.

Det går somvanligt när jag har en hel arbetsvecka i ryggen och den där ovanan.För ett tag gungar havet under mina fötter innan jag stabiliserat skeppet.Med min äldsta vän i världen (menat antalet år jag känt henne och inte flickans ålder) och en samling tillhörande kamrater äter jag god mat,pratar och skålar.Vi vandrar ut i natten för att finna eld.Det är en ljummen kväll,rosa himmel,fågelkvitter och sentimentalitet i luften.Jag går där i vingliga boots,konverserar om ursprung och rötter förundras över hur jag vid tillfällen då medvetandet är som grumligast alltid upplever mig som ett knivskarpt intellekt.Som om jag besatt superkrafter,jag kan se i mörkret,höra en kvist brytas på flera mils avstånd och mina reflexer är som en reptils..kanske är det självbevarelsedriften som kickar in,den räddar mig från nederlag.Istället för att se min flimrande varelse och bli besviken så ser jag Filippa.
Går och går men ingen eld.Ger upp och går hem.Tillbaka inomhus spelar vi Alias.Ikväll känner jag stora framgångar ligga och ruva bakom hörnet.Men synkroniseringen av mig och min medspelare uteblir.Han blir arg när mina beskrivningar är diffusa.Kvällen blir natt,blir sen.Jag blir mätt på förutsägbara livsöden,det rinner Bailys ur mitt öra längs min hals.Behöver inte öppna hagen och släppa ut fåren innan John Blund har släckt ljuset.
En ny dag gryr och en ny månad.I stadens ljus ser jag mitt trötta ansikte reflekteras i alla skyltfönster.Första maj-tåget marsherar förbi,jag står matt och bakfull och tittar på deras brinnande själar.Så engagerade och hängivna.Kassarna i mina händer är tunga som bly,plånboken lätt som en fjäder.
Som en sista parantes ligger jag i en sparkdräkt för vuxna och tänker på kärleken.Är den röd?