Nyp i armen
Reflektion
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.
/Sören Kirkegaard
Jag och en oväntad vän till mig var på ett väldigt inspirerande föredrag.Personen på scenen fick mig att tänka i nya banor och gav mig ny energi.I texten här ovanför finns en av de viktigaste nycklarna i livet och i synnerhet i mitt hörn av tillvaron.
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig
Måndag i soffan.Ilskan har lagt sig när första dagen ligger bakom mig.Efter närmare eftertanke förstod jag att jag led av såkallad missriktad ilska.Då den som förtjänar det är oåtkomlig är det bättre att vända andra kinden till.Så med ännu en nyttig lärdom i bagaget jobbade jag på och hade roligt.
Sedan min stora bruna vän gick åt motsatt håll så har jag känt mig domnad i hjärtat.Men på regnig stallplan klack det till i helgen.Du är inte min typ men kärlekens vägar äro outgrundliga.
Lina har tagit det här fotot på mig.Det är roligt att vara modell.Jag har så många projekt jag skulle vilja förverkliga.Det finns någon som klagar på papper i soffan.Förstår någon inte att det alltid måste ligga saker framme ifall en ide skulle komma flygande genom luften.Elton John sjunger en av de låtarna som skulle finnas på the soundtrack of my life.Jag tänker på texter jag vill skriva,tavlor jag vill måla och kort jag vill ta.
lookin' on, she sings the songs
the words she knows, the tune she hums.
but oh it feels so real, lyin' here with no one near
only you and you can hear me
when i say softly, slowly
hold me closer tiny dancer
count the headlights on the highway
Det har blivit ett nytt år och jag vill tro att det ger mig blanka blad och nya chanser.Det finns både stort och smått jag vill skall bli verklighet 2011.Mina största uppgifter detta år är två motsatser som skall förenas.För min framtid behöver jag se till mig själv,vad jag vill och vad jag behöver.För själen behöver jag ställa mig utanför mitt kropp och ego.Göra det rätta.
Jag sa orden till Åsa i lördags.Kanske det var alkoholen som tog insiativet åt henne,men jag menade det.I år blev det två nyårslöften.För det första inte dricka någon läsk.För det andra inte bli en människa som ångrar att hon inte gjorde eller sa det hon ville göra eller säga.
Utan titel
Jag vet att det bästa kanske vore att bara dra
Nästan gå under av sorg men sedan skulle det vara över
Men det går inte
Folk säger att det kommer ta tid
Men att om ett tag är allt bra igen
För så säger man ju alltid
Men jag vet inte
Jag kan ju inte sluta älska dig bara sådär
Och glömma allt jag känner
Ibland känns det bra och jag tror
Att jag håller på att lyckas komma över dig
Men så vågar jag liksom inte och sitter fast
Trots att jag verkligen vill komma vidare
Och när jag märker det
Att det är likadant nu som förut
Att saknaden inte släpper
Så känns det som att det enda jag klarar av är att
Liksom nöta bort känslorna
Låta tiden gå och hoppas och sörja och hoppas och sörja
Tills det försvunnit av ren utmattning
Det vore så sorligt om det skulle sluta så
Men just nu känns det som det är allt
Jag över huvud taget kan göra
Rise above
Jag är arg och besviken.Någonstans djupt i mitt medvetande vet jag och har länge vetat att du packar ner mitt hjärta i din ryggsäck när du går hem.Det är inte hälsosamt men jag är bara människa.Sedan kanske de vid kopiatorn tycker att jag gör mycket oväsen för en liten sak.Men för mig är det inte en liten sak.När klockan ringer finns det olika anledningar som motiverar oss att kliva upp och gå iväg fast det är mörkt ute och minusgrader.Personligen har jag blivit hedrad med arbetsuppgifter som jag brinner för och ser fram emot varje dag,nästan 365 dagar om året.Jag råkar också ha den befängda uppfattningen om att jag i proffisionella sammanhang är flexibel,ställer upp OCH gör ett bra jobb.Kände mig idag när jag gick hem inte så belönad för det.Tvärtom.Min vän brukar peka på Lilla My och fråga om hon gillar att bitas.Ja det gör hon säger jag,hon biter folk i benen när hon blir arg.När jag lägger huvudet på kudden ikväll ska jag drömma om att jag sätter tänderna i en riktigt saftig vad.
Söndag
En blöt droppe pulsade sig fram och gjorde en djup fåra i min kind.Vid den öppna altandörren sitter jag,vinden blåser in i lägenheten och månen lyser upp rummet.Det finns en första gång för allt.
100 meter från scenen vibrerar basen min bröstkorg.Tanken för mig till Gran Canaria nästan 10 år tidigare.Två naiva 15-åringar och en längtan efter frihet.Dansar och laddar egot med deras blickar.Natten är ung tiden står still.Insuper öns puls.Önskar att vi vore bara lite lite äldre.
Idag är den svenska sommarnatten ljuvlig,mannen med stort J sjunger genialt ihopsatta ord och ljuset flimrar i rött.Med svaren i hand så är det här en dag som står ut i almanackan.Ett vägskäl.När det visar sig om jag gick åt rätt håll,det vet jag inte.
