen kom och jag hade livet upp till halsen.Hjärtat bankade så jag var alldels anfådd.
Min älskade prins.Jag gör vad som helst för dig.Vad är rätt och vad är fel?Jag vill ha kvar dig i mitt liv,göra det som är bäst för dig och bäst för mig.Går det att kombinera?I mitt medvetande ligger vi i fosterställning med din rygg mot min mage i ett bombsäkert skyddsrum.Men är det något jag lärt mig på de här tre åren så är det att jag inte kan skydda dig från livet,det kommer obevekligen ikapp dig.Är det dock någon som helst tanke som räknas så har jag alltid velat ge dig det bästa,jag har gjort det man brukar kalla allt i min makt för dig.
Its just not enought.
Min kropp söker gift.Ett vinglas i ena handen och en cigg i den andra.Det är vad den konstant tjatar på mig om.Jag längtar efter att någon skall hålla om mig och säga de rätta orden.
Vid en väg på en sten.Satt min lilla syster.Varför är det alltid hundra mil mellan dig och mig vart vi än befinner oss?Jag längtar efter någon som letat efter mig hela sitt liv.Varför har det så svårt för mig att se hur jag ska göra rätt?Hur ska jag kunna göra om igen? Snälla räck mig handen,du har alltid varit större än mig.
Ikväll när du kommer hem har jag druckit tillräckligt mycket vin för att ställa mina frågor.