På ett tåg som ringlar sig genom de svenska skogarna.Pekar och berättar,här vill jag bo,där går min häst,här kan mina barn leka.Hummande svar.Skojar du?Jag längtar efter något mer.
Den här dikten har någon skrivit i min anteckningsbok.Vem?
Som skratt och gråt
som regn och sol
som liv och död
Motsatta tillstånd
som måste finnas för varandra
Men skillnaden
mellan dag och natt
är ibland så stor
att jag inte orkar med
Nattens lugn
bländas i dagsljuset
kontrasternas lagar
kräver svåra ombyten
Små & ännu mindre människor
För mindre än ett år sedan trodde jag att jag visste vem som var längst ner.Det visade sig bara att jag inte sett allt.Det har jag fortafarande inte men jag har bara med små medel fått vidga mina vyer.Det finns grupper med så uppenbara hinder att vi runt omkring har skapat en skyddsmur omkring dem.Det förringar inte deras svaghet på jorden men det förenklar tillvaron.
Det jag ser nu är andra.De står lite utspridda,här och där,kamouflerade.Inte över en natt öppnas mina ögon.Snarare är det pusselbitar som saknas och jag hajar till.Börjar jämföra,gör mentala listor över incidenter och samtal,tillfrågar någon om dennes tankar,funderar för migsjälv.Och just för att de är så utspridda och ibland så väl maskerade så finns det ingen säker skyddsmur.På sina ställen har man börjat lägga några stenar på varandra,ibland har man kommit ganska långt.Men det är en osammanhängande mur,det finns hål och luckor.Genom dessa sprickor försvinner någon ibland ut i världsrymden.
När jag en dag ser en av de som balanserar två steg utanför muren,på fel plats vid fel tidpunkt,så växer en klump i min mage.Jag vill gå fram, ta dig i min famn och bära dig hem till min lägenhet där jag bäddar på soffan och du ska aldrig återvända till det som gör att du heldre är på den här platsen vid den här tidpunkten än hemma i din egen säng. Men tills jorden har snurrat tillräckligt många varv,tills jag har några fler kulor i min påse och tills min väntade vishet slagit ned som en blixt i mitt huvud,får jag snällt finna mig här med bakbundna händer.
Tre korta
Min vän Karl Magnus slår stolt ut med armen.-Här lekte vi alltid när vi var små. Och det ser jag ju. Den här trädkojan har byggts av någon med kärleksfulla händer,som slagit i varje spik med tankarna på sönerna som ska leka här.Han tänker att barnen ska leka ute ,få frisk luft och bli starka.Spikar upp golvet i en höjd som bjuder på lagom mycket fjärilar i magen för en 7-åring men samtidigt förskonar en pappa från att ha hjärtat i halsgropen. De slitna bräderna och Karl Magnus strålande ansikte talar också om för mig att i den här kojans väggar finns det mycket skratt,vänskap,lekar och barndom lagrat.När jag reser mig slår jag huvudet i taket.
Jag och Jenny sitter i hennes föräldrars,för vår skull fulltankade Mercedes.Vi susar fram på grusvägar utan skyltar eller belysning.Djupt inne i de smålänska skogarna når ändå solen att lysa in i min själ.När vi kommer ut ur en kurva dyker en förfallen stuga upp vid sidan av vägen.Jag får Jenny att stanna för en huppigupptäcksfärd förklädd till ciggpaus.Jenny okuperad med det senare sitter i solen medan jag utforskar huset.Fingrarna stryker över mörket trä.Vem bodde här?Vad hade han eller hon för tankar och drömmar?Varför packade de sin väska,låste sin dörr och övergav huset i skogen?
Nytt!
Om att säga jag älskar dig..
Då och då har ämnet kommit upp.Till ingen nytta.Vi springer mot ringens mitt och med ett brak slår hornen ihop.Sedan står vi där med pannorna tryckta mot varandra,och ingen tar ett steg tillbaka.
Hon tycker att de där tre gyllene orden är uttjatade,slitna och har tappat sin helighet.Att de genom film och musik sagts så många gånger att de till sist tappat sin innebörd.Att hon med andra ord och med andra medel säger till människor att hon tycker om dem.Jag försöker få henne att se att ord hon aldrig har sagt inte kan vara utnötta.
Min pappa avbryter från tv-fåtöljen,"Du kan inte tvinga någon att säga det Frida".
Farmor kommer bortifrån köket och undrar vad vi talar om,vi förklarar.Hon ler generat och säger att hon brukar skriva det i kort och brev för orden är för stora för att sägas.Min mamma säger att mormor aldrig sa det.Mormor säger ingenting.
Frågan om jag själv sagt orden till någon i min familj kommer upp,jag känner mig lite bländad av strålkastarljuset.Jag har sagt de orden men kanske inte till den jag nu anklagar och kanske inte till dem som är mitt kött och blod.Skulle det vara för lättvindligt att skylla det på två generationer av icke-sägare på både mödernet och fädernet?Jag finner mig stående utanför min kropp,jag ser någon som önskar orden men samtidigt inte får dem ur sig?
24 timmar senare,efter Kalle Anka och julklappsutdelning sitter jag med en present från min syster i knät.En barnbok.
Allra Käraste syster av Astrid Lindgren. Och plötsligt slår det mig att det här är just vad min mamma pratade om. Ett Jag-älskar-dig förklätt till en bok.
